Satsa på fel kamel

Inslaget om Ahmed på fredagsmorgonen i statstelevisionen ville jag fundera över. Att islam är en mer hederlig och logisk religion än kristendomen kan man tänka. Det beror, menar jag, på att den har ett mänskligt ursprung; Muhammed satt och kompilerade ihop just detta logiska. Gud som är Fader och Son och Helig Ande är inte så enkel att lägga under sig – och det är inte meningen heller. Ahmed redogjorde i korthet för att han börjat tveka inför trinitetsteologin och kristologin, det där att Jesus från Nasaret är det utlovade Messias, Kristus. Det har större andar gjort, för här möter trons verkligt stora mysterier, menar Svenska kyrkans bekännelse. Så blev Leif Ahmed och muslim och – enligt Svenska kyrkans bekännelse – ”avgudadyrkare och gudsförsmädare”. Dessvärre slängde han sina predikningar. Dessa kunde annars Modéus II haft glädje av att läsa när han ska återställa den frälsande kristna tron i Hånger med omnejd.

Den entusiastiska Kristusbekännande diakoniassistent som mödat sig att – på kyrkokommunala medel – fara till Marocko för att möta Ahmed, missade vad en van förundersökningsledare inte skulle ha missat. Ahmed såg lite skärrad ut när frågan om Kristus ställdes. Hon kunde inte lugna sig och vänta ut hans osäkerhet utan fick för sig,  att återge vad den ointressante taxichauffören sagt. Det räddade Ahmed. Han borde ha fått träda fram som apostat i helfigur. Förnekelsen av kristen tro är likväl uppenbar. Hur tänkte man när just en diakoniassistent skulle skickas till Marocko? Hade det inte varit rimligare att skicka någon kyrklig överhet? Om det alls var intressant att vid den tidpunkten möta Ahmed och ta den grundläggande teologiska debatten.

Ska vi vara lite upprörda (och varför inte?) gäller det väl, att filmen spelas in när Leif konverterat Likväl stolpar han in i sakristian och klär sig som en kristen präst, dvs det han slutat vara. Eller är det fortfarande ett spel med och inför församlingen? Att studioreportrarna inte kan ställa några spetsiga frågor, fattar jag. Det de ska presentera för tittarna har de själva ingen egentlig pejl på. Detta faktum begränsar själva folkbildningsinsatsen… Har vi ett journalistideal som säger, att en reporter inte behöver vara duktigare än de genomsnittliga tittarna/läsarna?

https://www.svtplay.se/video/24909447/morgonstudion/morgonstudion-28-aug-06-00-3

Ni får nu ett långt citat av Thomas Mann att fortsätta lördagen med. Jag kan inte be om ursäkt för att Mann är ordrik till övermått, det får han själv svara för. Jag finner citatet fungera som stimulantia för den kyrkliga förnyelse, som denna lördag befinner sig på arbetskonferens i Uppsala. Formatet är mindre än det var på 1960 och 70-talen när det hölls kyrkodagar, men grundhållningen är densamma. Motståndets hållning. Här är citatet till uppmuntran:

”Jag kan inte säga hur främmande och underlig jag under alla dessa år funnit sinnesarten hos de människor, som skakat på huvudet åt min hållning inför de politisk-moraliska tids- och samvetsfrågorna, därför att – ja, helt oberört och naivt: just därför att – de inte kunnat förstå ’hur man så konsekvent och envist kan hålla på fel häst’. Fel häst  det vill säga: den häst som tros komma att förlora, och att man kan ’hålla’ på den, det finner dylika människor enfaldigt. För dem är all politik en fråga om högst individuell ’klokhet’, ett i god tid träffat arrangemang med den kommande makten eller, allra senast, den som just kommit – inte ens bara för yttre vinnings skull, utan ’för själsfridens skull’, av behov att leva i inre frid med fakta. Att någon skulle kunna finna detta mindre viktigt än att i sanning så att säga fylla sin plikt mot mänskligheten, det finner de ofattbart.” (Thomas Mann, Europa vakna!, Bonniers, Stockholm 1938, s IX)

Grundhållningen lyder: ”trogen insedd sanning”. Och då återvänder jag till den ensamme prästen Leif som blev muslimen Ahmed, prästen som tydligen inte hade någon ordning på sitt andaktsliv i hemmet (vilket är svårare än det vanligtvis sägs i predikningar!). Annars skulle väl den inneboende muslimen sett eller anat prästen vända bibelblad och följa Skriften rad för rad samt då och då be – även om prästen utnyttjat nattens timmar till bön, så som äldre kristna brukar göra när de vaknar på natten. Varianten kunde förstås ha varit, att den pensionerade prästen gått till kyrkan för att be sina tideböner där. Men, som redogörelsen lämnas, tycks det ha rått ett kaos, som inte varit granne med Gud. Vi får väl  den 8 september i vår då tillkämpade (inte iråkade!) onykterhet försöka förstå när filmen visas i statstelevisionen kl 21. 

Finns det någon stiftschef som drar någon slutsats för sin och sitt stifts del av insikten att en präst kan vara utsatt i sin ensamhet och i den andliga torftigheten? Inte så att namnbytet och flytten till Nordafrika blir lösningen, men så att prästen i all stillhet ger upp för egen och för församlingens del Inget är så illa, som en illa skött folkkyrkoförsamling, menade Einar Billing. Det skulle i så fall vara en präst som förlorat sig själv. Jag säger ett: Kyrklig förnyelse! Man behöver inte satsa på fel häst eller på fel kamel. Det finns alternativ. Fortfarande.

Jag noterade förresten i går den klerikala glädjen över att det var så fredligt i Malmö. 

Denna morgon gav media en annan bild. Vår kyrkliga men också vår tyckar-överhet ser vad den vill se, hör vad den vill höra och deras matintag öppnas därefter för att vi ska vi få veta – så att också vi kan se och höra rätt. Attans att verkligheten triumferade över dikten.