Jag kan som vanligt inte bestämma mig. Är det märkligt att det var gudstjänstlivet som ställdes in från tiden före påsk och fortsatt eller var det alls inte märkligt? Ärkebiskopen av Canterbury ställdes in så pass, att prästerna förbjöds att vistas i sina kyrkor, där de vanligtvis är och ber (i tjänsten!) Några präster struntade i förbudet. Det gjorde de rätt i. Ärkebiskopen Justin Welby har egentligen aldrig varit församlingspräst …
Jag läser på i bladen: Svenska kyrkan levererade digitala andakter och promenader men somliga församlingar öppnade i juni. Det tjatades om Folkhälsomyndighetens rekommendationer, men de lite mer ambitiösa såg till att den digitala utsändningen följdes av möjlighet till enskild kommunion. Sådant fungerar i stadsdelarna med fungerande stadsdelskyrkor i första hand.
Jag ser att några glada firar offentlig gudstjänst igen den 7 juni – nämligen utanför kyrkobyggnaden – och då skulle man ta med egen stol.
I maj månad var det lite annorlunda. Då upprätthölls kanske gudstjänstrytmen, men utan att gudstjänsten var offentlig. Biskop Fredrik åberopades som auktoritet. Det hindrade förstås inte det digitala. Här sändes gudstjänster och rockmusik och ett 25-tal åldringar i en församling fick kokt korv och Pucko till den digitala rockmusiken. Det var samma församling som i början av juni förklarade, att det skulle firas friluftsgudstjänster hela sommaren. Det var en förbättring från maj, för då var alla gudstjänster inställda. En annan församling erbjöd bönevandring för egen reflektion utanför kyrkorna. Tipspromenader erbjöds. Understundom ”med en touch av Pride”. Och våffelcafé kunde genomföras både i ny och nedan, noterar jag.
En anställd och en promenerande redovisades i ett reportage i början av juni. De går tillsammans 30-60 minuter. Betald arbetstid för en… I en annan församling redovisades i maj månad succén för digitala sändningar med sakuppgiften, att denna församling ”fått mängder av nya följare”. Informatören, som är självlärd när det handlar om tekniken, och kantorerna är engagerade. Vackra bilder från olika platser visas liksom bilder där kyrkoherden rör sig.. Herre, du var förr ditt folk nådig!
Församlingen som erbjuder drop-in-nattvard intresserar mig. ”Gå med Gud” kanske också är av intresse? Då promenerar folk, håller avstånd förstås. Men drop-in-nattvarden är väl enskild kommunion utan liturgi, prästen har ordnat det hela. Eller? En slags snabbköpslösning? Fast rätt långt ifrån det där som urkyrkan gladdes åt. Nå, jag läste på:
”Du kommer när det passar dig. Vid ingången tar du själv ett andaktsblad som du kan följa. Guds måltid är då dukad på altaret, och du får gå fram och själv ta brödet samt vinet i en egen kopp. I närheten finns präst och diakon. Alla åldrar välkomna.” Antagligen ses nattvardens instiftelseord inte som konsekrerande utan som förkunnelse. På Pastoralinstitutet undervisades om ”instiftelseberättelsen” fick jag vid mina efterforskningar i går klart för mig. Inte ens detta tydligen approberade kätteri förmår jag till fullo uppskatta. Kontraktsprosten och biskopen tycks inte ha gripit in. Då förstår jag varför. Det hade Martin Luther inte gjort. Förstått alltså. Eller vägrat förstå.
Frikyrkligheten kommer inte bättre ut. På ett ställe firas ingen gudstjänst – men lördagskaffe och grillkväll fick man till. Det är handlingar som talar högljutt om församlingens prioriteringar. Vad betyder det för församlingens liv när det deklareras, att det inte är någon offentlig gudstjänst men att inspelad gudstjänst finns på hemsidan?
Kyrkoherden, nu 40+, intervjuades i maj månad i Smålandskomposten och sa att det inte var rimligt att ”stänga om oss”. Han såg problemet med 70+-arna. De är svåra att nå och kommer inte, utan lever i karantän. Kyrkoherden ville utöka gudstjänsttillfällena så att 50-gränsen skulle kunna hållas men folket likväl få hålla gudstjänst utan faraoniska begränsningar. Han sa inte så. Han kunde sagt. Han tog sitt ansvar som präst.
Jag har bara plockat lite ur de lokala dagstidningarna. Här borde systematiseras och följas upp för antagligen lever vi i ett skifte vars konsekvenser kommer att bli uppenbara de närmaste åren. Den sista resten av kyrkogångsed tar slut. Och vad då? Svenska kyrkan och ett antal frikyrkoförsamlingar har signalerat att söndagens gudstjänst inte var eller är själva grundbulten och att den omsjungna församlingsgemenskapen /bröders gemenskap/ funkar lika bra digitalt. Några tappra satt hemma och följde församlingens mässfirande, det vet jag. Andra kollade lite mer i förbigående på den digitala sändningen, hörde att det var svårt att höra och la av. På något sätt ska de in i kyrkostatistiken, som hur eller hur kommer att bli vidunderlig för det år som är. Men långsiktigt?
Frikyrklighetens framväxt ger viss kunskap. Då bröts den gamla gudstjänstgemenskapen sönder. Några gick sin väg i glädje över en ny gemenskap, några stannade kvar och så fanns det en mellangrupp som blev förvirrad och hemlös. De som de känt samhörighet med hade gått till det nya, som de inte riktigt ville gå med i. Jag fruktar att detta är mönstret. Det går inte att under långliga tider fuska bort gudstjänstlivet och tänka att ingenting har hänt. För det har hänt något avgörande.
Detta styr på frågan om vanans makt. ”Ha vanan så har vanan dig!” Är det inte bekvämare att efter en sovmorgon ta en lång söndagsfrukost, kunna gå i sin morgonrock och dricka sista kaffeslurken när man kollar lite av gudstjänsten? Soffliggargudstjänst ska inte föraktas. Eller ska den? ”Gudsnjutande” var väl en underhållningsform i det andliga som hade risker med sig? Men hav tröst. Kyrkoherdar tänker inte så. Efter coronakrisen ska den här typen av digitala sändningar fortsätta. Vem lurar vem?