Modstulen

Jag antar att jag i Dagsländorna tecknar ett porträtt av den kyrkliga samtiden. Är det hyfsat porträttlikt, kan jag vara nöjd. Har somliga drag i porträttet blivit till karikatyr, kan jag vara lika nöjd. Karikatyren är ju inte osann, den är bara mer sann, överdrivet sann, utifrån maximen ”om inte om hade varit”. Det finns dock lägen när jag helst inte skulle vilja porträttera, för det hela blir så vederstyggligt. Ett asporträtt är också ett porträtt, som ni vet.

Utrensningarna i Svenska kyrkan fortgår. De kallas ”utköp” och ett antal betalda arbetsfria månader ska präster få för att systemet ska bli dem kvitt. Att saken inte gäller en lärofråga, var särskilt viktigt när Kyrkoordningen skrev. Jag debatterade saken, väl medveten om att det går att slinka undan det seriösa teologiska samtalet och låtsas att saken gäller personlig olämplighet. I botten ligger likväl en sakkonflikt. Minns Athanasius som var i en så förkrossande minoritet, men som i Kyrkans liv nu söndagligen bevisas haft rätt i kristologin. Han var dock ivägskickad fem (5) gånger. Jag ska inte tjata om athanasius.se – men är ni kloka, skaffar ni ett gäng pins. Det är ett diskret sätt att markera distans till maktsystem i alla tider. Vore jag konfirmandlärare skulle jag riktigt rejält ställa fram Athanasius. De som går i skolan måste få veta, att majoriteter kan ha fel!

I kyrkoordningsarbetet söktes en väg för prövning av prästens befogenhet. De frikyrkliga bröderna bleknade, när de förstod att Svenska kyrkan skulle lägga arbetsgivaransvaret lokalt; det var den ordning dessa frimicklare led under i klar insikt att de inte stod fria i, med och mot församlingens styrelse – eller församlingen. Finessen var då, att domkapitlet först skulle pröva. 

Jag kunde lugna mig, fick jag veta. Med vår föreslagna ordning kunde domkapitlet ställa kritiska frågor. En dysfunktionell församling, ett dysfunktionellt kyrkoråd eller en dysfunktionell kyrkoherde, skulle inte kunna köra egna race. Ack vad de bedrog mig! 

Jag fann efterhand i början av 2000-talet att domkapitlen aldrig grävde djupt för att komplicera orsakssamband. De nöjde sig att se ett arbetsrättsligt ärende, som ska hanteras av arbetsgivaren. Domkapitlet föredrog att inte se huruvida saken egentligen handlade om lära, utövande av vigningstjänsten och efterlevande av vigningslöften. Den väg domkapitlen – säkert efter en del konfererande – valde, innebär i praktiken att vi fått en kongregationalistisk ordning. Det var import från frikyrkligheten och detta helt konsekvent, eftersom vi trumpetar om en ”demokratisk” folkkyrka. De som trumpetar, trumpetar högt. Det stör tankeverksamheten hos de flesta. Och saken var i sin ordning, fast den gällde en o-ordning när det handlade om frikyrkan. I en kyrkomodell som vår, blir det bara katastrofalt och prästen står utan skyddsnät. 

Facket då? Tja. Finns kompetensen? När jag skulle väck var kyrkoherden en tidigare facklig förtroendeman… Say no more! Jag räknar den mannen till de korrupta. Nu sitter han i ett domkapitel fram till pensionen. Vet han att det snackas väldeliga i ett pastorat om kyrkoherdens inkompetens? Visst vet han. Biskopen också. Men urvalsprincipen för att hamna högt upp på dyngestan är sådan, att också låtsad ovetskap är plusvärde. ”Vilka är det som utlägger Guds Ord, men likväl inte vet vad rätt är?” Domprosten och biskopen! Hade de vetat och stått upp mot orätten, hade de aldrig gjort sina fina kyrkliga karriärer. Några frågor på det?

Fast de vet att det är nån vajsing i pastoratet släpper man frågan ifrån sig och justerar omedelbart paragrafen i domkapitlets protokoll. Somliga av oss tror oss veta, att kyrkoherden, innan hen fått tjänsten, uttalat sig och sagt att komministern skulle bort. Vi tror oss också veta, att anklagelseakten närmast handlar om trams. Men det finns fortfarande pengar i systemet och utköp kan alltså finansieras. Kan det vara en komplikation om komministern varit på plats i 16 år och kyrkoherden är nytillträdd? Kanske. Men folk är 1. naiva och inte så vetenskapligt skolade att de tar in hur tarvligt det går i Svenska kyrkan och 2. har kort minne, så kort att mönstret av uppsättningar inte står klart. Det är konstigt eller inte. Pengarna rullar. Kyrkostyrelsen ville först inte tala om saken (KM 2006) och nödgades året därpå att göra så. Frimodig kyrka vägrade låta frågan skyfflas undan. På så vis avslöjades mekanismen att göra allt till arbetsrätt. Men i det fall jag just nu funderar över, har komministern ingen egentlig glädje av den insikten.

Jag funderar över ordet ”modstulen”. Också den, som haft glatt mod, kan upptäcka sig vara modstulen, sucka och kvida. Det är dumt. De modstulna och vi som just nu inte är det bör fråga: vem stal modet? Själafienden, jo. Men själafienden har sina hantlangare. Det är sådana, som med glatt mod smutsar sina själar med all slags orenhet och skändlighet och gör kyrklig karriär. Syftet är att lagen ska glömmas bort och alla dess bestämmelser förvanskas. Så går det till. Tacka Fan för att människor då blir modstulna. I det läget står vi upp, anropar Guds gode Ande med bön om hjälp och inser att vi inte har Fan att tacka för någonting. I stället ska vi avslöja ränkerna och spelet. Må vara att fienden sitter i ett kraftigt täckt torn, som elefanten bär. Men när Elasar Avaran ser att en av elefanterna bär kungligt skyddspansar, dyker han in under elefanten och ger den en dödande stöt nerifrån. Elefanten faller ihop och dödar i fallet Elasar, som dock fått evig ryktbarhet. De stora systemen har sina svaga punkter. Mot tapperhet och offervilja står de sig slätt. (1 Mack 6:37 samt 6:43-46) 

Moraliteten i detta? Vi måste hitta systemets svaga punkter och sätta in stöten där. Det brådskar. Modstölderna pågår för fullt av ivrigt sysselsatta hejdukar. Lekfolket kanske måste fråga sina präster om prästerna hör till de bestulna? En sådan fråga kan visa sig vara en insats lika viktigt som Elasar Avarans – och inte riktigt lika livsfarlig kanske. Fast det sista vet jag inte. Knärediseringen innebär att det stora systemet rasar ihop. Vi måste passa oss så att vi inte hamnar underst.