Läk mitt öga att jag ser!

Jag blir alltmer brydd. Kardinal Sarah är upprörd. Covid-19 har gett instruktioner som hanterar Frälsaren i hans heliga sakrament illa. Jag tror obetingat att kardinalen har rätt. Han tar det heliga på allvar och är oborstad på ett uppiggande sätt genom sin kyrkokritik. Men jag nås också av dystra nyheter. 

Kyrkoherden Hans-Åke Holmström (1943-2020) har avlidit. Covid-19. En vänlig präst men inte uppskattad av alla i kyrkosystemet. Hen blev kyrkoherde i S:t Stefanus koinonia efter att ha varit präst i Farsta. Han började som pensionär att leda gudstjänster i Missionsprovinsen och fråntogs därmed behörigheten som präst i Svenska kyrkan. Det är bara för de godkända en präst i Svenska kyrkan får fira mässa och predika. Det är, inser jag, självklart. En sekt fungerar så och det var ju på inväxlat främmande spår det kyrkliga tåget tuffar på. Vi kanske skulle bli duktigare på att se logiska sammanhang? Alltför mycket hänger ihop och därför gäller det att komma åt grundbulten. Mitt förslag är att vi lär oss skilja på Kyrkans allraheligaste tro och Religionen.

Jag fick min ögonoperation genomförd i går. Innan dess insåg jag, att somlig ansträngning ska undvikas en tid så jag tog ett nytt varv till lantegendomen i förrgår för att kolla vad jag sparat. Det korta svaret är: Massor! I Två Systrars hade vi i början på 1980-talet nattprat med prästens (korta) inledning. Ett prat handlade om att ”spela trons spel”, vilket handlade om att tron måste prövas inifrån. Man måste låtsas att den är sann för att få veta om den verkligen är det. Rätt kul, inte minst som en framgångsrik statsman (vem minns jag inte) om försoningsläran sagt: ”Det är ju rena hedendomen.” I nattpratets form fördes de begåvade samtalen. Ibland, men inte alltid, kan det vara roligt att följa sina egna fotspår tillbaka. Nyttigt är det nog alltid – givet att man då ser framåt…

Men vad ser vi fram emot i dessa tider? Jag ser in i den stora förvirring som kyrkoledningen på olika nivåer redovisar. ”Vi har ställt om och firar just nu gudstjänst på ett radikalt annorlunda sätt än vi brukar.” Stiftets ”kloka” kyrkoherdar har hans fulla förtroende, säger Modéus II. Antje drar till med att ”vare sig gudstjänstlivet sker fysiskt eller digitalt så gäller att ’gudstjänsten är kyrkolivets centrum’.” Köp ingen begagnad bil av någon biskop, det är mitt korta råd. 

Självfallet fick Antje med att hon uppskattar att Folkhälsomyndigheten ”väger samman rent smittskyddsmässiga aspekter med livets sociala och andliga aspekter”, vilket ska sägas men som knappast på nykter kaluv kan sägas om FHM.

 I Stockholm är kyrkorna öppna flera timmar med olika möjligheter att fura gudstjänst. Få en kopp kaffe nämner Andreas Holmberg som exempel. De troskyldiga är lustigast. Men om andan faller på och förintar lustifikationerna kan torsdagsdepressionen slå till med full kraft. Jag ger inga hänvisningar till tidningen, leta själva. Det är gratis. Men ni vet riskerna.

Lika illa som med biskopar blir det när kyrkoherdar ska uttala sig. På norra Öland blev 13 smittade vid en begravningsgudstjänst. Kyrkoherden markerar att smittandet inte skett ”med flit”. Varifrån får hon allt? På norra Öland får inte prästen gå på begravningskaffe, personalen kan inte utsättas för några risker. Vad ska man säga?  Kan man säga: ”Konstigt egentligen med stöddiga präster som visar sig så undfallande inför ett virus. Var det inte det vi misstänkte hela tiden?”

På Falkenbergskombinatets hemsida skriver kyrkoherden om ”svåra beslut av omsorg och ansvar”. Det är en lång text. Den som läser, får anledning att fråga ”vad skrev han egentligen?”

Vad kan man göra?

En hel del som nu genomförs hesiterar kardinalen Sarah och jag inför. Det gör också kardinalen Gerhard Müller, tidigare prefekt för Troskongregationen. Min vän biskopen hade på 

lifesitenews.com.

läst vad kardinal Müller sa om det hälsobefrämjande förbudet för mässor:

”This is a bourgeois, secularised Church, not a Church that lives on the Word of Jesus Christ. Jesus said “seek the Kingdom of God first.” What is life, all the goods of the world including health worth, if you lose your soul? This crisis has shown that many of our pastors think like the world, they conceive themselves more as officials of a social religious system than as pastors of a Church that is an intimate communion with God and with everyone.”

Jag ska svara mot en utmaning om vad vi kan göra, men jag dröjer för – helt efter handboken – är mitt vänstra öga ett blinkande lysrör och det irriterar. 

Frågan om vad vi har missat är viktigare just nu än frågorna om vad vi praktiskt kan göra för att med bevarat hopp ta oss vardagen an. Jag tror med många, docenten B bland dem liksom S:t Johannes, att den grundläggande frågan är den om inkarnationen. Vad i det kyrkliga görs andligt men inte inkarnatoriskt? 1 Jh 4:2-6. 

Till det kommer frågan om gemenskapen, den konkreta som innefattar inte bara mödrar och fäder utan de samtida i Guds familj. Kyrkans tro är ett gemenskapsfenomen, där jag lever i gemenskap med Gud och människor, inte en produktionsform, där somliga blir producenter och andra konsumenter. Hur markerar vi detta i tider som dessa? Jag återkommer. 

Vi behöver en långsiktig fundering över vad det vi nu gör egentligen leder till. Hör till kyrkokristendom att den gestaltas fysiskt, som territoriella gränser och en konkret gemenskap av människor, bryts detta. Det har burit tron i Sverige i tusen är. Bryter den strukturen samman nu när tron blir digital, dvs producerad för konsumtion? Behöver det motverkas eller inte? Är detta ett paradigmskifte att välkomna när gudstjänstfirarna är fåtaliga? Då sitter de nya gudstjänstfirarna, konsumenterna. och tar del av det vi producerat? Med lite fiffighet kan det också ordnas mässor för massorna. Så vart ska vi nå? Inlägget i dagens Torsdagsdepression från Hagelberg och Andrén fann jag vara ovanligt andligt kortbyxat. När poskarna gjorde sig av med oss andra, står de teologiskt svagare, det är vad man lätt konstaterar i tider som dessa. Teologisk Brain-drain, ni vet. Det de vill, vill inte jag. Nu är det sagt.

Sedan ställs förstås i tider som dessa de knepigaste politiska frågorna. Jag läser de politiskt konservativa. De låter som George Orwell och andra radikala av hans sort. Då kan jag skriva något bara för de hårdhjärtade: 

Många tittar på något i marginalen och ser inte det stora hålet i mitten, den mitt där vi var fria att göra det vi brukade göra. ”We love Big Brother. This is what will remain, when it is over, if it ever in the future may be said to have truly ended.” Är detta innebörden i Hammars & Co tal om att ingenting blir som förr?

När det var i januari var konferens i München uppsökte min vän prosten R och jag den kyrka där Romano Guardini varit präst. Ni kan få ett ord av Guardini också Jag tror det är vårt både att stava sig igenom och lägga på minnet:

”In the long run, domination requires not only the passive consent, but also the will to be dominated, a will eager to drop personal responsibility and personal effort. Broadly speaking, the dominated get what they themselves desire; the inner barriers of self-respect and self-defense may fall before power can really violate.”

Ett antal debattörer tycks aktualisera problemet att människor ger upp sin frihet för att få skydd mot en yttre fiende. Då undrar jag med dessa funderare: så vad med den inre fienden? Jag tror vi måste tänka vidare. Det finns något att få syn på när ögat slutar leka lysrör, tror jag.