Länge leve fulkristendomen!

Fulkristendomen skäms inte för sig. Den vet sina beroenden, kan sin historia och häpnar dagligdags att – trots denna historia – fulkristendomen lever fortfarande. Här och var. Altaret dukas, Ordet utläggs, tron föds och hålls vid liv. Ingen behöver tveka om autenciteten; här är fulkristendom. Bröd och inte blandningen av guarkärnmjöl, vin utan en massa snack och en präst som känns igen som en präst genom Kyrkans historia och inte bara i sekternas.

Fulkristendomen låter inte ”Teologin” lägga ut tron. Som bäst läggs den tidlöst ut som evangelium tiderna igenom. Då handlar det om Jesus. Guds Son blev människa, en av oss. Det betyder att just nu möter han oss där två eller tre samlats i hans namn, men också att den jordiska materia han antog just nu/redan nu finns i himlen. Fulkristendom är glatt jordisk i allt det himmelska. Den håller, eftersom den håller ihop tillvaron på det där egenartat gudomliga sättet.

Fulkristendomen är berättarglad förstås. Den lever en berättelse med sanningsanspråk (kolla Luk 1:1-4, den antike historieskrivarens forskningprogram) och den lever självmedveten om uppgiften att få berätta vidare. Det var dock fulkristendomen som byggde det kristna västerlandet. Fulkristendomens folk läser den nyutkomna Theofanes krönika (Artos).

Fulkristendomen är kyrkomedveten. Kyrkan är Herrens och han gav bestämmelser för den. Det roar fulkristendomen att Lukas inte berättar vilka bestämmelserna är, de inryms på något vis i det apostoliska. Men det betyder att fulkristendomen passar sig för att peta i mysteriet med Kyrkan; dop, nattvard och ämbete. Riskerna är för stora att vi går utanför bestämmelserna och att Kyrkan då förlorar sin – bestämmelse.

Fulkristendomen är klarsynt. Kätterierna är inte nya utan gamla bekanta. Det betyder dogmatisk medvetenhet för att navigera också i svåra vatten. Då är kravet på Kyrkans frihet från alla världens makter och mäktiga självklart. Fulkristendomen vägrar vara ideologiproducent åt samtiden. Detta vet makten och denna vetskap styr maktutövningen. Inget nytt i detta, inget nytt alls! Men ska man vara fulkristen, måste man veta villkoren!

Fulkristendomen är historiemedveten – inte bara medveten om sin historia utan också om dess begränsningar, men fulkristendomen sitter inte i ett studentrum och lägger ut texten hur det varit om inte ”om” hade varit. Den vet att reflektera över hur det blivit, förstå och förklara sammanhangen och kolla vad som måste förändras för att det ska bli fulkristendom på riktigt. Vi kallar saken ”kyrkoförbättring”. Den är ett dagligt praktiskt arbete, inte nattliga drömmar och fantasterier.

Ungefär så.

Sedan kommer han som ska döma levande och döda. Blir det inte lite extra roligt att vara fulkristen då?