Gud är god. På annat sätt kan jag inte uppfatta att Kyrkliv i Alvesta församling delades med dagstidningarna i Moheda. Temat var ”Jobba i kyrkan – som anställd eller ideell”. Kyrkoherden presenterade en kyrkosyn, det förstod jag: ”Kyrkan” är ”inte enbart de anställda. Utan ideella medarbetare har vi ingen kyrka.” I fetstil slås fast: ”För ’kyrkan’ är ju vi, allesamman. ALLA i församlingen har faktiskt uppdraget att vara kyrka.”
Har vi ingen kyrka utan ideella medarbetare? Kyrkan beror alltså på dem. När de första missionärerna kom till detta land – var fanns Kyrkan då? Jag sliter med frågan. Är inte Kyrkan något som står när också ideellas insatser, människoverk, faller? Jag vet att jag knyter an till sv ps 56 i gamla versionen där just ”mänskoverk falla”. Nu är det torn som måste falla… Sliter med frågan som sagt.
”Alla i församlingen” är en lömsk skrivning. Alla i den territoriella folkkyrkoförsamlingen? Det blir konstigt med en församling som är församling, fast den inte församlas, kan man tycka. Analyserar jag budskapets konkretion blir det något annat, Frågan är hur ”vi ska göra för att bereda möjlighet för fler att engagera sig ideellt i vår verksamhet”. Till den änden har tre anställda fortbildat sig i konsten att leda ideella. Reflektionerna göra sig själva, som det heter.
Den kyrkligt förnyade visionen är en annan. Den räknar med lekfolket som kristna i världen mer än i ”vår verksamhet”. Saken uttrycktes faktiskt så. ”Vår verksamhet”. Det händer att jag längtar efter lite världslig kristendom.
8 sidor handlar sedan om dem som jobbar i kyrkan. Ska man se till genus är det sex kvinnor och två män som viks ut. De anställda kvinnorna har ett gemensamt. De tycks alla komma från familjer som inte var särskilt kyrkliga. I varje fall tycks det viktigt att framställa saken så. På detta vis skiljer de anställda ut sig från de ideella som intervjuas. Jag noterar – men vad är det jag egentligen noterar? Får vi kyrkoarbetare som inte i ryggmärgen har vad kyrkfolket bär med sig? Då kan det bara bli fel. Jag säger som gubben, fast jag inte får säga så: ”Jag befruktar det värsta.”
Annesophie Färdigh är komminister i Alvesta. Hon berättar om en stor dag i sitt liv, den dag biskop före detta, men inte före detta då, Johansson ordinerade henne: ”Jag grät så tårarna skvalade under ceremonin. Att lilla jag skulle få vara Guds redskap, det var stort för mig.” Jag får veta mer om vad det är att vara präst: ”ett fantastiskt jobb. Jag får ta del av människors liv och får deras förtroende.” Temat vecklas ut (eller in): ”Det är ett magiskt yrke och det finns människor jag mött och händelser jag varit med om som jag aldrig kommer att glömma!”
Jag ryser. Det är kallelsen för varje döpt att vara Guds redskap. Men Gud använder inte bara sina fromsinta. Många andra blir Guds redskap. En undersköterska i psykiatrin, det Färdigh var innan hon blev färdig med sina teologiska studier. Jag ser den underliggande försummelsen. Vi har inte fått fram att de vanliga kristna är de viktigaste och präster är i första hand till för att dessa vanliga kristna ska vara Guds folk i världen. Inte som ideella, än mindre som vigda. Vad själen är i kroppen, är de kristna i världen – och häckar de kristna i ”vår verksamhet” är den uppenbara risken att världen blir själlös.
Nästa problem, rysningarna fortsätter (kan det vara Covid-19?), är beskrivningen av det magiska yrket. Inte ett ord om detta att prästen är förvaltare av Guds hemligheter, 1 Kor 4:1 eller Guds Ords tjänare, Rm 1:1 och Rm 15:6 bara för att hugga till med något. Så vad är det jag ser? Jag tror jag ser en helt förändrad syn på vad prästeriet går ut på och jag kan se att det på sitt sätt är konsekvent. Främmande spår, som Anders Nygren sa.
Vi är oeniga om ämbetet, men på ett förvirrande sätt, för vi är i grund oeniga och inte ens eniga om vad vi är oeniga om. Jag prövar att uttrycka saken utan besvärande nyanser. Svenska kyrkan har i praktiken avskaffat prästämbetet och ordinerar under åthävor kyrkoarbetare, som ska ha ett magiskt jobb. Det går ut på att möta människor och få ta del av deras liv. Den puristiskt anlagde tar ut satsdelar. Vem blir den egentligt viktiga centrala personen, den allt styr på? Det är då jag åter funderar på församlingssynen i Alvesta: de anställda och de ideella blir de alla som är kyrkan. Något är väldigt fel här.
Så glad jag är att jag fick läsa Kyrkliv i Alvesta församling. Där finns nämligen också Elin, 40 år. Hon vet uppenbarligen vad hon tror och när familjen flyttade till Hjortsberga erbjöd hon sina tjänster. Hon hör till dem som engagerar sig rejält, det fattar jag.
Nu firas sedan 6 april inga offentliga gudstjänster i församlingen. Inte i Alvesta, inte i Hjortsberga, inte i Kvenneberga, inte i Lekaryd och inte i Härlöv. Kyrkoherden får till det när hon hänvisar till gudstjänsterna i radio och tv: ”Det går att känna gudstjänstgemenskap och glädje även hemma i TV-soffan. Och så kan man ju dricka kyrkkaffe under tiden!”
Det kan komma för mig att gå i barndom och tänka på vilka präster som under min levnad varit präster på dessa ställen, innan det förändringsarbete påbörjades, när den nya kyrkoherden ”för ganska så exakt fem år sedan” tog över. Nu får man söndagens tema via en tipspromenad varje söndag mellan 13 och 15, vuxna 20:-, barn gratis. Och så finns inspelade andakter. Jag tror inte jag vågar titta på dem, för jag är antingen klen i tron eller klen i nerverna. Förresten är jag både höft- och ögonopererad och 70+, dvs riksgrupp. Sådana ska inte ta risken.
Jag blev ju glad över Kyrkliv som så oförmodat lämnades i min brevlåda. Jag har, som ni märker, läst noga och engagerat. När jag läst färdigt fick jag börja om. Jag tänkte att det var något som saknades. Det var inte det där med att ”var och en som engagerar sig ideellt i Alvesta församling ska känna sig välkommen, hitta sin plats, känna sig viktig och värdefull, uppfatta att dennes kompetens tas till vara och på så vis bidra till församlingens utveckling.” Det var inte heller kyrkoherdens förhoppning att denna ”extra satsning” ska komma igång till hösten – även om jag blev förvånad och undrande över varför det ska väntas till hösten. Men något gnagde i mig, för det var verkligen något som saknades.
Om aftonen gick jag orolig till till sinnes för att låta den gamla trötta kroppen vila. Det där som saknades malde i mig. Vad var det? Mitt i natten vaknade jag, var ögonblickligen klarvaken och ropade: Jesus! Jag hade läst Kyrkliv i Alvesta församling och upptäckt att det var Jesus som inte var där. Det var den frånvaron jag undrat över. Nu behövde jag inte undra längre. Alltså kunde jag i lugn och ro somna om.
Borde jag inte varit extra orolig? Nä. Vi, som sagt att det skulle gå illa, blir mest nöjda när vi ser hur korrekta analyser vi gjorde och hur följdriktigt allt är. Jag är 70+ och tillhör en riskgrupp – av mig samhälleligt avskrivne ska intet förväntas. Det kanske är tid för den som nu är orolig att ta risken och dra hyendet från lasten – men också vara glad över att Jesus håller till någon annanstans än i kyrkliv i Alvesta. Låt oss träffa honom där det tydligt markeras, att Jesus är Herren. Han brukar hålla till i Rydaholm.