Rent principiellt…

Så här i koranbränningstider vill det till att tänka principiellt. Polismyndigheten har inte gett något tillstånd till koranbränning. Skälen är tydligen två: det kan bli våldsamma protester mot brännandet och brännarna och brännarna kan inte garantera att det inte kommer fler än 50. Tänker någon principiellt (men varför ska man?) är då den frihet att i brutala former yppa sin mening om en bok ifrågasatt. Om några nazister blir arga, får jag alltså inte bränna Hitlers Mein Kampf i Hägglunds utgåva? Men det är väl polisens sak att värna att också brutala yttringar av motstånd mot islam kan äga rum? Eller tänker jag fel? 

Initiativtagaren till själva provokationen är en vegan, Dan Park. Han kommer från Norrland men har hamnat i Malmö. Hans grundsyn är att konsten ska provocera. Så kan man tänka. Provocera betyder att kalla fram den andres röst. Vill han alltså veta hur muslimer svarar på en provokation och är det polisens uppgift att se till att han inte ska få veta det? I ansökan om tillstånd har aktionens syfte angetts. ”Att håna och förnedra islam”. Får man det? Det är frågan. Är det lämpligt? Det är en annan men icke-polisiär fråga.

Nä, jag har inte bytt fot om bokbränning. Böcker ska inte brännas. Men den principiella frågan är om särskild hänsyn ska tas till religiösa känslor hos muslimer, hänsyn som träder den brutala yttrandefriheten för när. Vad ska polisen särskilt skydda?

Det andra skälet kan inte heller vara brännarnas ansvar. Om det är 5 eller 12 eller ett tjog brännare, kanske till och med 49 ska de väl närmast uppfattas vara arrangörer? Då ska just detta antal inte räknas. Dessa är personalen. Om det kommer en mängd tillöpande är det inte brännarnas ansvar försåvitt dessa tillöpande inte särskilt bjudits in. Och så är det nog inte. De kommer nog rännande utan särskild kallelse. Upprätthållandet av den allmänna ordningen är polisens ansvar. 

Märker ni hur svårt det blir när man tänker principiellt. De flesta tycker att det blir så svårt, att saken just därför ska undvikas. Man lagar efter läge. Blir det koranbränning och därmed arga muslimer, ska saken inte tillåtas.

Själv har jag inte förstått om advokaten Paludan också har svenskt medborgarskap, som han själv tycks hävda. Det skulle göra saken än mer pikant, principiellt pikant naturligtvis. Då var det fel att vägra honom tillträde till det svenska territoriet de närmaste två åren… Vi får se hur det blir med allt. 

Från dessa principöverväganden övergår jag till självömkan. Tidningen Östra Småland/Nyheterna lades brådstörtat ner. Det blev tystare i Kalmar län till förfång för demokratin, inte minst den sociala demokrati Håkan Juholt (Oskarshamn) talade sig varm för.

Socialdemokrater är av mångfaldigt slag. Det betyder att somliga sossar i ordförandeposition är fenor på att läsa stämningar och bedöma styrkeförhållanden för att i tid få bort kontroversfrågor. Utåt ska partiet ses som enat. I grund och botten finns det dock två slags sossar – de lojala och de solidariska.

De lojala gör som de blir tillsagda eller går dit vinden blåser. De ställer aldrig till med något. De kan tala upphetsat om något borgarna föreslagit men när tiden går, är just detta den goda socialdemokratiska politiken. De kan tala för fred, men rösta för krigskrediter – som i Tyskland år 1914. 

De solidariska står fast vid en grundläggande idé och betraktar det politiska spel som innebär åsiktsbyte med allt från stillsam ironi till öppet förakt. De går liksom inte riktigt på det. I den gamla A-pressen fanns (finns?) den sortens solidariska redaktörer. De uppfattade uppgiften att i det praktiska politiska kompromissandet hålla fram idéer och bedriva kritik. Vidar Andersson i Norrköping hör till denna kategori. Det gör en annan Andersson också, Östrans tidigare chefredaktör Janne G. Hade tidningen bestått, hade jag kunnat skriva en anmälan av hans senaste politiska dagbok, Kalmar, lördag VIII. Han har kompletterat med 150 historier. Den politiska dagboken består av axplock från Janne G:s krönikor under åren 1986-2019. Jag vet inte var man kan köpa boken, men en e-postadress till redaktörn finns i boken: [email protected]

Vad hade jag skrivit i en anmälan?

Jag hade påpekat att material från tidningar bör räddas genom att hamna i böcker. Där kan de separata artiklarna visa det större sammanhanget, själva tankestrukturen. Janne G kan förvisso vara partitrogen, gärna när Göran Persson och Håkan Juholt var partiledare, men han vill helst vara partitrogen med kritisk solidaritet och ser sina krönikor som resultatet av en bevakningsuppgift. Janne G har hört mycket och kan foga samman skvallret till underhållande information. För egen del konstaterar jag att det politiska livets högsta höjder nog inte är så imponerande höga ändå.

Historierna? De är många. Ecklesiastikminister Arthur Engberg tävlade vid en supé med socialministern Gustav Möller i grenen snapsvisesjungande. Lennart Bernadotte var med vid tillfället och utlät sig: ”Lyckligt det land där kyrkoministern kan så många snapsvisor.”

Nu tror jag det går att förstå att det lyckliga landet inte är så lyckligt längre och dessutom fatta varför. Amanda Lind kan inte så många snapsvisor. Principiellt veganskt lär hon dock tänka. Det är ett tänkande utan kött på benen liksom. Är det så Dan Park också tänker?