Den som söker, han finner. Nu sökte jag egentligen mest att städa/röja å lantegendomen, men också denna syssla resulterade i fynd. Nu talar jag inte bara om den dåförtiden hemliga Arméhandbok Del I:B Organisation, AH I:B, 1966 års upplaga. Den handlingen skulle förvaras i valv eller värdeskåp med inbrottsskydd. Den fick pluggas in och skrivas prov på.
Arméreglemente del 2, dvs AR 2, Taktik från 1982 hörde också till fynden. Den ersatte utgåvan från 1963. Jag lärde mig vikten av ett bevarat gott stridsvärde som det främsta medlet för en chef att behålla handlingsfriheten. (3:52) Gott ledarskap, förutseende och långsiktig planering, väl fungerande underhålls- och personaltjänst samt fortsatt utbildning av förbanden var och är vad som gällde och gäller. (3:53). Det gäller att fienden slås eller binds. Helst ska innesluten fiende delas och därefter slås del för del. Jag tar inte detaljerna, men vi som ser vår fiende Djävulen, kan förstå vad som bör göras taktiskt. Slå honom, bind honom.
Fanns verkligen inga frommare fynd?
Jodå. Kattmördaren i Rockneby år 1978 till exempel. Kyrkoherden hade skjutit en katt, men bara skadskjutit. Kattägaren fann lilla skadade Nutte två dagar senare. Katten fick avlivas på djursjukhuset i Kalmar. Kyrkoherden förklarade att han trodde katten var död – men hade inte tid att kontrollera, för han skulle iväg och ha en jordfästning. Insändardebatten i lokalpressen blev livlig, minst sagt. Jag tar ett exempel:
”Kattfejden i Rockneby
Nu går det väl för långt med prästernas maktlystnad. Det borde väl räcka med alla religionskrig _ ska dom nu starta kattkrig också?
Nej – fram för endast kvinnliga präster, då slipper vi en massa elände här i världen.
Tvångsansluten i kyrkan”
Östra Småland 3 mars 1978
Insändardebatten rasade av och till under en månad. Kyrkoherden benämndes ”kattmördaren” ty saken gällde ”mord på en katt”.
Det inträffade kunde kanske vara en krumelur i marginalen, men påhoppen på Roland Utbult, som varit glad för att han blivit frisk, ligger på samma nivå som insändarskribenten år 1978. Men nu är det en väl etablerad och lönebetald tyckare som tycker. Det är inte bättre, inte på en högre nivå utan dumt på den nivå som gällde för 42 år sedan. https://www.expressen.se/gt/ledare/csaba-perlenberg/boner-botar-inte-covid-19/
Prästhatet är ett utslag av vårt kulturella kristendomshat. Det kom till uttryck redan år 1792 i Frankrike när den största kristendomsförföljelsen i Europa på nästan 1500 år tog sin början. Allt var dock inte veklagan. Eftersom kyrkoherden gärna markerade mot de högkyrkliga, hade hans iråkade dilemma sina poänger för just de högkyrkliga präster i och kring Kalmar. De kan skratta lite åt Csaba Perlenberg också. Märk hur det blir när någon beskriver vad som ”verkar” menas i stället för att ta och nysta i resonemangen. Krönikören Perlenberg talar om en ”gudsfigur”. Därmed förstår vi inte bara ett kulturutslag av sedvanligt slag, vi förstår också hur oförstående blir något personligt tillägnat. Enklast så. Och därmed material till en krönika.
Men detta var väl inte ett fromt fynd?
Vad ger ni mig då för Per Blocks avsägelse av prästämbetet år 1971, den formulering som i kyrkoordningen senare formulerades att en präst kunde ”förklaras obehörig att utöva prästämbetet”. Ämbetet hade prästen nämligen fått och kunde inte bli av med om man ser saken ontologiskt. En gång präst, alltid präst. Sina nådegåvor kan Gud inte ångra. Och Gud själv är den som egentligen viger!
Per Block skrev utförligt i Kristet Forum nr 8 år 1971, sid 5-8. Det är en text att ta på allvar.
Tron på den kristna sanningens exklusivitet är ohållbar, skrev Per, och det fick konsekvenser för synen på missionen. Han fann de kyrkliga andaktsövningarna, ”inte minst i de hos oss gängse formerna, ofta är överflödiga eller skadliga för ett sunt andligt liv”. Traditionen från Luther rymmer många osunda inslag, bekännelseskrifterna har han svårt att tillmäta någon speciell auktoritet.
Per uppfattar en plikt att öppet kritisera osanna och sjuka inslag och ”att forma sin egen version av [prästrollen] efter personlig övertygelse. Per stiger fram som en liberal teolog – men kanske inte i egentlig mneing fri? ”Just därför att ingen anger gränsen, kommer varje fri tanke att mötas med vag ängslan för att på denna punkt ha passerat gränsen för en prästs plikter mot traditionens krav.
Resultatet av Pers hållning ”har blivit allt större svårigheter för mig att behålla synen på prästens uppgifter som i verklig mening nyttiga för andra människor.” En omorientering ”av prästyrket åt psykoterapeutiskt håll löser vare sig yrkets kris, vår tids religionskris eller den onekligen brännande krisen i samhällets vårduppgifter.” Inte heller anammar han lösningen ”att söka prästens uppgift i populärmarxistisk samhällskritik”. Per ser en inomkyrklig sekularisering och omdefinition av prästrollen: ”I själva verket tycks de religiösa uppgifterna kännas otillräckliga för allt fler, så att det blir omöjligt att fylla arbetsdagarna med undervisning och vägledning enbartr i kristendom.”
Per lämnade inte som en kyrkans fiende. Vad han skrev kanske står fram tydligare när vi ser vad som sker i det kyrkliga i tider som dessa. Vad fyller prästerna sin tid med och hur se de på sina uppgifter?
Per Block men också Eskil Franck kunde mycket väl på sin tid tänkas bli ärkebiskopar. Båda begärde att utifrån intellektuella krav på egen hederlighet få obehörighetsförklaras. KG Hammar tänkte ungefär likadant. Han blev ärkebiskop. Alla tre hade förhållningssätt för att hantera prästeriet och krav på intellektuell frihet. Vackert så. Alla tre var prästbarn Say no more. KG undvek församlingsprästeriet, Eskil var ute i församlingstjänst. Per var studentpräst. De fungerade som solister med de egna frågorna i fokus, aldrig frågorna inställda i det meningsfulla som församlingsliv kan innebära. De hade kanske fler klerikala spöken att slåss emot än de församlingspräster som levde i levande församling – Guds familj på platsen – och var mindre själsfina?
Mina räder tar sin tid, det kan ni förstå, men kan ni ha förståelse för sysslan?