Jag tycker det är lite trist att vara inlagd på avdelning 17 på det fina Centrallasarettet i Växjö igen. Inte så att personalen är otrevlig mot mig. Här är idel trevliga, kompetenta och omtänksamma människor. Men det kan inte hjälpas. Jag vore hellre inte här.
Å andra sidan lever jag en lyxtillvaro. Mat serveras på bestämda tider, jag kan trycka på en röd knapp och då kommer tjänstefolk rännande dag som natt, mina värden kollas dagligen och stundligen, disken tas om hand liksom tvätten. Jag behöver inte ens dra upp persiennen själv. Så varför ska jag uppfatta denna lyxtillvaro som trist? Böcker att läsa får jag också hemifrån eller via inköp (förrådet av reservböcker börjar ta slut). Tv finns på rummet, i datorn kan jag jaga filmer att beglutta. Guds Ord kan jag läsa och meditera över. Trist? ”Skärp dig, morfar!”, som barnbarnet sa. Människan är besynnerligt funtad, läser jag dock i en hemifrån hitbeställd bok:
”Människan är så besynnerligt funtad att hon kan sätta i sig dagens nybakade lögner i försvarlig kvantitet, men accepterar endast sanningen med något av den varsamhet och skepsis som präglar en råtta framför fällans ostbit.” Det var Frans G Bengtsson som Carl-Fredrik Palmstierna återgav i boken Bränn dessa brev (Bonniers, Stockholm 1973, s 232).
Analysen stämmer dessvärre. Bibelord bekräftar. I vår kultur är Jesus en främling, fast han kom till sitt eget. Sanningsanspråk är avskrivna. Nu är sanning något som är sant för mig – men kanske inte för dig. Det är ett sannskyldigt elände, när kulturen blir som vår. Och om någon skulle resa sig i sin fulla längd,# och säga vad sant är – ”det finns något som är Sanning” – borde det väl vara Kyrkan? Men då kanske det kyrkliga livet skulle vara mer noga med fundamenten, själva Uppenbarelsen? Och när det från högsta kyrkliga håll yras om den nya normaliteten, kan de uppenbarelsefixerade anföra Predikarens ord: ”Det finns inget nytt under solen”, Pred 1:9 En hoper kyrkokristna skulle kanske öva Predikarens distanserade hållning inför sin märkvärdiga samtid?
Jag tror att en maning från min läsning å sjuklägret också är på sin plats:
”Öppna era ögon och se allt ni kan med dem innan de sluts för alltid.”
(Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser, Bookmark Stockholm 2016, s 307)
Att se ”allt jag kan” är väl detsamma som att inse, möda sig till insikt, se lite längre och uppskatta komplikationer lite mer? Jag vet vad en del präster för 70 år sedan ägnade sig åt: de läste böcker, de diskuterade kollegialt eller skrev varandra resonerande brev, deras sammankomster inrymde också studiekonvent. Teologiska böcker trycktes i 2-3 000 exemplar till att börja med. De kunde nå en slutlig upplaga på 20 000 eller fler. Prästeriet var en fortsatt akademisk syssla och med den insikten följde ett ansvar att se till, att ingenting skulle kunna förfrysa hjärtat i den sanna studenten.
Nu är det annorlunda. En teologisk bok som trycks i 700 ex trycks i stor upplaga! Prästmötesavhandlingar, finns de kvar? Peter Lundborg skrev en liten bok till ett präst- och diakonmöte i Växjö stift. Den skulle studeras, så skedde nog inte. Den skulle naturligtvis uppmärksammas på det stora mötet, jag kan inte minnas att det blev så. Delas det ut skrivaruppdrag för att få ihop en bok värd att överlägga om till präst- och diakonmöten numera? Eller kommer dessa möten, o ironi, så tätt, att det just därför inte kan skrivas och överläggas?
Steg för steg avintellektualiseras kyrkolivet och för en gångs skull kanske detta inte är åstadkommet av kyrkopolitiker från olika politiska partier utan av offren själva. Det kan för övrigt bero på att de intellektuella prästerna var av fel sort. De var så att säga intellektuella i alla frågor, också de olämpliga, och nådde därför, just därför, fram till fel slutsatser. Vill man se, kan man se och till och med se konsekvenserna. Vi har fått en dummare kyrka, en dummare kyrkokultur (om ens kultur), dummare prästerskap, dummare ansamling diakoner. Detta får följder för församlingslivet förstås. Men Fanen själv tar den som påpekar detta förhållande.
Det är väl lika bra att se och inse det. Det som bör göras, kan inte göras. Men se eländet kan vi faktiskt göra. Se allt ni kan med ögonen innan de sluts och prata om vad ni ser.
Så här långt i framställningen kan jag påminna om Frälsaren, som ger en påminnelse (Mt 13:13-14) om vad profeten Jesaja sagt:
”Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta:”
(Jes 6:9)
Ibland får jag en känsla att det är riktigt på allvar nu för Svenska kyrkan.