“Nödläge” ger möjligheter

Det är begreppet ”nöd” som avgör. Den som tar makten över det begreppet kan sedan enkelt avskaffa den lagfästa beslutstrukturen. Som nu med ”kyrkomötet”. Vad väljaren fått av de valda efter denna mandatperiod, vet jag inte. I år blir det ett i hög grad rumphugget kyrkomöte med ”parlamentariska” representanter för de kyrkopolitiska grupperna. Förra året var det ett tematiskt kyrkomöte. Idéflödet och idédebatten får ett mycket begränsat utrymme. Jag förstår varför. De traditionella politiska partiernas företrädare har inte så mycket idéflöde som de har ordflöde. De kör hellre ”the Mechanics of a Church” och utnyttjar möjligheten till inflytande över en ideologisk apparat.

”Nöden” är alltså Covid-19. Den hindrar kyrkomötet. Hur vet vi det?

Den som inte vågar resa, skulle kunna skicka en ersättare och kyrkomötesorganisationen skulle kunna ha rejält med sjukvård och feberkoll varje morgon. Social distansering betyder kanske mest försiktighet vid kaffedrickandet. Skulle nödläget gå att hantera? Är ”nöden” i absolut och oåterkallelig mening ”nöd”? Eller dribblar någon med oss?

”Det nya normala” – är det insikten att vi alls inte behöver ett stort kyrkomöte, som mest blir till besvär för dem som sysselsätts i Antjeborg?

Mödan vi gjorde oss, vill jag då tala om. Faller nu det mesta av det vi konstruerade på 1990-talet? Och syns sönderfallet först högst upp fast det egentligen sker längst ner? Jag kommer inte ifrån kyrkostatistiken! Det borde ingen göra.

Svenska kyrkan fick en galen struktur med sekulära politiska partier som tog hand um’et och utan ett ansvar för läroämbetet. Detta läroämbete har förresten i ett antal stift genom val till domkapitlen anförtrotts – diakonatet! I kyrkomötet biskoparna. Prästerna tittar på, bryr sig föga.

Det konsekventa nedmonterandet i/av Svenska kyrkan skulle det skrivas mer om. Rubriken är given: ”Vi ställer inte in. Vi ställer om.” Det finns en konsekvens i galenskapen, som leder till stordrift på lokal nivå och till fri drift på nationell. För det diminutiva möte som samlas i höst finns inget lagfäst stöd mer än detta, att några få har förklarat ”nödläge” och agerar därefter.

Det kan bero på att jag ligger på sjukhus att frågan poppar upp: Hur var det med branden i riksdagshuset i Berlin? Nödläge! Har det väl konstaterats, läggs makten hos de få och vi andra nöjer oss med att få titta på.