Min partiella kulturupprensning består i att jag flyttar böcker och papper, inte mer än så. Jag hittar en del. Det är alls inte ointressant.
Jag försöker minnas vad som kan finnas i mina garderober på lantegendomen, men här gäller bara hårt arbete för att skapa klarhet. Några papper är på villovägar, men borde på ett sinnrikt sätt vara samlade i några kartonger. Det är de säkert. Men vilka kartonger och var står de? Ska jag redan nu börja bearbeta frågan ”var papperen så intressanta som jag minns dem?” Den frågan är det avstamp som gör, att alla ansträngningar att leta med en belåten suck kan avbrytas. Eller inte. En forskarhjärna använder natten till funderingar och löser gåtor då. På morgonen finns det nya idéer om vad som stod i dokumenten, var de borde finnas och vilka spännande sammanhang de belyser.
Jag tömde en bokhylla, eftersom den behövde förstärkas. Hyllplanen hotade släppa under tyngden av böcker. När hyllan väl ånyo var hopskruvad, tänkte jag få lite ordning och fann till min häpnad, att det var gott om plats för böcker ämnesvis uppställda. Allt var frid och fröjd tills jag tog ett steg ut i hallen. Där låg fyra hyllmeter böcker staplade. Börjar jag bli dum i huvet? Jag hade ju själv lagt dem där bara några dagar tidigare! Nya tag alltså. Några teman är hyfsat sammanhållna. Några fynd unika – men kanske inte längre viktiga – även om de en gång var det?
Jan Myrdals bibliotek i Varberg kan besökas. Det är imponerande och katalogiserat så att man i Librissystemet på nätet kan se vad som finns. Ett antal hyllmetrar gjorde Jan sig av med för länge sedan. När han läst medvetet under mer än 80 år blir det likväl en del. Böckerna hakar i varandra, fortsätter resonemang, kröker av i annan riktning, ifrågasätter, bekräftar vad vi redan lärt oss och komplicerar just det vi trodde att vi visste. Om detta kan man tala länge. 1500 hyllmeter är långt och därför länge!
I Karl Marx arbetsrum var det alls inte så många böcker men ett dike i korkmatten mellan skrivbordet och bokhyllan. Karl Marx hade gått så fota där att mattan slitits ut. Det var frågan om att kunna belägga. Och då hade ändå Marx arbetsplats på British Library på British Museum. Vi behöver böckerna för att motverka dumhet, det är vl den enkla sanningen. Är den verkliga pandemin annars den mänskliga dumheten? Den är normaltillstånd och upprätthålls som normalitet i de medier som är tänkta och fabricerade för massan, massmedierna. Men vi måste inte hållas dumma. Böcker finns! De kristna är läsare.
Mitt problem är förstås att många kristna är så selektiva i sin läsning. De vet vad de vill läsa och läser bara det. Fromt och fint ska det vara. De läser så fromt och fint att de glider till exempel förbi Holofernes dilemma. Han tänker, att den vackra Judit kommer att skratta ut honom om han inte förför henne. Det var en insikt som blev lite olycklig för Holofernes när han drack mängder av vin, ”mer än han någonsin i sitt liv hade druckit på en dag”. Jag ska inte berätta hur det gick. Judit kapitel 12 för den som vill friska upp sitt minne och #metoo med en annan vinkel.
För egen del är jag mest häpen över att bilden av undertryckta kvinnor i Bibeln är så manifest. Det vimlar av handlingskraftiga kvinnor Skriften igenom, både i de kanoniska och i de apokryfiska skrifterna. Varför ser man (sic!) inte det? Kan det bero på att de kristna inte är läsare i samma utsträckning som de var på den tid när de mer fritt och otvunget umgicks med heliga gestalter, var en mycket fysisk del i en andlig och flertusenårig gemenskap? Holofernes kan jag skratta lite åt. Här är ju berättelsen om den mäktige som störtas just så som Marias lovsång beskriver (Lk 1:52). Det kan vara bra att fatta: somlig lovsång är sakupplysning om hur det egentligen är.
Det som egentligen är, borde överraska dem som tror att de vet hur det är – fast det inte är just så:
”Jag skäms. Synden är så erbarmligt fattig och frusen. Nu som förr och nu som förr görs konst och romantik av eländet.”
Texten fortsätter:
”Det har blivit mörkt. Jag fryser. Flickan i svarta stövlar är på plats igen. I går hämtades hon vid den här tiden. Men i dag tycks hon behöva ragga ytterligare kunder. Det är inte synd om människorna; det är vårt fel att livet är sådant. Fåglarna börjar tystna.”
Gun Kessle och Jan Myrdal var i Nice för att arbeta (det blev artiklar ch böcker om romansk kyrkokonst). På balkongen från sjunde våningen såg Jan ut över korsningen mellan Avenue de la Californie och Promenade des Anglais. Jag bläddrade alltså fram hans text Fåglarna från tidskriften Förr och Nu, nr 4 år 1992, s 47-49. Citaten sid 48. Jag tror inte att denna text finns i bokform.
Nu finns det gott om, nåja, en del i alla fall, fromma personer som skulle kunna känna igen orden om synden, men aldrig tro att Jan Myrdal skrivit. Vad ska vi säga om sådant? Jan skäms för det sammanhang han från sjunde våningen ser och och det stora sammanhang han inser: ”det är vårt fel att livet är sådant”. Sådant tal hördes i de rannsakande skriftetalen förr. Nu ter sig situationen annorlunda. Intressant att skriftställaren skriftar mer än prästerna.
Nu kommer boken Maj – en kärlek i nyutgåva med nyskrivet förord. Den boken är också en moralitet även om jag inte riktigt gillar att till det självutlämnande hör att han utlämnar Maj. Men Judit klargjorde somligt om Holofernes i hans elände också, så jag kanske inte ska bekymra mig.
Min partiella kulturupprensning fortgår i varje fall som en partiell kulturupptäcktsfärd.