Perspektivskiftena fascinerar. 70+ skulle skyddas. Det kunde jag ifrågasätta eftersom statistiska besked inte har särskilt många intressanta besked om mitt unika liv att lämna. Jag ska bakas ihop med en massa andra åldringar. Och nu var det alla till 100 år eller över. Med dem har jag väl inte haft så mycket gemensamt? Undersöker jag mitt liv så är det kusiner födda på 1930-talet men kamrater från 1940-talet. I vuxen ålder fick jag vänner som var födda så tidigt som 1940. I Lund var det mestadels kamrater från 1945 eller så. Några lysande undantag fanns. Men det var för att de var alerta till sinnet. Det var för den delen kännetecknet för dem jag ville umgås med.
”Dö inte ifrån mig!” är en god avslutningsreplik till människor jag håller av. Jag kan förstå att de kristliga ogillar den, det är som vore andra människor till för mig. Men det är de ju! Ska vi inte se de vänner vi får som Guds goda gåvor till oss? Jag själv då? Tja, om Gud vill göra ett under så kan jag göras till en god människa. Det är på den nivån det ligger.
I går var i teknisk mening en rätt misslyckad dag. Bilen väsnades. Jag blev matt. Båtmotorn ville inte starta. Pyspunka var det på gräsklippartraktorn. Barnbarnen hade annars kunnat göra insatser med båt, brygga och gräsklippning. Det gäller att passa på så länge de gillar att köra åkgräsklippare. Jag fick göra några insatser. Men jag kände att jag var stressad av allt jag borde komma ihåg. Alltså for jag till Växjö, uppsökte Holmgrens som utan kostnad ordnade bilproblemet (hur dum kan jag bli?), uppsökte däck-killarna på Däck-centrum, som tog sig problemet an, köpte nytt till båtens elsystem av en trevlig och kunnig kille på Biltema och gjorde jag en räd till Moheda Järnhandel, där jag fick en elegant keps samt tillbehören till åkgräsklipparen. Så långt kommen tänkte jag på biskopen som kom från Indien och sedan skrev om alla trevliga människor han mötte i affärer och bensinmackar. ”Men de har ju betalt för att vara trevliga”, fick biskopen veta. Det bekom honom inte det minsta. De var ju faktiskt trevliga mot honom och det tackade han Gud för.
Nu ska jag inte berättahuruvida jag tackat Gud eller inte. Så förfallen har jag ännu inte blivit, att jag skulle berätta det om så vore. Men jag ser detta nya drag i det kyrkliga. Det tidigare prästerskapet var socialt medvetet, gjorde insatser för de fattiga och för socknen, men skröt aldrig om det. Det var självklarheter det som gjorde utifrån den enkla maximen att det som måste göras, måste bli gjort. Nu är det annorlunda. Nu kan inte ens måttligt tonsäker sång blir något annat än ”se oss, hör oss, beundra oss!” eftersom det är präster som på betald tjänstetid ställer upp och ställer in sig. Föga har detta med vår Frälsares väg till korset att göra. Men fiiiint är det. Och när diakonissor blev diakoner blev de lika relevanta och fiiiina och gör nu föga som inte kan plats i sociala medier. Att det finns mycket värdefullt som präster och diakonissor/diakoner fordomdags gjorde som alls inte hörde offentlighet eller relevans till, verkar vara bortglömt. Men den gamla hållningen är nog mer biblisk än det i Coronatider så pissträngda. Alltså får ni inte veta om jag tackat Gud för människor jag talat med och mött idag.
Tillbaka till perspektivskiftet, det fascinerande. 70+ var år 2018, när jag blev en av dem, piggare än någonsin. Men dog inte 70+? Jo, runt tre fjärdedelar av de 70+ som avlidit i Covid-19 bodde på äldreboende eller hade hemtjänst. Så är det inte med/för mig. En fjärdedel av alla 70-åringar och en tiondel av alla 77-åringar redovisade arbetsinkomst till skattemyndigheten. De är mor- och farföräldrar, informella vårdgivare och vänner. Mer än en fjärdedel av personer över 75 år har ägnat sig åt ideellt arbete det senaste året och äldre ger viktigt stöd till fritidsnäringar samt som konsumenter på kaféer och restauranger.
Mer än hälften av alla 80+ lever ensamma. Isoleringen inomhus nöter på den fysiska och mentala hälsan. Då förstår ni varför det vore en klok hälsning att säga ”dö inte ifrån mig!” Jag trro att vi måste stå upp mot negativa stereptyper som utgår från att äldre är passiva, sårbara och beroende av andra. När Lena Hallengren talar om ”våra ädlre” kanske vi ska fräsa ifrån att vi alls inte är deras? Vi kanske också skulle framhärda med våra insikten att boten är värre än soten? ”Social isolering i en liten lägenhet, låg pension och få kontakter med omvärlden är verklighet för en stor del av våra äldre.”
Hur vet jag nu allt detta. Jag har, som Morsan på sin tid, läst Läkartidningen och artikeln Omvärdera synen på de äldres livsvillkor under pandemin. I artikeln tas inte risken för äldres hypokondri upp. Ibland har jag drabbats av tanken att jag vaknat väldigt varm och tänkt att det kan vara pesten som slagit till. Sedan inser jag att det ligger tre hundar i min säng, stiger upp och är precis som vanligt med tidningsläsning och frukost, kanske till och med fromhetsövningar. Jag är inte riktigt i Tage Erlanders klass som hypokondriker, han som anförtrodde statsrådsberedningens folk: ”37.2 är inte att leka med.” Men jag noterar att jag börjat känna efter…
Hade jag inte tänkt skriva om Överklagandenämndens beslut att påkraga EFS-prästen? Jo, men det är en fortsatt fars. Jag menar att Johan Munck sätter fingret på själva punkten när SVT intervjuar och Överklagandenämnden slagit fast auktoritetshierarkin för en kyrka. Bibeln först och främst.
– För ett tiotal år sedan tyckte nästan alla som den här prästen, men nu är det inte så. Däremot finns det inte någon för alla gällande hållning om samkönade relationer och hbtq-frågor och prästens uttalande kan därför inte strida mot svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. I det här fallet är bibeln den viktigaste rättskällan och överställd de kyrkomöten som det har hänvisats till, säger han.
Då fortsätter Åsa Nyström yra om 2005 års ”kyrkomötesbeslut” (beslut, vet hon inte vad ett beslut egentligen är och vad som är motivskrivningar ett kyrkomöte inte beslutar om?) och nu ska hon gå igenom Överklagandenämndens beslut. SVT vet att återge hennes tankar:
– För det är så tydligt att vi har beslutat att det är förbjudet att fördöma homosexuella, vi ska inte heller skuldbelägga homosexuella och vi ska aktivt motverka diskriminering dem. Vi har alla lärt oss något av det här. Man går aldrig tillbaka, utan framåt i en ny reflexion, säger Åsa Nyström.
De här husbehovsfilosoferna, varifrån kommer de? Jag vet att jag kraftfullt tagit avstånd från påståendena att Åsa Nyström på skolgården kallades ”Blåsta Åsa” och jag tänker fortsätta göra det, men kanske inte längre med så fast stämma… 2005 års beslut saknar relevans i sammanhanget, det är den enda möjliga slutsats man kan dra av Överklagandenämndens beslut. Det har Åsa fortfarande inte fattat.
Överklagandenämnden tar upp frågan om pedagogik. Den tänker jag fördjupa mig i vid tillfälle, som en betraktelse om den undervisningskollaps som blir självklar i konfirmandundervisningen –givet att den alls ska vara undervisning.
I morgon sländar jag inte.
Ni kan väl kolla på tv i stället?