Jag såg nyss Ahmed i tv. Nog sagt om detta för stunden.
Nu undrar jag i största allmänhet: Vad med den stockholmska kulturmedelklassens estetiska normer? Är det Svenska Akademiens uppgift att stå för motståndet genom att företräda snille och smak kontra kulturredaktioner och intersektionella analyser, som till sist inte hamnar i vett utan i vanvett? Så kunde man tänka om inte den härskande klassens lydiga redskap placerat hejdukar i Akademien och därmed förhindrar allt som inte är i samklang med kulturredaktionerna, de som ger plats åt ledamöter i den kulturella offentligheten.
Jag är förstås inte så intresserad av den stockholmska kulturmedelklassens estetiska eller andra normer. Men jag ser ett mönster: själva omgörningen, som resulterar i att all motståndskraft upphör. Jag tänker på Svenska kyrkan i denna sin tid.
Det var i veckan sju år sedan domprosten dr Kvassman för sista gången stod i Karlstads domkyrkas predikostol och beskrev den ”djupa sorg” han kände. ”Kyrkonämndens arbetsutskott har med dunkelt utsagda motiv under de senaste tre åren drivit en kampanj mot oss i domkyrkoförsamlingen och i synnerhet mot mig som domprost.” Kvassman noterade att till och med en domprost kan avskedas ”i en alltmer politikerstyrd organisation”. Piken var fin. Kvassman beskrev ”en kyrklighet som tror att kyrkan inte är något annat än en kanslifunktion med ekonomisk förvaltning. Då blir policydokument och revisionsberättelser viktigare än kyrkogång och evangelium. Gudstjänster nämns aldrig annat än som en ekonomisk belastning.”
Bra rutet för sju år sedan – men uppmärksammades kritiken? Inte vad jag kan se. Det Staffan Kvassman pekade på har fortsatt och utköpen är mångfaldiga. Domprostarna Unger, Kvassman och Hermansson är de tre exempel i kategorin ”klerikala högdjur” vi gärna funderar över. De var approberade efter den nya tidens önskemål. De var alltså inga kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och deras homofobi var i vart fall inte särskilt framträdande. Om då detta sker med friska träd, förstår ni kanske vidden. Än så länge finns det så mycket pengar att de kan kastas bort på dyra utköp.
Nu kanske jag inte är så övertygad om de tre domprostarnas kompetens för värvet, men det är ett problem som styr på undermålig tillsättningskompetens, och om den tänker jag för ögonblicket inte ha några synpunkter. Den kyrkliga nomenklaturen och den kyrkopolitiska eliten (”elit” är en överdrift i sammanhanget, men ni förstår vad som avses) försöker få fram sina hejdukar. Oftast leder det inte till utköp. Det leder till ingenting. Om detta sägs inte heller något, för det handlar om att tillsätta dem som inte ställer till med någon uppståndelse. Och det gör de inte. Det kyrkliga livet får dö sotdöden; det nya normala i kyrkolivet.
Att dom inte är riktigt kloka i det kyrkliga fick jag på nytt klart för mig i onsdags kväll. Jag läste annonsen om gudstjänstfirandet i Kinds pastorat, som omfattar två kommuner: Svenljunga och Tranemo. Pastoratet har, om jag räknat rätt, 86 anställda så ska dessa med får det bli två gudstjänster och 14 andra kan släppas in till den ena. Man kan förstå om det inte känns så angeläget att rekrytera fler gudstjänstdeltagare då. I annonsen gällde klartext: ”För varje gudstjänst gäller Folkhälsomyndighetens anvisningar fullt ut, vilket innebär: social distansering, lämpliga sittplatser märks ut och personer med symtom, i riskgrupp eller som är över 70 år ombeds att inte närvara.”
Där fick vi veta! Över 70 år ombeds att inte närvara! För egen del undrar jag om inte Folkhälsomyndigheten nu, när vi vet mer om Covid-19, i stället skulle styra på att 1. rökare ombeds att inte närvara och 2. de med ett BMI från 30 och uppåt ombeds att inte närvara. Som variation på 70+ kunde det vara riktigt nöjsamt med två andra krismått. Nu kom dock en rättelse på nätet: ”Vi ber om ursäkt för formuleringen i STT denna veckan: ’personer som är över 70 år ombeds att inte närvara’. Detta är givetvis upp till var och en att fatta beslut om själva.”
Hade jag bott i någon av kommunerna hade jag nog fattat beslutet att villfara den första begäran och stannat hemma – inte minst om jag inte varit inne på hemsidan eller haft Facebook. Varför skulle jag ta mig till ett sammanhang där dom uppenbarligen inte är riktigt kloka – fast det är just det de tänker sig vara. Vem ber förresten om ursäkt. ”Vi” – vilka är vi? Kyrkoherden och hans loppor? Vill han inte exterminera mig längre? Eller är det mina pengar han börjar oroa sig över, om jag lämnar Svensk kyrkan, vilket i detta läge borde vara det riktigt kloka.
Nu bor jag inte i någon av de storståtliga kommunerna Svenljunga och Tranemo och trängtar inte efter att få flytta dit heller. Kyrkoherden heter Patric Cerny. Han är marksist, kontraktsprost i det marksistiska kontraktet, men politiskt är han liberal. Det är att vara kluven, sa Gunnar Helén. Cerny klyver sig i så många uppgifter att The Rapwoman borde fundera ett par varv. Han är, håll i er, regionpolitiker: ordförande för styrelsen för Habilitering och Hälsa, ledamot av liberalernas regionfullmäktigegrupp och regionfullmäktig denna mandatperiod. Han tycks bo i Borås, alltså inte i besvärande närhet till sin hjord, den han ska omsluta med pastoral omsorg. Jag ser honom på bild. Han tycks ha en skapnad som Karlsson på Taket och likt Karlsson vara en man i sina bästa år. Den politiska verksamheten verkar vara omfattande. Sköter han den, missköter han nog sina kyrkliga sysslor, tänker jag dystert. Det kan bero på att jag haft Covid-19, vilka sviterna är vet man inte riktigt. Jag markerar att min slutsats kan visa sig vara käpprätt fel. Men då är det habiliteringen som inte lyckats, om man så säger. Covid-19 är inte att lek med. Möjligheten finns att den sjukdomen om den inte är tilldöds leder till klarsyn. Jag säger inte mer.
Men ser jag så fel när jag häpnar över en öppen folkkyrka, som ombeder alla över 70 år att inte närvara när Kyrkans klockor kallar? Ursäkter hit eller dit ändrar ingenting i sak. De tänkte faktiskt så, de som träder fram som ett anonymt ”vi”. Ska The Rapwoman tiga?