Dåliga kvinnor mm

Jag tror jag struntar i att se Last Night at the Proms, när nu det statliga brittiska mediebolaget BBC beslutat att ta bort sångerna “Rule Britannia” och “Land Of Hope And Glory” från BBC Proms. Jag har aldrig varit på plats vid slutkonserten, däremot medverkat i Royal Albert Hall i annat sammanhang (frommare!), Jag har dock troget vid min bilderburk avnjutit spektaklet och fröjdat mig över galna engelsmän, som utför den älskade ”Rule Britannia”. Det är roligt – för det är så antikverat och utan bäring på några som helst samtida förhållanden, såvitt jag förstår. Brexit ni vet. Nu har alltså det statligt finansierade mediebolaget – med motiveringen att saken handlar om ”rasism” – tagit bort den pompösa sången. Som sagt, jag tror inte jag tittar längre. Men jag funderar som vanligt. Självfallet hoppas jag på ilskna engelsmän. Den folkliga vreden mot BBC  ska inte underskattas. Men hur kunde det hända?

Till begrundan lägger jag nu fram följande tes: Det beror på att vi fått en kvinnokultur. 

Jag medger att tesen är en variation på temat att kvinnor inte har humor. Så är det förstås – om med humor menas ”manlig humor”. Men då är det tid att komplicera resonemangen.

Jag gör förstås inte något annat än kategoriserar. Ni minns kanske Gudrun Schymans talibantal. Så tankefiguren, där man klumpar ihop, är väl tillåten? Fast jag är snabb på att göra åtskillnad. Det finns dåliga kvinnor och bra kvinnor. Med dåliga kvinnor avser jag inte sådana om vilka det sägs, att de inte är de sämsta. Dålig betyder här att de uppvisar brister i sin mänsklighet. Med ”bra” avser jag inte nödvändigtvis i etisk mening ”goda”. Men ”dåliga” finns det gott om män också. Beror det på att kvinnokulturen kastrerat dem? Till det mänskliga hör humorn, förmågan att se, förstå och leva med det absurda och det mångtydiga. Saknas den förmågan blir entydigheten svårartad.

Lärare – ”lärarinnor” – av kategorin ”dåliga kvinnor” har vi mött. De hetsar upp sig och kan inte låta bli att maximera en potentiell konflikt. Goda lärare spelar med en kvick replik och ett leende bort det hotfulla. Som det där med ”Rule Britannia”. Dåliga kvinnor och dålig kvinnokultur grottar på intersektionellt sätt ner sig och skapar Problemet. Detta ”Problem” (stor begynnelsebokstav) – som kan vara en person men också ett sakförhållande – hanteras genom att elimineras. Det gör världen korrektare och sanslöst mycket tråkigare. Därför kan rent programmatiskt inte dribblas med ord, begrepp eller föreställningar. Berättar man en så kallad ”fräckis” för en dålig kvinna av detta slag, tror hon att det handlar om sex och snusk när själva kvickheten egentligen var en ordlek eller en dubbelteckning. 

”Ge exempel på en erotisk maträtt!”

” Kotlett.” Jag avdelar inte och underlättar inte genom vokalförändring. Men ni fattade. Snuskhumrar där! Jag tar avstånd från er. Ni är otäcka!

Nu förstår ni mekanismerna.

Hör en dålig kvinna av detta slag någon beskriva situationen på den kyrkliga arbetsplatsen som ”ett helvete” är det utsagan som är förfärande. Inte arbetssituationen. Och då visar det sig kanske, att den dåliga kvinnan är en svagsint och illa beryktad man? Gärna för mig. Men resultatet blir att helvetet består och den som sagt H-ordet kan kritiseras som ”otäck”. Det ska styras på person och därmed bort från sak i många sammanhang, enkannerligen de kyrkliga. Det är fullt begripligt. Vad som nu övergår Svenska kyrkan kan de flesta inte förstå och inte hantera i den rådande kyrkliga kvinnokulturen, två negativa (kyrklig och kvinnokultur) som i detta fall förstärker varandra, inte upphäver varandra. Teologiskt är det för övrigt alls inte konstigt om helvetet får kyrkliga lokalkontor här och nu. Djävulen går omkring som ett rytande lejon. Men det ska vi kanske inte tala om? Nähä. Och det kan bara Djävulen själv tjäna på.

En dålig kvinna kan också leva stort på allt som har med barnkonsekvensanalys att göra. Andra handikapp har för övrigt samma funktion: det kan pratas mycket på betald arbetstid och av allt pratande blir det mestadels nonsens, meningslösheter. Det måste bli så i en kvinnokultur, där det som protokolleras räknas, men där det sunda förnuftet utan protokoll kunde tänkt till och eventuellt ordnat det som inte var bra. Samma sak när Barnkonventionen upphöjs till lag, fast den alls inte är skriven så. Detta ger dåliga kvinnor många möjligheter till arbete, som i egentlig mening inget arbete är och vars resultat inte förändrar något i sak, men blir en försörjningsmöjlighet just för dåliga kvinnor. Av båda könen! (Fler kön finns det inte vad som än sägs av galningar i denna förvirrade tid. ”Tvetosla” är inget kön.)

Nu går vi tillbaka till ”Rule Britannia” eller Carl von Linné, lika illa. Han var rasist och hans staty utanför Växjö domkyrka bör tas bort snarast. Det manliga sättet att hantera det som numera inte är politiskt korrekt är förstås att rycka på axlarna och mena, att detta kan vi leva med också fortsättningsvis. Tillvarons gråskalor gör det möjligt. Bara den som vill leva i det svart-vita får då problem, men det skiter vi i. Ungefär som på den militära luckan där en kamrat kunde få en enkel tillsägelse när han tjatade om problem, som de andra kunde leva med: ”Ge dig, lägg av!” Vad var det för problem? Att det ordnades korum till exempel och kamraten trodde inte på Gud. Inför trycket stod han likväl kvar under korumet. De kyrkligt medvetna tyckte nog tillställningen var mer besvärande än ateister och agnostiker… Men det där med att ”lägga av” kan i en dålig kvinnokultur bara bli kränkande. Inte sällan är det manliga ryckandet på axlarna en vettigare väg. Men inte alltid, förstås! 

Rule Britannia!