Jag har väl ställt i utsikt att ta mig an Modéus II och den text som i alla sin ymnighet föga eller intet har att säga. Den är märklig på det viset. Ord på ord, lite här och lite där. Den ecklesiastika floskelgeneratorn på Östrabo har gått på högvarv, med uppenbar risk för överslag. Det är på grund av generatoranvändningen som Jesus själv inte alls förekommer i texten. Han är nämligen ingen floskel, som bekant. Använde dem inte heller.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-behovs-kraftsamling-och-teologiskt-sjalvfortroende
Modéus II imponeras, får vi veta, av de diakonala insatserna. Det ska sägas så. Jag imponeras inte. Jag har nämligen mött riktiga diakonissor av det gamla slaget. Jag undrar faktiskt vad diakonin, som den nu bedrivs, har med Diakoni att göra. Matdistribution och poserande? Diakoni är mer än så. I reklaminslag i tv ser jag erbjudande från ett företag att köpa och köra hem mat åt mig. Det är en affärsidé, inte diakoni. Så vad är det Modéus II imponeras av? Så märkvärdigt är det inte, ser de oförvillade.
Vad uppfattar Modéus II vidare?
”Just nu är vi i coronabubblan” men hur blir det sedan? När alla restriktioner är borta är verkligheten förändrad.”
Men inte Verkligheten! Jesus har fortfarande gett sitt liv för oss, lever och möter oss varje dag och världen är på väg till det nya – den alldeles förändrade Verkligheten. Då har jag likväl inte påpekat det som är fullständigt normalt, dvs kapitalismens förutsägbara kriser. Eftersom vänstern inte säger något om dessa kriser, ska jag kanske inte fördjupa mig i ämnet just nu. Även om det lockar.
”Samtidigt ger ofärdstiden en särskild möjlighet till reflektion om vår kyrkas långsiktiga kurs. Ett lyhört, uppriktigt och utforskande samtal om församlingslivet post corona måste nu ta sin början. Att modigt ställa de nakna frågorna är inte bara vår möjlighet, utan vår skyldighet. Vad händer med oss som kyrka nu? Vad har vi förlorat och vad har vi vunnit? Vad har vi insett att vi faktiskt vill lämna bakom oss? Vilken är den nya berättelsen om kyrka och värld? Den kollektiva lärdomen måste gå djupare än att vi ska ha fler digitala möten.”
Nolite multtum loqui, sicut episcopi, putant enim quod in multiloquio suo exaudiantur, kunde man säga (Mt 7.1)
Så vad är det Modéus II, som ska definieras som ”andlig ledare” vi ska försvära oss till, har på hjärtat egentligen? Får ni verkligen någon andlig ledning – eller ledning i största allmänhet av detta? Vilken är den nya berättelsen? Och varför post corona”, när vi andra i flera decennier slitit, studerat, skrivit, talat och bett kring alla dessa och fler nakna frågor. Om detta var vår skyldighet, så ok. Varför skulle vi då alltid få skäll i och av det kyrkliga systemet för att vi gjorde vad vi var skyldiga att göra då? Förklara det, Modéus II!
Sedan blir det förutsägbart: ”Teologiskt sett behöver vi våga ställa frågan vad Gud vill med kyrkan.” Den existentiella frågan är på inget sätt teologisk, vill jag mena. ”Teologiskt sett”? Det är bara dumt. Nu får Modéus II tänka ett varv till. Men vet vi andra inte svaret på frågan? Gud vill att alla (rädda) människor ska bli räddade och har gett oss sin egen son och därtill hans kropp, Kyrkan och frälsningsanordningarna, dop, nattvard och ämbete, som bäddats in i henne för att vi ska ”varda saliga”. Grundritningen är Guds. Den ändras inte. Visste inte Modéus II detta? Eller låtsas han i någon avsikt?
”Och kanske än mer våga lyssna efter svaret.” Vad ger ni mig för den predikotöna som hörs också i skriven text! Men det låter ödmjukt, passande för en ärkebiskopwannabe. Somliga av oss vämjes. Det bror på att det låter så fint. I Jönköping vämjes ingen sålunda. De vill ha det så här där. Vi går vidare.
Nu ska ni få höra hur det frågas från biskopshåll – men ni som inte är av fromhet fördärvade får hålla er i: ”Hur är vi kyrka på riktigt? …Den omställning som vi nu har gjort ger oss tillfälle att se med förnyad blick, både på kyrkans uppdrag och på världen som behöver oss. Men vi måste våga se. Vi måste våga låta Guds Ande visa vägen. Och vi måste våga vandra den.”
Omställningen är ju att väldigt mycket är inställt vad det än kallas. Det ska vi inte låtsas om. Måste 3-4000 människor dö i Covid-19 i detta land för att Modéus II skulle få förnyad blick? Han frågar vidare:
”Hur blir det sedan? Jag vet inte. Men jag vet att vi behöver kraftsamla.” Jaha, jaså? Intresseklubben noterar vad den andlige ledaren har att anföra.
Modéus II blir dock trosviss: ”det finns en möjlighet för kyrkan att transformeras och reformeras, som ett resultat av pandemin.” Men den möjligheten fanns väl långt dessförinnan, t ex som ett resultat av den kallelse Kyrkans Herre ger oss, Mt 28:19-20? ”Något behöver dö för att något nytt ska kunna växa fram”. Så bra att vi fick Covid-19 alltså? De 3-4000 som dött är martyrer för denna goda sak, eller?
Modéus II blir längtansfull också. Det brukar höra till och blir en vacker accessoar:
”Jag längtar efter församlingar som inte är så mycket ’göra’ som ’vara’, som vilar i tilliten till att nåden är allt vi behöver. Jag längtar efter en kyrka som vågar släppa verksamhetsfokus och institutionstänkande, som är mer levande organism, människor tillsammans, än byråkratisk GDPR-säkrad organisation.” Här blir jag skrämd. Det finns alldeles för många som bara vill vara och ägna sina liv inte åt församlingsarbete utan åt betalt vegeterande på heltid.
Modéus II är beredd på lidande och anför det masochistiska:
”Kanske behöver omställningen göra ont. Jag tänker så ibland, att verklig förändring brukar kännas rejält. Så är det när svaren på våra frågor kräver oss på ärlighet och sanning.”
Men Modéus II tövar inte, läs eftertänksamt:
”Också jag kommer att behöva ompröva, ändra kurs och lägga somligt som jag höll så kärt bakom. Jag ber till Gud att jag ska våga, och att omställningen ska leda till befrielse, att den ska ge ny frimodighet, nytt djup, ny kämpaglöd och nytt hopp. Och att resultatet av allt ska vara nya sätt att vara kyrka.” Det betyder ”en kyrka som tar människor i anspråk. En kyrka som spritter av livskraft och bubblar av teologiskt självförtroende.”
Modéus II blir inbjudande – bortsett från att ett virus nog inte ska uppfattas som en bubbla utan som något som finns i vår tillvaro framöver:
”När coronabubblan spricker är omställningen i gång. Redan nu anträder vi den nya vägen och möts i ett lyhört, uppriktigt och utforskande samtal. För kyrkan är aldrig färdig, hon är i rörelse och i ständig reformation. Kyrkan post corona börjar nu. Visst vill du vara med?”
Nä, när jag läser Modéus II känner jag alls ingen lust att vara med i det där samtalet. Jag känner igen hur de där gökarna låtsas samtal när de ska bibringa oss andra sin djupa visdom. Det är rätt bekymmersamt för den som är 70+ att behöva riskera förstå hur eländigt det egentligen är i Svenska kyrkan, när stiftscheferna öppnar matintagen och utslungar ljud eller med spritade fingrar pillar på tangentbord för att få ut visdomen som bokstäver. Det hela är alldeles förskräckligt.
Nu ska vi tänka gott om Modéus II. Jag vet. Men hur i allsindar ska det gå till?