Syster Kerstin diakonissvigdes för idag 50 år sedan. Kanske Två Systrars församling kommer ihåg att fira begivenheten. Ingen nu levande i Kalmar var med i Uppsala domkyrka då. Mer än Kerstin förstås. Tänk om ingen firar?
Jag mötte Kerstin först för i dagarna rätt precis 49 år sedan, när teologgruppen kom till Kalmar. Prosten Pehr tog emot och var magistral, som bara han kunde. Han hälsade på stiftsadjunkten Lenhoff, inte på oss andra, och höll sedan en konsthomilia i aftonsången i Domkyrkans Kristofferkor. Sedan var det samling i Kreugerska huset: ostbricka med presentation av Kalmar församling och tillfälle till frågor.
Jag undrade om den sociala skiktningen i staden och hur församlingen hanterade de sociala olikheterna. Kalmar var ju både residensstad, förvaltningsstad, skolstad och industristad och det fanns invandrare från Grekland och Jugoslavien, hade vi fått veta. Pehr avfärdade frågan, som han fann ointressant. Han borde ha sagt var sant var: ”Vi har under långliga tider inte haft tjänster besatta. När jag kom hit för tio år sedan var jag som kyrkoherde yngst av prästerna. Pensionärer har fått hjälpa oss. Det finns mycket vi inte kunnat ta tag i. Småkyrkotanken har trots mycket slit aldrig slagit rot och lett till beslut.” Så sa han inte. Frågan var ointressant. Jag genmälde: ”Jag har inte kommit hit för att få mina frågor bedömda som intressanta eller ointressanta utan för att få dem besvarade.” En ängel gick genom rummet. Pehr och de övriga försökte lite panikartat samla sig till ett mer nyanserat svar. På kvällen bodde teologgruppen på Sjöfartshotellet. ”Den där Edwall verkar vara en stöddig jävel”, sa en teologie studerande, som ett tag lockats av att få tjänst i Kalmar. Nu ville han inte det. Ville någon i teologgruppen?
Morgonen dagen efter var det mässa och därefter frukost i Kreugerska huset. Frukostansvaret hade teologie kandidaten, syster Kerstin Persson. Vi hamnade vid samma bord. Jag frågade på mitt vänliga vis: ”Hur är Pehr Edwall som chef?” Kerstin svarade: ”Den frågan vill jag inte svara på.” Jag förstod och sa: ”Det är ju också ett svar på frågan.” Syster Kerstin skulle inte tänka och än mindre säga vad hon tyckte om mig då, men jag förmodar att de andlig klarsynta tänker att hon likväl tänkte: ”en stöddig jävel”, och fromt tackade för att jag inte ville/skulle till Kalmar.
I december 1971 skulle jag prästvigas. Jag bad biskop Olof Sundby att inte bli missiverad till Moheda (där det fanns en vakans, som min vän Jan Frithiof fick fylla) eller Kalmar (som sedermera ”paketprästen” Bengt Lindwall avstått från, och där det fanns en vakant kyrkoadjunktur). Det blev Kalmar. Jag var inte glad. Det fanns de i Kalmar som inte heller var glada. Det var ju en så trevlig gemenskap prästfamiljerna emellan, så varför skulle han komma? ”Delad sorg är halv sorg”, får jag säga oss alla till tröst och fromma Det var naturligtvis ett skitmissiv jag fick, inte en sån där fin tjänst där man åt ostkaka med grädde och sylt som i Nydala och andra församlingar.
Jag utsattes för press av kamraterna, när jag övervägde att vänta med prästvigning och i stället bli reseledare med stationering i Jerusalem, vilket var en möjlighet. Kamraterna från Kalmar talade mot den lösningen och för att det fanns spännande arbetsuppgifter i den nya stadsdelen Norrliden i Kalmar, där jag skulle kunna placeras och jobba tillsammans med Hans Engdahl. Det blev så – på det sätt som fortfarande upprör Jan Frithiof: Vi skulle prästvigas och börja dagen efter för att kunna ta hand om julens gudstjänster. Det var prästbrist i stiftet och vi skulle, som det hette, inte gå i Lund och dra bena efter oss. Sluta terminen, flytta, vigas och börja i juletid med de förberedelser som behövdes och detta på några korta dagar… Personalvård? Själv hade jag prästjouren, alltså det som akut kunde dyka upp från polis och sjukvård, och telefonsjälavården på 90 000 för hela regionen på nätterna en vecka från Annandag Jul och över nyår. Det var tider det.
Försvann syster Kerstin i sammanhanget? Nej, men om jag inte varit med, hade jag inte kunnat skriva om henne och vi hade aldrig blivit de bästa av vänner. Man är mans gamman, som ni vet, och det ena järnet skärper det andra.
Kerstin förväntades duka till syföreningen i ett av distrikten, sa komministern. Kerstin sa nej. Hon hade inte läst in sin akademiska examen för att duka till syföreningen, kunde man förstå. ”Då får ju inte jag den hjälp jag behöver”, sa komministern. Kerstin hade nämligen tjänst som församlingssekreterare. Sjukvårdsdiakonissorna förstod inte riktigt den finessen. Hon hade också söndagsskola i en barack på Röda gatan. Jag ville, när jag framtidstänkt, hellre samla allt på Två Systrars väg, där vi hade tillgång till en hyrd källarlokal och där vi borde fira söndaglig gudstjänst. Kerstin var tveksam. Tänk om barnen inte flyttade med? Hösten 1971 blev det så ändå och därmed började familjegudstjänsterna på allvar i Norrlidsalen, som i sinom tid blev Två Systrars kapell. Kerstin kom på söndagen i den eleganta diakonissutstyrseln med omsorgsfullt stärkt och vikt vit mössa, svart klänning med cape och nyputsade skor samt psalmbok med kollektsedel i.
Kerstin såg som en viktig uppgift att hålla ordning. Det betyder i klartext att hejda de bästa idéerna eller försöka mildra nödvändiga intellektuella ställningstaganden vid planeringar i Kalmar. Det betydde att sparka den i diskussionen drivande på benet. Detta ingrepp på yttrandefriheten hanterades genom den enkla frågan: ”Vad sparkas du för?” Då brukade hon ge upp. Hon kom också över sin skräck att åka bil med mig och fann sig i att jag har en tung högerfot.
I ett arbetslag som fungerar, ser man kamraterna i det mångskiftande; från uppriktig jublande glädje till tårar, frid /stilla frid/, till biblisk uppbragthet. Och då har man sett Kerstin på allt sätt försöka undvika att något ska bli pinsamt i församlingsarbetet, dvs inte fungera efter plan. Som när en stor korvburk vid grillning befanns vara fläskkorv, fina vita saker. ”Pinsamt! Övermåttan pinsamt!” för Kerstin, fast det var jag som köpt fel. Det löste sig. Grillkorv kom på plats. Alla utom Kerstin skrattade. Undrar om hon ens nu skrattar åt fadäsen, som betydde att ett antal familjer åt fläskkorv den veckan.
50 år är en lång tid som går fort. Om Två systrars församling inte missat att Kerstin firar vigningsdagen – på grund av Coronan utan möjlighet att vara på Samariterhemmet i Uppsala – finns det mer att säga. Jag påminner om att Kerstin sökte tjänst i Värnamo, men fick den inte. Alltså fick folket i Värnamo inte se Kerstin iförd Onsjö härads hembygdsdräkt (hon kommer från Röstånga), med smycken och allt, när jul firades. Det fick vi se i Kalmar. Att Kerstin i Lunds stift var känd under namnet Kjosta, skulle bevaras som en hemlighet i Kalmar dock. Nu vet ni!
Man ska väl inte gratulera nissor på deras vigningsdag eller harangera dem särskilt. De har väl bara gjort vad de var pliktiga att – alltid redobogna, som det heter – göra? Men i alla fall! Och jag har förstått att s Kerstin skickar hälsningar i tider som dessa till de söndagsskolbarn hon undervisar. Är det minst 60 år som söndagsskollärare? Också en så i allo helgad man som jag kan understundom baxna.