”Skaffen eder pastoralchefer!” sa nog Jesus till apostlarna, när han gav sina befallningar (Apg 1:2). Om han inte gjorde det, hävdar jag med bestämdhet, att den kyrka är rökt som kombinerar ”pastoral” med chefskap. Det pastorala var det omtänksamma, inte utövandet av chefskap för en herde är inte chef utan vårdare. Och till det pastorala hör ett eller flera sanningens ord.
Nu läser jag pastoralchefens i Växjö intervju i det lokala annonsbladet, Lokaltidningenvaxjo.se. Det är det gamla vanliga, att det kyrkliga fått anpassa sig till en ny verklighet. ”För Växjö pastorat blev allt annorlunda”. Men, tycks det, ”många vill prata med kyrkan under krisen”. Många? Vi återkommer. Men allt blev alltså annorlunda, minns det inför fortsättningen.
Grundläggande tycks vara att alla 70+ håller sig hemma. Det påverkade verksamheterna, som omedelbart fick ställas in. Det hade 70+-arna förståelse för. Mantrat kördes och några gick på det: ”Vi ställer inte in, vi ställer om”. Så ska det heta när man verkligen ställer in…
Nå, pastoratet startade en telefonlinje. ”Periodvis har det varit en hel del samtal.” En riktig själasörjare (och en åklagare) hade förstås undrat vad det där ”periodvis” och ”en hel del” kan betyda. Det slirar nämligen lite, när det heter att ”det inte är mängden utan att varje samtal som ringts är viktigt i sig”. Jag tror jag förstår. ”Och det är ju kyrkans filosofi, att varje enskilt möte är viktigt.” Jag snappar det undanglidande. Så många samtal var det nog inte när allt kommer till allt. Finns statistik?
Strax före påsk slutade de offentliga gudstjänsterna och blev digitala, men dessa digitala högtidsstunder når inte alla för alla har inte tillgång till tekniken som behövs. Då finns det analoga lösningar där det passat. Det analoga tycks handla om andakter och hemkommunion – ”givetvis med avstånd och god handhygien”.
I väldigt liten omfattning erbjuds dop, vigsel och begravningar. Som mest får 10 personer komma. 10 personer? Men kyrkorummen i Växjö är stora och kan enkelt rymma 50 distanserade. Hur tänkte dom nu? Antagligen tänkte dom inte alls. Fast så mycket har de fattat, att en begravning med tio utvalda smärtar ”alla som vill” komma, men inte får.
Pastoralchefen tycker att bröllop går att skjuta upp. Då fick vi veta att hon föga vet om kättjan. Bättre gifta sig än brinna, säger aposteln (1 Kor 7:9), som tydligen vet hur det är. Vet pastoralchefen alltså inte vad aposteln vet? Eller hur tänker hon?
Nu drar det mot höst. Konfirmander ska man ha. Man ”kommer att fortsätta med gudstjänsterna” – vad nu det betyder? Digitala eller analoga? ”Annars handlar det om att fortsätta anpassa sig efter den nya verkligheten.” Efter apostelns ord verkar det lite vanskligt (Rm 12:2).
Pastoralchefens slutord ska vi inte missa. Här återges en hel kyrkosyn. Utan Jesus…
”Jag vill tro att vi som kyrka är bra på att leva nära människor, kyrkan är ju människorna tillsammans, därför blir det en gemensam vilja och en gemensam satsning. Utmanande är det, för oss människor. Hur ska vi göra när vi inte kan göra som vanligt?”
”Ställa om” är svaret. Men själva hojtet för att förklara hur bra det vi håller på med egentligen är, känner jag igen. Det är ropet i Efesos: ”Stor är efesiernas Diana.” (Apg 19:28) Det är många som vill ropa med, för det känns tryggast så och man ingår i en gemenskap. Det är förstås det klerikala ropet när det är kris. Och kris är det. Det mesta tycks inställt, utom löneutbetalningarna. Borde revisorerna ställa frågor om vad prästerna gör under all den tid som måste ha blivit över när de offentliga gudstjänsterna ställs in och hembesök inte utan vidare är av godo? I fortsättningen när de kyrkliga framgångarna i tider som dessa redovisas, tror jag att ropet skulle skalla: ”Stor är efesiernas Diana.”
För egen del har jag legat på Centrallasarettet i Växjö. Där har Sjukhuskyrkan alls inte besvärat mig. Inte ens någon broschyr eller kanske en folder med sådant man kan tänka vidare på när man ligger i den sjukhussäng, som kan ställas in så att patienten till sist ligger som i en råttfälla. Nå, ingen från Sjukhuskyrkan kom och satte sig på sängkanten och åt upp mina vindruvor under småprat. Antagligen häckar Sjukhuskyrkan i någon lokal, men dit kom jag inte. Jag kom i rullstol till röntgen några gånger, det var allt. Mitt andliga liv fick gå på frihjul från tidigare år och fyllas på med fromhetsövningar och läsning ur Den Heliga Skrift. Jag hade inte läst det där om att ”vi som kyrka är bra på att leva nära människor” – för nära mig levde sjuksköterskor och undersköterskor och båda kategorierna gjorde under utan besvär från Sjukhuskyrkan eller något annat kyrkligt.
Jag medger att jag funderar. Då vet ni att ni enklast ska skingra alla dystra funderingar med ropet: ”Stor är efesiernas Diana.” Kom inte och säg något annat – och absolut ingenting om Jesus!