Förr i världen, och jag talar nu inte om förra veckan, kunde man veta att Torsdagsdepressionen drabbade just en torsdag. Numera slår den till vilken dag som helst för den som går in på nätet. Somligt är till glädje. Erik Gruvebäck fyrar av en gruvlig salva mot de kyrkliga nedstängningarna. ”Hade kyrkans arbete genom kyrkohistorien präglats av samma kyrkosyn, sakramentsförvaltning och människosyn som nu verkar vara fallet undrar jag om det hade funnits någon kyrka att bomma igen idag”, heter det.
Verkar? Det är verkligen ett knepigt ord. Hade det inte varit bättre att skriva att detta är fallet, eftersom vi i grund är oense om vad Kyrkans tro innebär till skillnad från organiserad religionsutövning, främst bedriven av lönearbetare? Låt oss slå vakt om oenigheterna nu. Det går att se och inse vari de består och varför. Naturligtvis föröds kyrkolivet. ”Ha vanan så har vanan dig”, heter det. Nu slås vanan sönder för de mindre befästa och några som visste vad tron handlar om, har på grund av Covid-19 bytt tron i åskådning. De fromma var få och blir dagligen färre, som bekant.
Jag ska inte tröska temat på hur allt som nu görs, egentligen får till effekt att permitteringar och avsked kan undvikas. Intresset ljuger aldrig eller alltid. Den som något litet kollar de sociala medierna ser olika handlag med bild och ljud från den ambitiösa sockenkyrkan. Det verkar som om ljudet oftast blir konstigt, onjutbart eller ohörbart. Fascinationen inför den här sortens gudstjänster måste bli rätt begränsad när det blir försommar/sommar i varje fall.
Ni ser ett mönster. Det är en komminister som skriver den kritiska analysen och undrar vad kyrkoherdar och andra på ansvarsnivå har att säga, eftersom de alla undviker att problematisera. Komminister Gruvebäck håller också fram en kyrkoherde som ställer in allt eftersom mässa och dop är inga ”måsten” – men begravningar är man tvungen att ha.
Låt mig upprepa: För egen del vill jag inte störa. Gräv ner mig bara utan vidare aggremanger om det inte går att ordna en vanlig kristen begravning med familj, släkt och vänner. Jag berövar gärna en präst ett arbetstillfälle om det kan påskynda avvecklingen. Låter jag bister? Begravningsgudstjänsten är till för att ge de levande perspektiv på den provisoriska döden. Kan dessa perspektiv inte lämnas i en begravningsgudstjänst/begravningsmässa är det bara ett gräv som behövs. Jag förmodar, att det är i tider som dessa som den irrelevanta Svenska kyrkan avslöjar sig i all sin ynkedom. Det gick att se att detta skulle komma – men ingen kunde riktigt förstå hur. Nu vet vi.
Det stod förstås inte på förrän den åldrade KG Hammar, fredsteologen, skulle steppa/stappla fram. KG är Svenska kyrkans utmönstringsteolog par préference. Han skulle skaka lössen ur Svenska kyrkans flagga. Han skrev den ideologiska formeln för detta och skapade därmed den nya abnorma normaliteten. När han nu kungör detta tillsammans med en ”fredspräst”(avlönad!) och en ordförande för ett fredscenter på en ö i Östersjön, Fredens Hav, som heter Ulbricht blir det, som min vän doktor B skulle säga, ”nöjsamt”. Ska vi kalla den kvinnliga fredsprästen för klarhets vinnande (klarläggande tarvlighet, alltså!) för Hon-ecker?
Det är alltså ett paradigmskifte att se fram emot. Vi slipper den normalitet som förklaras vara en omöjlighet. Smärtsamt men befriande, får vi veta: ”vi varken kan eller får återgå till den vardag och den samhällslogik som rådde innan pandemin.” Nähä. Och det är alltså bra, för vi slipper det svajande systemet där vi saknade ”relation till våra äkta behov, vilket leder till meningslös överkonsumtion, en skövlad planet och törstande själar.” Det låter något.
Graven bär på nytt liv och krisen ”öppnar således upp för valmöjligheter och förändringspotential”. Själv blir jag mest rädd för den där KG som ska definiera mina äkta behov. Jag har ju i Svenska kyrkan sett vad det betyder. I KG:s nya sköna värld ska han ihop med fredsprästen Hon-ecker och Ulbricht skapa ”en tillvaro där ansvar, mening och närvaro är själva fundamentet”. I denna nya sköna värld gäller lokal sammanhållning och internationell samverkan: ”Där har jag en relation till min mat, mina ägodelar, mina grannar”. Det betyder väl att jag går ut och hämtar ägg, nackar en tupp, håller mig med hushållsgris, mjölkar min ko, bakar mitt bröd, rostar min råg med cikoria som kaffe – annat att förtiga. Jag menar, annars hamnar jag i barken till brödet…
Detta strävsamma bondeliv, och vi är väl torpar- och småbondefolksättlingar allihop, kallas ”shalom”. Uttydningen ges: ”Gudsrikets konturer, applicerade på alla nivåer, genomsyrad av insikten att fred är vägen till fred.” Säger KG, han med det kyrkopolitiska utmönstringprogrammet. Vad hans paradigmskifte gått ut på kan jag för egen del se i pensionsbeskedet. När KG talar om att ”sända” oss är hans besked ett mycket enkelt och från hjärtat kommet: ”Ni kan dra åt helvete!” Det var innebörden i hans kyrkopolitiska program, hans paradigmskifte. Vi vet.
Naturligtvis talar KG om den inre friden och om hur vi kan låta Guds närvaro i våra liv vara garanten för vår trygghet. Självfallet är det fredlig dialog KG står för: Hur kan vi nå bortom fördom och vana och växa tillsammans? Och fred förstås. KG väljer ord och handlingar som bygger relation. Han är häpnadsväckande fräck, denne utmönstrings-Hammar. ”Våren är vacker och världen förändrad”, minns detta och var glada., era lättlurade stackare!
I alla kriser dyker det upp galningar och vill muta in sina områden. Jag säger bara: Ulbricht. På sin tid var Ulbricht mest känd för att han satt vid en mikrofon och talade i högtalare till de tyska soldaterna och manade dem att ge upp. Många dog sedan i umbäranden i fångläger. Men ni minns att Ulbricht dog och kom till Porten. Sankte Per ville inte släppa in honom, men Walter hade sett den skäggige gamle sitta där innanför porten med en kalasjnikov i famnen. Han ville tala med Gud Fader själv. ”Gud Fader?” sa Petrus. ”Det är inte Gud Fader. Det är Karl Marx som sitter och väntar på Honecker.”
Det där begreppet ”shalom” retade sig professor Gillis Gerleman på och ägnade en räcka föreläsningar i det utgående 1960-talet åt att bryta sönder denna faktoid. Begreppet lät gammaltestamentligt men var inte det, sa professorn i sammanfattning. Gillis Gerlamen hade nog inte köpt talat om att vi blir ledda genom ”en blomsteräng där målet att vara fredskyrka för världens skull låter sig anas i fjärran”. Så dum denna fromhet ter sig för oförvillade sinnen! Andra sinnen blir nog glada. De ser inte vad frumhet är, nämligen en säregen blandning av dumhet och fromhet, Stupiety.
Jag funderar: skrev Thomas More sin Utopia som en vision eller som en satir?
Och vad skulle hända om journalister grep sig verket an och frågade vad en fredspräst har för arbetsuppgifter till vilken lön och frågar KG, fd ärkebiskop, om konkretioner för näringsliv, försvar, resor med konkreta frågor vad de som blir arbetslösa när vi ställer in genom att ställa om hela det komplex vi är delar av, ska ägna sig åt? Kanske ställer de också frågan hur pensionssystemet ska vidmakthållas. Om någon vill gå till strids och vara glad mot fredsaktivisterna kan detta visa sig riktigt folkbildande. Men konsekvensen får Svenska kyrkan bära genom ökade utträden. Tro inte att folk är dumma när de väl fhttps://www.kyrkanstidning.se/teologi/pa-andra-sidan-krisen-finns-ett-paradigmskifteörstår…