Jag funderade över mycket i går, Kristi Himmelsfärds Dag. Det roligaste tycks ha varit att Jesus jobbar på distans. Antje retweetade att Jesus övergick till att jobba hemifrån. Detta tror inte jag. I onsdags kväll mötte jag honom i Rydaholm och han uppträdde som om han var hemma i Rydaholm. Liksom på en massa andra ställen. Den insikten stämmer med vad konfirmandläraren lärde mig: Kristi himmelsfärd handlar om att han kommer nära. ”Spela trons spel!”, pröva inifrån, låtsas att den är sann för att få veta att den verkligen är det. Han är med oss alla dagar. Med oss!
Jag hörde stiftsadjunkten Keijser i Radio Kronoberg. Han hade synpunkter på sakuppgifterna i Apostlagärningarna. ”I vår tid”, sa stiftsadjunkten, ”hade vi kanske sagt att han gick ur tid och rum”. Hade vi? Är inte vår tid just Guds tid? Och betyder inte inkarnationen verkligen tid och rum? Kyrkan är diakronal och diaspatial, som det brukade förkunnas på norra Öland. Genom alla tider och genom alla rum, jorden runt. Och då kommer jag inte dragande med Kolosserbrevet utan överkommer denna frestelse. Roligt att kunna komma över någon frestelse i alla fall.
Jag var på Lantegendomen och insåg att efter mig, och kanske innan mitt liv är slut och som ett elegant sätt att ta livsmeningen ifrån mig, är arvingarna ute efter att slänga böcker i container eller på bål. Joseph Goebbels är ett intet inför denna stundande autodafé, sades det mig.
Jag undrade vilka böcker jag skulle rädda? Torsten Nothins Svenskar under ämbetsmän och fogdevälde, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1956, där provinsialläkarna beskrevs som förtidsåldrade och argsinta (s 21), där Nothin noterar att ”slagorden fått en alltmer ökad betydelse på det politiska området” och att ”denna respekt för slagord vittnar om att osjälvständighet i tänkande och ofrihet i åsiktsbildning vunnit ökat insteg i landet”. (s 115). Nothin drar fram Tingsten också: ”I den nutida demokratien begagnar det härskande fåtalet mera list och bedrägeri än våld för att styra; man inger, vare sig i god tro eller icke, massorna illusionen att folkstyre råder, och söker genom eftergifter till de missnöjda värva dessa för sin sak.” (s 153) Slutsatsen blev ”att den största faran för demokratien är, om människor ej söker att bilda sig en egen mening eller om den saknar mod att förfäkta den.” (s 154) Ska en sådan bok verkligen bort?
Jag hade tänkt tänka högt om Covid-19, men nu vet jag verkligen inte. ”Efterfrågan på språkliga konstprodukter” med hjälp av konsulter behandlade maktutredningen, Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport SOU 1990:44, s 53. Mången bister insikt levereras där. Jag ska nog inte läsa om jag vill undvika svårmod. Men Bland Tomtar och Troll, 86:e årgången, Semic 1993, får jag veta att de mest förunderliga ting sker bland tomtar och troll. Boken stod tillsammans med andra politiologiska böcker och där hör den nog hemma för att ge mig förståelse inför samtiden.
I Torsdagsdepressionen, som drabbade redan i onsdags, läste jag kyrkoherden Bonander. Han uppträder som kunnig i läkaryrket, just som präster på 1700-talet kunde göra. ”Amatör- epidemiologer” talas det nedsättande om. Bonander är inte en sådan. Han vet förtälja att negrer /blattar drabbats extra hårt av Covid-19, och det beror på att processen att omvandla solljus till D-vitamin går långsammare än den gör för oss mer skära/rosa existenser. Konstigt med Karlstads stift på många sätt, men medge att det är märkligt att hålla en sådan medicinskt sakkunnig man som kyrkoherde i Fryksände och inte som ett Svenska kyrkans substantiella bidrag till arbetet inom Folkhälsomyndigheten. Storsvenskt blir det, för kyrkoherden undrar om ”vi svenskar” (”den svenska modellen”, ”den svenska linjen”) kanske visar på att det går att handskas med utmaningar, tro på varandra och se ljust på framtiden. Bonander är, som framgår av hans stolta efternamn, en god man: Sveriges ses i andra länder som landet som går före och nu kommer många under 70 till kyrkans gudstjänst regelbundet. ”Här finns en innerlighet och en ny möjlighet till tilltal som är unik.”
Själv funderar jag över hur prognosticerade 18% av befolkningen med antikroppar är nere på 7,3%. Höga dödstal kan tydligen vara en förklaring. Den andra möjliga förklaringen lämnar mig ingen ro. Det är förklaringen att Covid-19 för de allra flesta av oss är ett harmlöst virus. Det går hårt åt folk som hamnat på äldreboende, äldrevårdens koncentrationsläger, och åt dem som har underliggande sjukdomar och några till. Andra klarar sig. Detta har sagts, men egentligen inte utvecklats. Dödstal utan referensram skapar intrycket av en dödlig sjukdom, när den kanske i egentlig mening är en dödlig faktor ihop med andra. I så fall har samhällen stängts ner i helt andra syften än att skydda mig, som är 70+. Detta kan aldrig sägas. Då skulle upprördheten bli gränslös inför den förstörelse, som i någras intressen, genomförts. Kalla mig gärna amatörmarxist! Jag tog ändå fram Ernest Mandels bok Inledning till marxismens ekonomiska teori. Det har de flesta inte gjort. Lättare att förstå har jag inte fått för det. Har ni?
Jag ska kanske bläddra i fler böcker, sådana som handlar om ”livsdyrkan” i vår kultur. Kan vi ha präglats av en livsdyrkans kultur, som inte kan acceptera vad vi alla vet; att vi ska dö. Därför ska det piruetteras och förfäras inför insikten att folk, som aldrig tidigare dött, nu gör det. Å andra sidan såg jag, att inte så många har påpekat att få 90+ ligger i respirator. Det beror på att de har klassats som olämpliga för en sådan behandling. Har de därmed dömts till döden av sjukvårdspersonalen eller har sakkunskapen gjort en alldeles korrekt bedömning och valt att inte vilja hålla liv i ett lik? Syrgas tycks de undanhållas, men morfin får de. Är det här förklaringen till de höga dödstalen i Sverige ska sökas; ättestupan återinförd?
Socialministern och statsmannen kanske kan ta upp frågan nästa gång de ska ställa sig framför de svenska fanorna för att framsäga sina visdomar till oss andra, besked att de gjort bedömningar som förminskar allas våra liv och förkortar någras. Och detta finner vi oss i utan besvärande frågor. Fogdeväldet?
När det handlar om domprosten Lundborg i Linköping kan nu meddelas, att Modéus I inte tycks det minsta kritisk. Han kanske – som Antje – tror att Jesus jobbar hemifrån? Då är självfallet det sakramentala och lokala mindre viktigt. De känner kanske själva från sina höjder den upphöjdhet som kan inträffa vid himmelsfärd? Man ser i stort och har hela bilden klar för sig. Det är just här min stabila otro sätter in.