“Rätt nära”, sa doktorn

”Det var rätt nära”, sa doktorn, som tre gånger skulle fatta beslut om jag skulle tracheostomeras. Jag fick intensivvård med respirator och ständiga provtagningar och – beröm! Jag jobbade på. 

Febern var hög och vad som var feberfantasier kan diskuteras. Första natten märkte jag gestalter, som rörde sig runt mig. Bokstavligen hördes ”sus som av vingar”. Personalen var klädd i skyddsutrustning. Jag tyckte det hela var lite roligt. Här var en konsumtion av plast långt över alla gränser och den var engångs! Och bra. Detta möjliggör en hög hygien och hälsa.

Jag märkte att någon kom på min vänstra sida, klappade mig på armen och sa: ”Följ med mig!” Allt verkade omtänksamt, men jag frågade: ”Vem är du?” ”Jag är Akoluten, Följeslagaren”. Jag insåg att detta bara kunde bli intressant. Ungefär som i Tobits bok.

Vi gick uppför en backe mot en lada, som tydligen just byggts uppe på åsen. ”Amish” var mitt intryck, så var var jag? Det fick jag inte klart för mig. Poängen låg inte där.

”Vi går in”, sa Akoluten. Konstigt nog var dörrarna på ladans långsida, men vi klev in. Nog var ladan nybyggd och helt tom. Märkligt. ”Öppna dörrarna på andra sidan”, sa Akoluten.

Det blev en scen av ladan. I sommarsol låg framför oss ett landskap, som tog andan ur mig: kullar och dälder. Det hela ropade ”överdåd!”. Akoluten såg att jag var tagen av natursceneriet, men frågade: ”Missar du inte människorna?”

”Nej, men det är så mycket att ta in… Jag känner igen rätt många och det verkar på mig som en osorterad blandning av levande och döda.”

”Det är människor du bett och ber för. Också en så måttligt from person som du får ihop en del på 70 år. Då ska du veta att du inte ser alla. Egentligen handlar det inte bara om dina personliga böner. Vid mängder med tillfällen har du bett för människor i klump; sjuka, fattiga, de som i sin lycka har glömt Gud – de är namnlösa och du har inte sett dem ansikte mot ansikte. I högmässan och tidebönerna anrikas mycket och det sker World Wide. Jag talar om miljarder människor. Jag märker att de kristna i de före detta kristna  länderna inte längre ser. De har blivit stukade så pass att de inte orkar vara det de kristna kallas att vara: Ljus och salt. Inte majoritet. Och ofta ber de kristna för varandra. Även om du inte riktigt förstår, är det många som ber för dig.

Jag sa inte emot på någon punkt. Jag tror att de hedningar som upprörs av att det finns sådana som har erfarenhet av bönens kraft och medicinsk kompetens mest upprörs över ett fenomen de inte kan förstå. En hedning står ju utanför, kan inte veta och retar sig på det han saknar verktyg att analysera med. Vi är några som vet: Det är stort att få vara ett litet bönebarn. Men det är sannerligen inte enkelt att tala om det kyrkliga sönderfallet och ändå se det som fungerar utan att därmed förse trons folk med andliga tröstenappar. ”Nu ska vi hoppas på det bästa”-kristendomen är illusionsmakeri. Men det finns ett större och mer utmanande alternativ. Realutopin, den som både ser hur det är och dessutom vet att vänta på vad Gud gör.

Jag gjorde en ny ansats: 

”Ser du några riktigt osympatiska kristna där till vänster och så ett gäng hederliga hedningar? Det är nog jag som bett dit dem!”

Akoluten skrattade: ”Så mycket har du förstått? Bön är att bära till Gud, inte köra ett andligt men väldigt personligt sorteringsverk. Men ett lite kul sätt att ställa till det, medger jag”, sa Akoluten. “Kreativ bön är inte att leka med, eller kanske just det!?”

Jag ville gärna utmana Akoluten om den teologiska matematiken. Det beror på att jag inte begriper. ”Säg att en miljard kristna ber Herrens bön varje dygn. Det tar dem 24 sekunder. Hur många ber då tillsammans under en enda sekund? För det måste ju vara omöjligt att be helt ensam!”

Akoluten skrattade igen. ”Det där skulle prästerna göra mer av i förkunnelsen; förvirra, lägga spår inåt.” Och du minns professorn vid Harvard, som Ralph Peterson brukar citera: He began his basic lecture – life is more than a disease to be cured. puzzle to be assembled or problem to be solved….it is a. mystery to be lived.    

Så långt var jag tillbaka i min sjukhussäng, faktiskt inte så lite, vad ska man säga? Upplivad?