Tankar en internationell högtidsdag

Denna internationella högtidsdag, IBAPABD, numera på fast datum efter en förvirring för några år sedan, då det var svårt att fatta vilken dag som var första tisdagen i september redan innan ölhävandet, kunde vi meditera över prästämbetet och bråka om definitioner. Jag gör inte så. Inte i år. Inte denna dag. Jag grottar inte heller ner mig om Ahmed, som vi kunde se i filmen i går kväll. Hur blir det för Ahmed i Marocko, när hans nu konstaterat smalare hundar (med innegångsförbud på grund av islam!) är döda? År och vänner skifta… Apostaten kommer på distans till den präst han en gång var. Så vad?

Förra veckans mer upphetsande tycks ha gått de flesta förbi. Minns ni inte att alla upphovsrättsliga frågor som hällde kyrkohandboken var lösta, inge problem återstod och de som påstod det var, kort sagt, lite korta om huvudet eller rentav illvilliga kritiker av det fina livet i Antjeborg. Nu nästan två år senare var det som inte alls var något problem i samförstånd och efter ekonomiska insatser lösta problem. Kyrkostyrelsen borde nog fråga hur ordföranden kommenterar saken. Hon svarade ju på rak fråga att alla upphovsrättsfrågor var lösta. Så var det alltså inte. Hon fablade självsäkert/överlägset. Hur kan styrelsen veta att hon inte gör så nästa gång komplicerade frågor dyker upp?

Låter jag irriterad? Hoppas det. Jag tror nämligen att jag varsnar ett makfullkomlighetsperspektiv som styr mycket av skeendena i Antjeborg. Som det där med Islamic Relief, som artar sig till en allt mer präktig skandal. I Tyskland, för att ta ett näraliggande perspektiv, går man mer resolut fram och stryper de ekonomiska tillflödena till Islamic Relief. Så inte i Sverige. Här finns något inte bara Johan Westerholm skulle lämnas ensam att granska.

Helt ensam är han inte. Sameh Egyptsons bok Erövringen tar jag mig igenom. Med citat beläggs en strategi att lura sig fram, för en muslim behöver inte tala sanning i mötet med de kristna till exempel om något annat än sanningen skulle passa den långsiktiga muslimska erövringsstrategin bättre. Är det naivitet som styr i Antjeborg där de inte såg det komma, det som sedan kom? Antje och hennes entourage ska dock inte utan andras uppmärksamhet få göra överenskommelser med muslimer, det är min enkla slutsats efter den senaste tidens händelser.

SIDA vill dra in anslag till ACT och en del andra kristliga organisationer har det meddelats. Det är också intressant. Inte bara så att någon (jag nämner inga namn) för länge sedan i dåvarande kyrkostyrelsen varnade för att detta kunde ske om nämligen Lutherhjälpens bas alltmer blev anslag och allt mindre kyrkfolkets helhjärtade engagemang. Den varningen förklarades bort, det skulle inte ske för anslagsgivande myndigheter värdesatte Lutherhjälpens arbete. Det var nog sant. Då. Insikten att det fanns SIDA-folk med bättre löner och förmåner, som gärna gick på diplomatparties, å ena sidan och folkliga missionärer från SKM och biståndsarbetare från Lutherhjälpen, som inte bara visste något om den verkliga verkligheten utan också delade den, var inte obekant på UD och regeringskansli. Den sortens insikter är färskvara och försvinner som ett töcken i öknen bort. 

Till det kommer doktor F:s bekymmer. Hur har kollektsiffrorna blivit under pandemin med alla omställda gudstjänster, undrade han. Vad kan Act redovisa från kyrkolivet? Har vi siffror på vad som blir resultatet av tv-reklamen för ACT? Kan vi lära något av detta? Och hur hanterar ACT det faktum att den entusiasm som SKM och Lutherhjälpen på sin tid kunde mobilisera nog är en skugga av sitt forna jag numera? Det finns präster som egentligen inte ger något till ACT och många präster som definitivt inte offrar något.

Dr F förstörde förresten min goda föresats att inte grotta ner mig om Ahmed. Han ställde nämligen frågan hur folk kunde tänkas reagera på filmen när det stod klart, att prästen inte själv trodde på det han sa. Jag hade inget bra svar. Jag kunde bara lyfta fram en replik från en företrädare för Det muslimska brödraskapet, som sett kyrkolivet med alla 70+ och sagt att ”vi har de unga, vi kommer att ta över”. Om det inte fostras lärjungar i de kristna församlingarna, blir det förstås så. Det handlar om att forma nästa generations kyrkokristna, sådant präster på 1960-talet tycktes prioritera, men som nu tillsammans med konfirmationsundervisningen lämnats åt pedagogerna, som lyckas ordna något som är ”kul”. The Cost of Discipleship går dock utöver livets lustifikationer.  Prästerna övergav ungdomarna och den svåra uppgiften för – vad då? Ta det vid ölen idag också. Det kan bli riktigt intressant att fira International Buy A Priest A Beer Day, IBAPABD. 

För att ölhävningen inte ska ske uteslutande i dysterhetens tecken, man ska inte dricka när man är ledsen, vill jag muntra upp med ett vackert uttryck: ”förbereda sig i förväg och lära sig av sitt förflutna”. Är det inte ett gott motto för Kyrkans egentliga sätt att leva? Det motiverar bibelläsning och en hel del annat. Det stimulerar präster att hålla igång studier och reflektion. Tala också om den saken över ölen ni inhandlat till prästerskapet i dag.

Jag fick från kantorsfamiljen Janner en god kristlig öl i går, med tillsägelse att inte dricka den förrän i dag. Skål, som man säger.