Jag har gjort det igen. Och därmed blev det fart på kyrkoherdeperilstatiken och dessförinnan på en danskas. Danskan satte fart på kyrkoherdeperilstaltiken, ty kyrkoherden hade blivit störd på sin semester. Sådant ogillar han. Det kan man förstå. Att vara kyrkoherde är att ha ett lönearbete i fromhetsbranschen. Att danskor blir rasande, när jag lägger ut texten och slår hårt där det gör som mest ont – nämligen plånboken – det går också att förstå.
Vad var och är problemet? I Växjö stift har stiftsantikvarien genomfört en textilinventering. Efter detta kommer danskan och pekar på 7-8 problemområden. Läget är allvarligt, men danskan har genom sin firma möjlighet att lösa alla problem. Har ni läst om den italienska maffian, förstår ni upplägget. Alla kyrkoherdar gör inte det. Jag ställde den teologiska frågan.
Jesus kommer en gång tillbaka. Då finns ingenting av det kyrkoantikvariska kvar för det har gått upp i rök och eld tillsammans med hela den här tillvaron. Allt vi håller på med är provisorier. Danskan ropade högt, som arga danskor har för sed. Jag kände att jag inte var riktigt trygg med henne. Jag förklarade att jag suttit i kyrkofondens styrelse och des au och hade funderat lite över frågorna. Det tycktes inte ställa mig i bättre dager. Anklagelsen mot mig framförd till den semestrande till lönearbetarkyrkoherden löd, att jag tyckte att vi skulle elda upp mässhaken från 1300-talet. Jag talade om proportionaliteten mellan bevarande och förnyande. Ta fru Willny som exempel, hon som sömmade en mässhake till Hallaryds kyrka. Den är viktig. Det som för 20 år sedan köptes in från Watt´s eller Slabbinck. Ska massrproduktion också värnas?
Danskan hade ingen avsikt att ta sig an en svår pincipiell fråga.
Eller ta Två Systrars i Kalmar som exempel. Den vita mässhaken kostade 600:- på Libraria. Hur mycket ska det få kosta, att bevara den? Och i relation till andra kostnader, vad ska bevarandevurmen kosta församlingen – och vad kostar vurmen de sökande människor som vi skulle söka?
Vi har en stiftsantkivarie i alla stift. Har vi stiftsstrateger, sådana som kan göra analyser om den framtid som väntar och göra det på ett sådant sätt att prästers och lekfolkets missionsiver vaknar? Det tror inte jag. Likväl är mönstret detsamma i Europa och Nordamerika. Det går att veta, för den som vill veta. Det går att förstå samband och sammanhang. Men det kan bara den göra, som vågar förändra och därmed är beredd att vara ifrågasättare.
Jag tror att många präster i det lokala ser att något är grundläggande fel.
De har bara inte orken eller modet att stiga fram. Varje kritisk fundering har sitt pris.
Tillbaka till den arga danskan. Hennes företag, för ett företag är det, heter Svensk kyrkotextil. Men hon är alltså – danska ! – och häckar i Värnamo. Hon uppfattas vara sakkunnig…! Det är hon säkert.
Det blir en nedtonad dagslända också i dag och ingen i morgon. Ni undrar vad min iråkade bondförkylning lär mig. Jag tittar på min vackra och växande kropp, och se en gammal mans magra ben. Jag har levt länge, säger Skriften.
Barnbarnet Hugo kom förbi i går i 130 km:s hastighet. Han bekymrade sig inte, förrän tåget kom till Hässleholm. Han skulle til Kalmar. Jag har inget körkort, men han tog sig tillbaka till Alvesta. Jag röjde gästrummet. Han fick ett par mackor, en Tuborg Guld och nattsömn. Fick han dricka en dansk Tuborg Guld? Eller är jag än en gång lagbrytare? I morgon fyller han 18. Det är kanske så det skriker?