Knärediseringen i Härnösand

Knäred är inte bara en geografisk plats eller en historisk. Knäred är ett tillstånd, tydligen i hela Svenska kyrkan. Uppifrån och ända ner. Jag trodde jag kunde nöja mig med att komministrar köps ut. Men nu är ett nytt biskopsutköp i faggorna. 

Sven Thidevall var först – och då ligger Knäred liksom i närheten, gränsar till Markaryd i Växjö stift. Nu är det Eva Nordung Byström. Hon sjukskrevs i fredags. Eva satte sätet på biskopssätet i Härnösand år 2014. Och under dessa år har konflikten böljat fram och tillbaka. Jag trodde den var akut redan för 4-5 år sedan eller så. Men i Norrland tar det mesta lite tid, kan man förstå. Är det dags nu? Född 1957 kan stiftsstyrelsen pensionera henne. Det är bara Antje som permanentas på positionen, ”PPP”, som vi säger.

”Flerårig konflikt” kunde Torsdagsdepressionen redovisa redan i går, måndag. Plötsligt ska allt hanteras skyndsamt enligt Arbetsmiljölagens 6 kap 6 par, som vi brukar säga, när vi ska svänga oss med det juridiska. Lök på laxen dessutom. Det är KyrkA:s förbundsordförande Bror Holm och förbundsdirektör Vibeke Hammarström som är regionala skyddsombud. Ni kanske minns att de är vana inte bara vid tilltagna löner utan också vana vid det turbulenta? Turbulensen är deras vardag. Nu skriver de två till stiftsstyrelsen att biskopen i stiftet är drabbad av en “undermålig ledningsfunktion”. Konkret?

”I den ohälsosamma situation som utspelar sig på stiftskansliet i Härnösand verkar nu en parallell maktkamp pågå. I denna situation som pågått ett antal år har värdefull kompetens slutat på kansliet och många anställda mår dåligt. Som företrädare för biskopen har vi uppmanat henne att sjukskriva sig (—). Vi betonar att det är allvarlig fara för liv och hälsa och uppmanar er som arbetsgivare att inse allvaret.” Skyddsombuden vill emellertid ännu inte stänga arbetsplatsen… ”Maktkamp” var ordet.

Förtroendevalda i stiftsstyrelsen har valt att låta meddela biskopen att de har för avsikt att avsätta – sparka – henne. Det är bibliskt. Syndabockar behövs. Det brukar vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, som får ta på sig den rollen – men inte nu. Biskopen är syndabock. I ett uttalande av pressekreterare Kajsa Åslin får vi halvdana besked:

”Stiftsstyrelsen arbetar för tillfället med att lösa en tids samarbetsproblem mellan ordförande, det vill säga biskopen, och den övriga styrelsen. Med anledning av frågor kring de samtal som pågår har ordförande och vice ordförande lämnat följande kommentarer:

– Vi behöver se över hur vår samverkan ser ut och jobba vidare med arbetsordning, rutiner och relationer, säger biskop Eva Nordung Byström, ordförande i stiftsstyrelsen.

– Det är viktigt att vi kan hitta en hållbar lösning på ett komplicerat problem, säger Kenneth Norberg, vice ordförande i stiftsstyrelsen.”

Det sa de väl förra gången också när saken uppmärksammades utanför styrelse och kansli?

Vi som på stort avstånd nåtts av skvaller om situationen kan väl bara säga, att detta som nu dras igenom alls inte är nytt. Så här har det varit i Härnösands stift i en massa år. Att det smäller nu, kan bero på att Eva petat i sådant som fått ligga obearbetat. Å andra sidan finns i stiftet några förtroendevalda, som jag tror man kan ha förtroende för. Är det Evas ledarstil som kolliderar med en annan beslutsfattarkultur? Den enkla förklaringen kanske är den vettiga: det finns ett Knäred i Härnösands stift och knärediseringen får vidunderliga (och tidigare otänkbara) konsekvenser. I så fall är Eva inte den sista som kommer att utmönstras och biskopssätena ska fortsättnings ses mer som katapultstolar än som katedrar. Inte mig emot, för jag är tillräckligt ohelgad för att se underhållningsvärdet i detta.

En formulering funderar jag över. Skyddsombuden vill ha in en konsult. Jag kan naturligtvis anmäla mitt intresse för sysslan. Fokus bör bland annat fokusera på de anställdas möjlighet att “uttrycka åsikter”. Högst intressant i en öppen folkkyrka om folk inte får säga fritt vad de tycker… Nå, här har jag en del att bidra med, för varje kv*nn*pr*stm*st*nd*r* av kvinna född vet hur det är i Svenska kyrkan. Här råder en tystnadskultur, få vågar säga annat än det som ska mässas efter antagen handbok. Sådant befrämjar ingen idédebatt – och det är just denna idédebatt som måste undvikas när knärediseringen sätter in. Nu vet vi att detta gäller stiftschefer lika väl som komministrar (och några misshagliga kyrkoherdar därtill…) 

Få av oss är väl i egentlig mening bekymrade över hur personalen på stiftskanslier har det. Det beror självfallet på en utbredd brist på helgelse, inte bara min. Men tydligen har de lokala skyddsombuden också agerat och uppmanat stiftsstyrelsen att omedelbart vidta åtgärder för att undvika arbetsrelaterad ohälsa för samtliga medarbetare på stiftskansliet på grund av den uppkomna akuta situationen. Stiftsdirektorn kan inte ha det för muntert just nu. Ska hon börja förbereda avtackningen av Eva, en sådan som ska ske med all den förljugenhet Svenska kyrkan är mäktig i situationer som dessa. Men om det är så eländigt som det nu sägs, varför har Torsdagsdepressionen inte kunnat förse oss med detaljer, ”inga stora drag bara detaljer” som vi säger, när nyfikenheten är väckt. 

Vad säger Antje nu? Och biskopsmötet i stort? Börjar det dra lite snålt kring fler? Vi får säkert veta mer. Vill vi veta? Jo, de som fört fram kyrkokritik och känt igen knärediseringsfenomenet har ingen anledning att sluta till ögon och öron nu. De andra får fortsätta som vanligt, som de tre aporna alltså. Skyddsombuden varnar för livsfara… Detta är alltså livet i Svenska kyrkan. Livsfarligt liv. Knärediseringen skördar sina offer.

https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/xxxxx-0