Doktor F satt sin vana trogen och läste en dagslända. Hans insikt bör göras tillgänglig för fler.
”Ställföreträdande gudstjänstliv och ställföreträdande demokrati, allt är väl logiskt? Kyrkfolket behövs inte utan representeras av några anställda, det valda folket behövs inte utan representeras…”
Det kommer inte att dröja förrän de finkristna kommer att lägga ut texten om allt som blivit annorlunda, nytt, kanske spännande efter Corona-tiden. Nu har andligheten tydligen vuxit genom att ha blivit digital och det där med den fysiska gemenskapen, den som är församling i betydelsen Kyrkan som samlas, ersätts av en produktionsapparat, som förser oss med andliga njutningsmedel. De sliter hårt med produktionen och vi kan bortse från de meningslösheter som produceras och beundra produktionen i sig. De hittar då på! Jag går in i mig själv och sedan ut från mig själv.
En lyckosam dag kommer det en bok i min postlåda. En överraskande lyckosam dag kommer en bok jag inte beställt, inte ens visste fanns. Jag fick på så vis och så överraskande Pierre Gilly, 1940 Frankrikes fall, Verbal 2020. Pierre Gilly är, som det heter ”svensk-fransk” och skriver förträffliga böcker. Hans tidigare Europa mot katastrofen gav mig insikter, som jag kunde redovisa på den tid när Östra Småland/Nyheterna fanns. Hans nya bok blir sällsam läsning i dessa tider. Det kan inte hjälpas. All den inkompetens som avslöjades år 1940 – vart har den tagit vägen? Den var storartad på sin tid. Kan den verkligen försvinna så helt och hållet? Eller finns den kvar, lika storslagen som då men nu i ny gestalt och med större arena?
Jag funderar över statsmännen. Då, 1940, hette om dem att maktens bärare förvandlats till flyktiga skuggor och säger: ”Staten, det är inte jag.” Citat från Robert de Saint Jean i Gillys bok s 179. Misstag av en art som ingen planerare skulle kunna tänka sig och en del tursamma omständigheter, omöjliga att förutse, gav Hitlers stridskrafter segern över Europas starkaste militärmakt Frankrike. I kaoset när desperata folkmassor försöker ta sig bort från Paris ser ett ögonvittne de galna; de som förlorat sina barn, sina män ”och alla skäl att leva” (aa s 245), men det hela skulle lugna sig. de Saint Jean igen: ”Människorna intresserar sig inte längre för något annat än det som finns i deras omedelbara närhet: de individuella problemen får gå före de allmänna.” (aa s 258)
Jag antar att kriget mot den fiende vi nu utkämpar, Covid-19, får samma effekter – eller har fått? Det samhälleliga sönderfallet tycks få bekymras över. Jag hör ju hur det nu sägs som det brukar, att efter coronan blir det ett annorlunda samhälle. Vi kan inte återgå till det som var. Men vad kommer vi att hamna i? Jag funderar över hur små pojkar vallar fårhjordar bland ruinerna av de en gång så imponerande grekiska eller romerska storstäderna. Eller – än dystrare – funderar jag över solbelysta kullar jag kan vandra över – och kullarna (tel) är rivningsmassorna av ståtliga städer som en gång var men inte längre. Vi har här i världen ingen varaktig stad på många sätt.
Är det ett problem att de välvilliga ställer till det? Då är inte välviljan problemet kanske, men en välvilja som styrs av oförnuft och bakom oförnuftet en mångbottnad rädsla. Inte bara rädslan i sak utan också rädslan att uttrycka en mening som inte i denna massornas tid är allmän och därmed platsar i det massmediala narrativet. Men jag skulle nog vilja fråga statsmannen Löfven vilka rädslor som styr honom.
Visst är det begripligt om statsministern blir skrämd om tusentals människor skulle dö av ett virus. Tusentals dör också. Och de dör av virusrelaterade sjukdomar. De dör inte av säsongsinfluensa eller av vinterkräksjuka. Så i vilken mening och omfattning finns det en överdödlighet nu? Jag vet inte. Det leder mig till frågan om statsmannen blir rädd att mäta människoliv i pengar och säga: ”Trots allt är sjukdomen av sådan art att de flesta överlever. Dödligheten tycks inte ligga på ”mer än 10%” utan på betydligt lägre nivåer, 0,2-0,5% och detta förändrar bilden av vilka åtgärder som ska vidtas. Jag är inte beredd att åstadkomma väldiga samhällsskador då. Svenska folket ska fortsatt hålla social distans, skydda dem som är i en riksgrupp (och det avgörs precist medicinskt, inte grovhugget statistiskt) och handhygienen är viktig.”
Ni minns den unge ingenjören, som kom till en fabrik där det svarvade godset sköljdes i vatten. Han stack ner handen och ropade: ”Men vattnet är ju iskallt!” Ingenjören såg omedelbart till att vattnet blev behagligt ljummet. Kvinnorna, som arbetat med nariga och värkande händer, blev ursinniga. På den unge ingenjören! De hade kunnat stå ut med arbetet om det varit meningsfullt. När det var helt onödigt, kom vreden. Är detta vad statsmannen nu rädes? Kan en regering fatta de nya beslut som klargör, att den tidigare satsningen i egentlig mening varit misslyckad?
Ungefär som det alltså nu visat sig vara för Modéus II, som inte längre ska lägga ut sina brev till kyrkoherdarna på Facebook. Han har förstått, att denna allmänna tillgänglighet kunnat användas mot kyrkoherdarna. Det faktum omskrivs av Modéus II så: ”Dessa brev i sociala medier har lett till utmaningar för er”. Det var riktigt lustigt.
Modéus II har kommit på att församlingsbor bråkat med kyrkoherdar därför att de inte fattat att kyrkoherdarna äger beslutanderätten och inte måste följa vad Modéus II kläcker ur sig i påsktid. Nu går breven fortsättningsvis till kyrkoherdar på morgonen och på kvällen kommer en kort sammanfattning på sociala medier. Transparensen har tydligt visat sig vara besvärlig!
Kan man då säga att 1940 års inkompetens gestaltar sig i nya former, somliga i mer storslagna former än de tidigare, men alltid ”same but different”? I allt detta pågår ett sönderfall. Tror jag tralala.