Jag har tröttnat!

Antje driver i sin bok Otålig i hoppet temat att vi plötsligt fick en gemensam berättelse, den om coronan.

Hylands hörna-nostalgin, som vi tydligen saknat, ersattes av en ny gemensam berättelse samt ackumulerade pastorala frågor. De exempel på pastorala frågor Antje ger, handlar om praktiska frågor! Om pastoralteologi har Antje tydligen inte en susning. Alltså vevar hon på om att pandemitid är kristid och tid för besinning. Detta kan man alltid säga. I praktiken betyder sådant tal ingenting. Vilken tid skulle inte vara tid för besinning?

”Är skapelsen god trots pandemin?” undrar Antje. Det är en fråga utan allvar, en predikantfråga. Om skapelsen var god innan pandemin, var den god efter spanska sjukan (50 miljoner döda). Var god skölj.

Två skapelseberättelser har Antje hittat i den hebreiska Bibeln Den hebreiska har också jag fått mig anförtrodd, så den kan numera gälla som den småländska! Den första talar om ordningen och Antje, ärkebiskopen, vet att berätta att ”det är lätt att föreställa sig att prästerna gärna ville lägga tonvikten på de eviga ordningarna” (aa s 16) 

Jag måste medge, att jag inte levt i denna föreställning. Trösterik blir den, skriver Antje, därför att allt hamnar hos Gud även om det förstås ska till en vers om klimatkrisen, den människan skapat. 

Antje lever säkert ett rikt inre liv. Det går nämligen att tänka sig ”att hela skapelsen i någon mån bär något av sin skapares avbild inom sig.” (aa s 18)

Vi, som inte blir så generade inför Skriften som de tyska idealistiska teologerna, (stimulerade av någon bibelforskare Evert Lümmel eller vad de nu kan heta) kunde komma dragande med bibelord om att vi skapats till gudslikhet och att Guds osynliga egenskaper blivit synliga och låter sig ses. (1 Mos 1:26 och Rom 1:19-20) Så roligt har dock icke tyskar – i varje fall inte efter Hölderlein. Ordnung muss sein! Poetisk ordning, kanske. Men ordning.

Antje snackar runt, men styr likväl envetet mot att skapelsen är på väg att bli god. Här är nog grundbulten:  Skapelsens befrielse mer än den personliga frälsningen.

Jag har tröttnat. Läs ni andra. En sak bara: det skulle tydligen enligt Antjes sorgfälliga bibelforskning ha tagit en generation till dess de kristna kom på vilka konsekvenser uppståndelsen fick för oss. Här tror jag alls inte Antje! 

Den tyska idealismen känner inte igen den revolutionära strukturen. Kan inte. Den innebär ju o-ordning! Vi andra ser och fattar, att det som sker på påskdagen får omedelbara konsekvenser. Vi är ju med de första kristna beredda att dra slutsatser av vad vi ser och hör.

 Människor – inte ”teologin”, som Antje tjatar om – kan skriva det lärda verket Uppståndelsens revolutionära struktur. Antje skriver då förslagsvis en ny och annan bok: Evigt liv är relationernas fullkomlighet. (jfr aa s 70!) Skillnaden böckerna emellan är avgörande. Bara den första utmanar till tro. Den andra förvaltar ett modernt religionssystem av idag.

Vad skulle vi ha för glädje av Antjes religiösa ideologi? Ingen alls. Det är detta förhållande vi ser siffror på när Svenska kyrkans statistik redovisas. Antje som ärkebiskop eller enkel dussinteolog av tysk idealistisk modell? Läs så förstår ni. Förhoppningvis tröttnar ni också! Jag vill hellre leva med min Frälsare än i “relationernas fullkomlighet”, överraskad av Livet!