Teologisk/teoretisk solidaritet?

Jag hörde inte till dem som gillade de tolv kyrkoledarnas utspel/inspel i migrationsfrågan. De 12 kan inte acceptera att medmänniskor på flykt avhumaniseras och reduceras till hot. Nej, det behöver vi inte acceptera. Men är det detta saken handlar om? Eller var de 12 ute efter att skapa opinion när migrationspolitiska kommitténs förslag skulle slutbehandlas? Själva greppet från de 12:s sida var att åberopa den folkliga majoriteten. Barn och föräldrar på flykt som splittrats ska få återförenas. Detta tycker enligt en Novus-undersökning 59% av befolkningen. Då har man förstås bakat samman dem som ”helt” instämmer med dem som ”delvis” instämmer. Jag tycker inte att detta är ett seriöst sätt att argumentera. Hur tänker de svarande om man tar dem på allvar och frågar vad de menar?

Jag kan inte minnas att någon av de 12 tidigare haft synpunkter på Dublin-förordningen. Den la fast en princip att asylskäl ska prövas i första EU-land den asylsökande kommer till och finns asylskäl ska EU:s medlemsstater hjälpas åt att ta hand om dem som har asylskäl. Migranter är inte självklart asylanter. Finns det några kristliga invändningar mot själva systemet?

Nu upprätthölls inte det som överenskommits. Asylsökande och migranter kunde ta sig genom Europa för att nå de mest attraktiva länderna att vistas i. Sverige och Tyskland stack ut. Här prövades asylskäl efter de regler vi har och för unga män från Afghanistan befanns, att de inga asylskäl hade. Men de hade kommit hit… Detta faktum skulle hanteras med tillfälliga lösningar. De unga männen skulle genomföra gymnasieutbildning, sedan skaffa fast anställning kvickt som ögat och därefter få stanna. Annars inte. Just nu lever många av dessa unga män under en förfärande stress. Hur lätt är det i tider som dessa att få fast anställning om man just gått ut gymnasiet? Och lärarna som ska sätta betyg – hur har de det? Betyget avgör om någon alls får en chans att stanna, om jag fattat saken rätt. Den politiska lösningen av problemet när hundens svans ska amputeras är att av omsorg och omtanke kapa svansen bit för bit. Det är rätt förfärligt, när obarmhärtigheten klär ut sig till barmhärtighet.

Samtidigt sitter byråkrater och utvisar familjer som uppenbart integrerats, men som inte kommit upp till rätt inkomst. I de bästa avsikter sattes ett belopp för att undvika slavhandel/slavkontrakt på arbetsmarknaden, men detta blir ett trubbigt instrument. Det passar för byråkratiska beslut, men det är också allt vad det passar till. Vad saknas? En ordning där det kan bli ordning, någon som ser en helhet och ser till att goda beslut fattas. 

Motbilden till familjer som vill integreras är förstås klanerna. För några val sedan hörde jag en kvinna intervjuas. Reportern undrade vilket parti hon skulle rösta på. Svaret blev att hon inte visste. ”Klanledarna har inte gett besked ännu.” Då förstod jag hur klaners röster (4000?) kunde säljas i Södertälje till det parti som bjöd bäst. Saken avslöjades i tv. Om den inte avslöjats hade den varit lika verklig ändå. Har de 12 kyrkoledarna några synpunkter på detta?

Vad tycker svenska folket för den delen om det nya normala, gängkriminaliteten, skjutningarna, knarkhandeln? Man kan väl anta att de 12 inte tycker det är i sin ordning att en 12-årig flicka blir skjuten. Ser de några samband och problemhärvor och har de några förslag till kristna lösningar? Man vill gärna veta. Kan det vara så att det inte är migrationspolitiska kommittén som försvårar integrationen utan att denna integration alls inte står på önskelistan hos dem som vill leva i ett parallellsamhälle i Sverige, ett där subsidier betalas till den parallella världen? Uppemot 50 000 papperslösa lever i den världen, sägs det. Hundratusentals har fått samordningsnummer utan att kunna styrka sin identitet. “Skuggsamhället knaprar på det vanliga”, heter det oroväckande.

Nu kanske jag inte ska nämna ungdomsrånen, de där kläder, mobiler och kontanter plockas från skolelever av, ja ni vet vilka – i vart fall om ni bor i Göteborg. Detta kunde alla kloka se skulle komma om vi förutom det parallella samhället också får ett skuggsamhälle, där de som inte ska finnas i landet återfinns, men måste skaffa sin försörjning – då återstår ett. Det nya normala blir ett svenskt samhälle byggt, som så många andra, med murar och vakter kring de fina kvarteren. Vem avhumaniserar enligt de tolv kyrkoledarna egentligen vem? Jag frågar, för jag vet inte hur det ska tänkas kristet i dessa frågor. Jag vet inte ens om det är tillåtet för de kristna att fråga om dessa komplex. Det kanske bara avslöjar någons brist på helgelse?

Jag hör de tolv kyrkoledarna uppmana ”ansvariga politiker att med uthållighet och stolthet stödja varandra i arbetet för en bättre värld att leva i – för alla människor.” Det kommer lite fromsint tal till detta. Men jag blir pinsamt berörd om jag alls blir berörd. Är detta det kristna bidraget i de dagsaktuella frågorna? Det är stororden i ny kontext – och vi brukade fordomdags vara överens om att stororden ska undvikas. 

Nu var ju svenska folkets mening det de tolv använde som argument. Denna mening framkommer i en opinionsundersökning, inte genom det parlamentariska systemet. Vi noterar. Kunde kanske de tolv ta över den politiska ledningen av landet då och genomföra den folkliga politiken? Fast vilken den är, kanske jag inte skulle våga uttala mig om. Ibland får jag en förnimmelse av tilltagande kritik mot den nya normaliteten i landet. Denna förnimmelse kan hämta näring ur bristande helgelse. Det är lika bra 

att jag noterar saken innan någon annan gör det. Å andra sidan kan det verkligen förhålla sig så, att de tolv kyrkoledarna begått det misstag biskop Anders Nygren varnade för: skriva under texter som man till sist inte riktigt kan försvara.

Till sist sliter jag med frågan om det med ”teologisk solidaritet” är detsamma som med ”teoretisk solidaritet”. 

https://www.dn.se/debatt/risk-att-migrationskommitten-gar-emot-svenska-folkets-vilja/