”D och D” betyder, om man ger sig in i Antjes pandemiska värld, att Svenska kyrkan i tider som dessa framträder som digital och diakonal. (Otålig i hoppet, s 86.) Duktigheten firar triumfer genom en massiv kyrklig omställlning! Så ser kyrkoledningen saken. Jag tror inte något av detta.
Jag uppfattar att mångenstädes har det gjorts undermåliga digitala satsningar, som en handfull personer tittat på. Men det hela har rört sig på ljusårs avstånd från det den kristna studentrörelsen för 120 år sedan proklamerade: ”Världen kristnad i vår generation!” Mestadels har det handlat om den egendomliga glädjen att så se det vanliga på ett ovanligt sätt; en präst som kan ses i kyrkorummet och jag känner igen prästen. Hur mycket handlar förresten i församlingens liv om proklamationen, om ni tänker efter?
Varför då det digitala om det ger så lite kvalitetsmässigt? Det tar arbetstid, kanske roar det också. Ingen permitteras. Men de senaste månaderna kan omöjligen något pastoralt kvalificerat arbete ha utförts. Digitaliseringen har ersatt. Och den bygger inte. Kanske den till och med slog sönder ett viktigt fundament i församlingslivet, ersatte Liv med ”Utbud” och förstärkte producent/konsumentmönstret (som också Antje är emot).
Ett pastorat skulle i coronatid sända en daglig hälsning. Det har nu begränsats till två hälsningar i veckan. Ni förstår. Relevansen i hälsningarna är måttlig. Det betyder i klartext. Min helgelse stöttas inte.
Det diakonala? Jag blir alltmer distanserad – och då talar vi mentalt, inte socialt. ”Tjolahoppdiakonin” mobiliserar: ”Här kommer Pippi Långstrump” och gör så avgörande viktiga insatser under pandemin ihop med Röda Korset. En uppsättning kyrkligt förnyade diakoner jobbar annorlunda, reflekterat och långsiktigt. Andra diakoner visar sig ha ett bekvämt jobb med heltidslön, där sammanträdesverksamhet blir en framträdande och trovärdig del av den diakonala mödan. Jag går inte på det.
Två ”D” kanske skulle reduceras till ett? Ett som i ”dumhet”?
Ett särskilt tack riktar Antje i sin lilla reformerta bok till den grå eminensen. Jag tror att det är första gången han får träda fram. Eminensen har tagit sängvägen till Ärkebiskopsgården, så mycket förstår vi på ett rent skapelseplan. Nu när han är nämnd, kanske vi ändå skulle vilja veta något mer om denne rådgivare?
Barthian gäller han för att vara. Svenskkyrklig är han inte, inte ens svensk medborgare fast han väl varit i landet i 56 år. Det verkar konstigt. Hans brottslighet döljs bland skuggorna (till skillnad från min, Mt 16:16 och BrB 16.16). Snodde eminensen en kanot och befanns hans västtyska pass förkommet när polisen grep in? Hur gick det till när denne västtysk uppfattades ha en prästkallelse i Svenska kyrkan? Hade inte en pastorsordination i Missionsförbundet tett sig som ett mer naturligt steg? Vi kan inte längre fråga biskop Lars Carlzon, ordförande i vänskapsförbundet med DDR. Men frågebatteriet blir inte ointressant. I någon mening har frågorna bäring på Antje också. Men 19 år gammal kommer Heinz till Stockholm och börjar som metallare…
Vilken tidning animerar nu Heinz att berätta om sitt liv och sin reformerta teologi? Det kan bara bli intressant. För där i Antjeborg är han just en grå eminens. Ska vi förlita oss på några heuristiska hedningar som kan berätta för oss om vad som sker i våt egen kyrka?
I senaste SPT, nr 14/15, skriver den eftertänksamme signaturen ”BL” om kyrkostatistiken. Först blev jag glad att saken alls togs upp. Sedan blev jag moloken. En seriös pastoralteologisk tidskrift hade skrivit ledartext på temat och byggt ut analyserna till något mer än det privata. Ledaren? Den handlar om en värdig död, intresseklubben noterar. Det kanske är lättare att verka eftertänksam med den sortens ledartexter än med texter som blottställer det kyrkliga eländet av dags dato? Annars hade SPT kunnat läsa decennier av kyrkligt förnyade analyser i sitt eget arkiv. En så sjuk man som jag bör nog inte bli moloken… 80/50 – och 37.2 är inte att leka med, som statsminister Tage Erlander meddelade Statsrådsberedningen.