Den tyske filosofen Axel Honneth menar, att människan har en grundläggande drift att bli erkänd/bekräftad på tre områden: kärlekens, rättens och solidaritetens sfärer. Vi kan för ögonblicket strunta i Honneths bok Erkännande. Praktisk-filosofiska studier (Daidalos 20039). Jag tänkte i stället pröva Honneths resonemang på de villkor som gäller i Svenska kyrkan – både som gemenskap och som arbetsplats. (Här såg några min blinkning till Tönnies, ni som inte såg – strunta i den. Jag försöker bara göra mig märkvärdig!)
Kärlekens sfär
Jag talar för mig själv. Eller för ett allmänt känt fenomen: kallelseglädje. Det var värt att satsa sitt liv på Svenska kyrkan och det måste gå att göra skillnad. Gunnar Rosendal och hans kongeniale Per-Olof Sjögren hade tänkt och dragit upp linjer. I städerna fanns det folk som kunde göra skillnad i kyrkolivet – inte på den landsbygd som bara skulle överleva så länge det fanns offervilliga gummor. ”Fattiga gummor” med ”svart schalett kring huvudet” gör att kyrkan inte kan ”svältsättas”. (Vad som timar, Hilding Pleijel i Vår Lösen 1920 s 92) Jag hade sett just dessa gummor. De var på utdöende. Nu gällde det att hitta dem som utgjorde framtid. Ni kan se det ungkyrkliga draget slå igenom och just därför en väl definierad kallelseglädje. Detta med kallelse var ett bärande drag i 1900-talets svenskkyrkliga liv.
Vad händer då när denna kärlek först bejakas – det var nämligen skriande prästbrist och vilken kyrkoledning lockas inte då av att få några i sin mänsklighet helt normala 23-27-år gamla prästkandidater – men sedan dessa kärleksfulla män drabbas av kyrkosystemets kalla kärlekslöshet? Inte vet jag. Något händer i och med både dem och kyrkosystemet, antar jag. Vad styrde kärlekslösheten? Fruktan, skräck, rädsla. Till sin art den där förödande cocktailen som består av både människobehagsamhet och människofruktan. Ingen vågade stå fram när präster utifrån frågan om Kyrkans ämbete skulle framställas som något de all i sin mänskliga svaghet dock icke var. Jag förstår hur det blev så men vägrar i grunden att förstå.
Kärlekens sfär destruerades för många i Svenska kyrkan. Det som skulle vara ”Vår Kyrka” blev ”Deras kyrka”. Det var inte så att omvändelse saknades i det systemet. Omvändelsen stavas ”omtänkande”, inte omtanke.
Rättens sfär
Samvetsklausulen handlade om något som varit grundlagsfäst: ingens samvete tvinga eller tvinga låta. Samvete är att veta något samman med Gud, inget mindre, inget på känslopjunkets område. Samvetsklausulen ersattes av något som hette ”väjningsrätt”. Den gällde en kort tid. Sedan skräptes kraven. Det gjorde de på ett illistigt sätt – som om ämbetsfrågan skulle handla om könsfrågan, ”samarbete oavsett kön”, som det hette. Av grundlagsskäl måste det tricksas för inför det allmänna behöver man inte deklarera var man står i politiska eller religiösa frågor och det var just detta man nu ville komma åt och därför komma runt. Man kunde tänkt sig att pacta sunt servanda, avtal ska hållas, och själva förutsättningen att baxa igenom riksdagsbeslutet 1958 genom kyrkomötet samma år var samvetsklausulen. Vi befinner oss i ett kyrkligt läge där högsta orätt blir högsta rätt. Vem har egentligen problem då?
Jag behöver inte ge fler exempel men varför låta bli att nämna Luleå stifts hantering av EFS-prästen eller de många utköpen? När det gäller en uppsättning utköp går det, misstänker jag, till så, att präster med icke havliga insikter i det teologiska uppfattas som besvärliga och då ordnas saken enkelt. Domkapitlen utforskar inte noga komplicerade lärospörsmål bakom begäran om avslutande av tjänst. Det är märkligt, eftersom man kunde tänka sig att i en principiellt nihilistisk enhetskultur som vår ska det väljas politiker in i det kyrkliga. Borde vi förutsätta att det blir en konflikt mellan bekännelsen till Kristus och den samtida tomheten? Och den tar sig uttryck…
Solidaritetens sfär
Det var självklart att en församlingspräst skulle slå vakt både om Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen. Insamlingsperioderna fick genomslag i församlingen. Söndagsskolbarnen visste något om Ndolage och Tirupattur. Det visste också den etablerade och välinformerade syföreningens medlemmar, de hade stöttat mycket och länge. Missionsauktionen var en happening. Handlade det om Lutherhjälpen var det fasteaktion med en del hyss. Jag vet en präst som var engagerad i allt detta. Numera ger han som mest en krona om det är kollekt till Act. Samme präst blir så förtjust över begrepp som ”Antjeborg” och andra nedsättande uttryck som Torsdagsdepressionen för på så vis kan den mentala distansen till vad som sker upprätthållas. Vad Kyrkostyrelsen eller Kyrkomötet ställer till med, är den prästen grundläggande osolidarisk med. För både solidaritet och tango behövs nämligen två.
Jag tror att vi bevittnar det självförstörande i ett kyrkosystem. ”Förvärva, ärva, fördärva” är ett grundmönster. Men är det ödesbestämt? Nej, men det är detta som ter sig som själva normaliteten i tiden och därför blir det som det blir när normaliteten klär upp sig. Ifrågasättandet är det som kunde rädda situationen och just ifrågasättandet hör till det mest förbjudna. När detta står klart tar det slut med kärlek, rätt och solidaritet. Folk tystnar, går undan och odlar som bäst sin kål. Som bäst!