Efter gårdagen, IBAPABD, behöver vi lite gudstjänstoptimism, eller vad det nu är. Domprosten Ulfvebrand predikade för de fåtaliga riksdagsledamöter som trotsat Coronan för att ta sig till Storkyrkan i förrgår. Jag läste domprostens predikan och beslöt mig för att söka namnet över alla namn i hans text. Jesus alltså. ”No result” – men Jesu bergspredikan anfördes. Då slog den teologiska bildningen till mig. Kraftfullt. Detta med ”allt vad ni vill” var en utbredd vishet hos greker och romare, Seneca till exempel. Och sedan tog de judiska lärde över maximen om nästankärlek från grekerna, vi ser det t ex i Tobits bok (Tob 4:15). Jag ska nog inte redovisa ett antal targumen där saken finns med, lärdomsprål ligger inte för mig, men budet om nästankärlek är allmänmänskligt och inte specifikt kristet.
Vad hade domprosten mer att anföra i det kyrkorum där S:t Göran så övertydligt slåss mot draken? Nja, i drakdödarbranschen var domprosten inte i sin förkunnelse, det måste man konstatera. Han menade att all kunskap är provisorisk. 1 Kor 13:8 kunde anföras – men det gjorde inte domprosten. Fast någon kunskap om honom som har kallat oss, kan vi väl ha och i så fall är väl denna kunskap inte helt provisorisk? 2 Petr 1:3
Från domprostens tanke att all, samtlig sålunda, kunskap är provisorisk styr han över och räddar sig med ”våra värderingar” och slår ett slag för mångfalden. Efter 43 år som präst ”uppskattar jag mer och mer att få leva i ett land med detta kännetecken”, dvs bejakandet av mångfalden. Han blir ”alltmer allergisk mot alla anspråk på sanningsmonopol både i samhället och inom religionernas värld”. Det är alltså hållningen hos Pilatus som nu ställs fram för riksdagsledamöterna. Inte Jh 14:6, där Jesus säger sig vara ”vägen, sanningen och livet” – ett sanningsmonopol som går utanpå det mesta. Kan en kristen ha något annat perspektiv på Kristus? Jag frågar för jag vill veta. Ska vi bli pilatuskristna annars?
”Kunskapsfundamentalister” talar domprosten om. Det finns inget utrymme för dem. Säg det till Newton, så blir han ledsen. Hur eller hur finns det väl några axiom här i världen om än inte i Storkyrkans predikstol? Till frågan om värderingar finns det alltid skäl att återkomma med frågan ”vad är bra värderingar värda” och nu lärdomprålade jag mot min vilja för om detta skrevs en bok, som hörde till metodundervisningen vid Lunds universitet. Jag har dock haft Lars Haikkola som lärare i ämnet, vilket också är prål. Han blev det som förr hette universitetskansler… När domprosten kommit igång i kunskapssvängen blir det hela alltmer oklart. ”Utifrån ett gemensamt kunskapsläge kan vi med våra värderingar hamna i olika positioner och dra olika slutsatser. Det är mångfaldens seger över enfalden”.
Jag blir upprorisk vid sådant tal, eftersom jag prövar talets halt med kontroversfrågan om ämbetet. Kan man alltså med respekt stå ut med att det finns kv*nn*pr*stm*tst*n*r* och skarpt kritisera den kyrkopolitik som syftar till att marginalisera dem för att eliminera dem, dvs en kyrkopolitik domprosten Ulfvebrand röstat för i kyrkomötet? Varför ska det sägas så fagert vad som i praktiken visat sig inte vara sant? I denna fråga gäller inte det domprosten prisar och den insikt han redovisar ”att det finns andra perspektiv och ingångar som är värdefulla för helheten”.
Den sista avgränsningen i domprostens predikan handlar om ömsesidighet, som präglar all fungerande mänsklig samlevnad. Vackert. Detta skulle ge en mängd positiva värden, som domprosten exemplifierar med slutsatsen att ”det behöver man inte vara religiös för att tillstå.” Domprosten tycks uppfatta att han nu formulerat en vision för vårt land.
Vi, som alls inte är religiösa av det enkla och uppenbara skälet att vi är kristna och inte ägnar oss åt något illusionsmakeri utan vill se och leva i Verkligheten själv, och därtill menar, att den som försöker beskriva denna värld eller detta universum utan att tala om Gud har grundläggande fel, får problem med domprostens finstämda tal i Storkyrkan. Han rör sig på allmänningen. Det ska en präst inte göra. Biskop David Lindqvist manade oss teologie studerande att inte ens röra oss på den teologiska allmänningen.
Jag, som nu ägnat frågan om islam lite intresse, menar att ett tal av detta slag ger en muslim argument för tanken att kristendomen spelat ut sin roll och att islam nu ska ta över Europa. Då återstår tre val för de kristna: bli muslimer (apostater alltså), betala skatt och ligga lågt med sin tro eller bli ihjälslagna. Om man inte bråkar för mycket om Jesus, dvs bekänner honom, betalar den där skatten och kanske talar om gemensamma värderingar, blir det inte så blodigt. Men har Brödraskapet rätt i sin analys, blir en majoritet kvickt muslimer i ett efterkristet Europa.
Jag förmodar att en sakramental kristendom är det enda som kan stå emot men också det enda som kan locka till praktiserad kristen tro. Då blir kyrkogången viktig, för i mässan möter Herren själv i Ordet och sakramenten. Ordet blir utlagt med ett visst anspråk. Detta anspråk uttrycks när prästen före sin förkunnelse anger vad det handlar om, vem som egentligen handlar och i vems ärende prästen står där: ”I Faderns och Sonen och den helige Andes namn”.
I Torsdagsdepressionen försöker Eek utvinna visdom ur något Läronämnden fått ihop. Det projektet lyckas han inte riktigt med. Fast han tycks uppfatta Läronämndens yttrande som mångsidigt användbart… Och till detta kommer att Eek finner anledning till optimism inför gudstjänstens framtid. Ungefär som gudstjänsten i Storkyrkan?