Sannerligen, få är de. Insikten slog mig när några skulle presenteras i bilderburken som ”tv-personligheter”. De var alls inga personligheter. Som bäst var de ”tv-personager”. Inget personligt i detta mer än förställningskonsten. Så dyker samma fåtaliga personager upp i olika programserier. Kvalifikationen är att de är kända från tv. Jag skattefinansierar en del del av detta återkommande komiska utbud/utbrott. Ska jag bli gladare över att se några leka i burken än jag var som barn när jag såg andra barn leka burk?
Så har vi fenomenet att journalister intervjuar journalister. De uppträder som kunde de det de talar om, men jag som haft fanjunkare Johansson i befälsutbildningen minns orden: ”Ett säkert uppträdande döljer oceaner av osäkerhet.” Och jag fortsätter tvångsbetala!
Nu har min nyfikenhet inte helt dödats även om den marterats svårt. Statstelevisionen har toppat med Covid-19 på längden och tvären under lång tid. Det verkar som om Covid-19 är på allas läppar. Och boulevardpressen ägnar sig åt att hetsa när det handlar om sjukdomar, nu med större framgång än tidigare. Mottot handlar nog om möjligheten att sätta in laxativ via trycksvärta men också digitalt, annars kan jag inte förstå. Men skrämseln blir verklig och den är avsiktlig. Ryktesspridningen fungerar alltid när vi vet tillräckligt lite.
Frågan återstår dock. Vem bestämmer vad jag ska få läsa och se? Att det var lite si och så för kvinnor att jobba på Aftonbladet har jag förstått – och den informationen hade jag nog behövt när det var som värst, inte när memoarer eller återblickar skulle skrivas. Dom som höll på som mest, skulle samtidigt jaga kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och framstå som rättfärdiga! Äcklet är existentiellt. Men nu? Vem fattar publiceringsbesluten för Rapport-sändningen? Vilken utbildning har vederbörande? Var hör den som avgör hemma värderingsmässigt? Styr värderingar publiceringsbeslut och ska jag hållas i okunnighet om både värderingar och beslut? Kunde det vara av intresse att få veta hur nyhetstips kommit in? ”Det ni nu får se är ett reportage om svenskt jordbruk och vi tackar LRF för initiativet” – ? Jag funderar verkligen. Hur kommer det sig att fullkomligt okända redaktörer kan sitta och oemotsagda få framföra sina meningar i mitt vardagsrum. Skulle någon stövla in och göra så, skulle jag kasta ut vederbörande. Här tycks det dock i sin ordning. Kunde jag i alla fall få en bakgrundspresentation, det är min modesta undran. För vi talar om en person som har stor inverkan på mitt liv utan att jag vet vem personen är eller har sakinformationer, som styr vad jag får veta genom den personens urvalsraster.
Det är klart att mitt funderande spätts på av Johan Lundbergs bok När postmodernismen kom till Sverige (Timbro 2020) för där står det övertydligt fram hur små kretsarna är. Några tongivande – och därefter sjunger många i kör. Att körsången fick ett abrupt slut, är närmast lustigt att konstatera – och tankeväckande för den som funderar över Svenska kyrkans mycket små och rätt obegåvade kretsar. Samme Arnault, som nu sitter på kåken, var den som styrde och ställde och medaljerades för sina kulturella insatser. Forum var platsen man skulle vara på som karriärväg in i Svenska Akademien. De akademabla kanske till sist inte är så beundransvärda för snille och smak som jag en gång trodde? De utgör en bekantskapskrets som hjälpt varandra fram till belöningar – eller?
Min poäng är inte någon annan än att redovisa iråkad häpenhet över det smånna, själva småttigheten. Få är de. De styr och ställer ogenerat, därför att de inte granskas. Maktapparater fungerar så. De journalister, som lovsjöng dem som agerade i den sunkiga källarlokal som kallades Forum, hängs rätt obarmhärtigt ut av Johan Lundberg, som emellertid bara citerar vad de själva skrev en gång i tiden. Den som läst H.C. Andersens saga om Kejsarens nya kläder vet egentligen hur mekanismerna fungerar och hur lite det är som behövs för att kasta grus i mekaniken.
Den härskande klassen i Svenska kyrkan klarar sig än så länge. Det beror på att få (om några) journalister i svensk dagspress kan ställa de kritiska frågorna. De har aldrig fattat att Svenska kyrkan är den lilla låda, som kan öppnas för att vi ska se hur hela det svenska samhället fungerar. Ungefär som händelserna kring Akademien också var en liten låda. Fast där missade våra murvelvänner att se det samhälls- och tidstypiska, tror jag. Det mesta som händer har ett sammanhang. Klargör det!
På prästerligt manér kanske vi ska vända på sammanhangen för att få se något positivt och bibringas tanken att ingenting är farligt, allvarligt eller ens uppseendeväckande i det vi ser. Vi ska sova lugnt både natt och dag… Inte riktigt. Men det finns kanske ändå en poäng att hämta vid insikten om fåtalets möjligheter. Det hör till det vanliga snacket i det svenskkyrkliga att vi är få och dagligen synas färre. Det är kanske då vi behöver påminnas att det inte krävs stora majoriteter för att förändra, skriva om dagordningar och nödga andra att dansa i den lilla gruppens takt. Multitudinism är ett fult ord, alltså hållningen att bara räkna med de många. Jesus hade tolv lärjungar, elva höll. Jag säger inget mer. Jag ska fortsätta läsa Johan Lundbergs bok för att försöka förstå hur många Arnault och Frostenson behövde för att nå den kritiska massa som ingen ifrågasatte. Då!
Alla mina andra frågor kvarstår förstås. Är inte Arnault egentligen från byn Arnhult i Slätthögs socken?