Talet om ”hoppet” lämnar mig ingen ro. Jag känner igen fraseologin och fraserna skaver mot det kristna hoppet. Detta hopp är något mer än en förhoppning. Det ligger utanför mig och kommer och tar hand om mig. Antjes hopp är något hon måste ta hand om. Skillnaden är avgörande.
”Må den sova som vill, svept i hopp och kortsynthet”, läste jag i en framställning om en verklig katastrof, och begrep lite mer. Passa er för hoppfullt tal. Det kan visa sig bara vara – tal.
Antjes bok Otålig i hoppet är ingen omtänksam bok. Hon tar inte upp det stora problemet för många kyrkokristna, att skälmarna ställde om genom att ställa in och av mässfirandet och påsken 2020 blev föga. Egentligen finns i boken inte någon själavård. Det bli mest repliker som från ett teologiskt seminarium. Replikerna ställer inte till det, ger inga nya och omvälvande insikter, handleder inte.
Antjes projekt är nog att utlägga tillvarons hoppfulla befrielse utan att detta styr in personligt som ett glatt evangelium för mig om de dödas uppståndelse och ett evigt liv!
De märkliga teologerna funderar jag annars över. Nu skulle alltså samtidens pandemi hanteras. Då satte dom sig för att hitta texter hos – Luther! Han funderade i ett helt annat samhälle, men det som var DÅ skulle tydligen leda oss NU. Dom är faktiskt inte riktigt kloka. Varför tänker de inte själva? Morsan, som var läkare, hade nog uppfattat den bärande stupiditeten i hållningen.
Corona-strategin ska utredas. Den åldrade Caroline Krook fick frågan om hon ville vara med, läste direktiven och sa ”nej” samt meddelade saken på Facebook. Vi skulle alla förstå inte bara Carros grundläggande kompetens utan också den kompetens hennes ”nej” avslöjar, dvs hon själv avslöjar! Som vanligt räknar jag in Carro i en särskild kategori märkvärdiga personer. De har det gemensamt att allt kring dem ter sig märkvärdigt, men detaljgranskningen visar något annat. Nu detaljgranskar ingen så – ergo. Men jag har läst Carros lic.uppsats. Den borde aldrig ha godkänts. Ni förstår nog.
Camilla Lif ska corona-utreda. Så långt i utförslöpan har vi kommit att 1. en präst ska rekryteras och 2. en präst från det lilla sammanhanget, dvs Stockholm. Symboler och tecken eller relevans? Vart tog den kyrkliga kritiska distansen vägen?
Jag menar fortfarande, att en Kyrka, som vill tjäna folket, håller sig med ett socialetiskt institut och har örnkoll på sociala förhållanden och missförhållanden. Folket är ju det döpta folket, vårt folk! Att i efterhand sitta och kontrollräkna munskydd och visir i en utredning – vad är det egentligen för kyrklig kallelse i det? Det borde vilken hedning som helst kunna. Men någon borde analysera krisen och förklara vilken sorts förutsägbara kris – och vems! – vi talar om
I morgon tar jag en sista koll i Antjes reformerta bok. Antje tänker alls inte svenskkyrkligt, inte pastoralt, inte på själavårdsvis. Det är faktiskt rätt förskräckligt. Siffrorna visar hur förskräckligt det är, det hon och hennes medlöpare åstadkommit. Vi ser. Men varför håller prästerna käft?
Läser de i denna ljuva sommartid hennes bok ens en gång?