Att det läggs fram sjuka förslag om ”kyrkomötet” när det är coronatider, kanske förvånar er – men inte mig. Jag har aldrig tänkt annat än att det är konsekvens i galenskapen.
Ett kyrkomöte, så som det rätteligen ska vara för att vara just ett kyrkomöte, har sin bas i dop, tro, gudstjänst, ansvarstagande. De som tar ansvar är helt normala i sin mänsklighet. På gott och ont, skulle jag kunna tillägga.
Den beslutsapparat, som numera efter beslut år 1982, träffas i Antjeborg, har sin bas i politiska partier samt en del grupper, som ibland skälls för att vilja vara opolitiska (vilket av de roliga politikerna blir ett”opålitliga”, ty traktaments- och arvodesuppbärarna har humor på denna nivå), men rätteligen är de partipolitiskt obundna. Jag var med i PPO som blev POSK och sedan kom några ambitiösa i Göteborg på att det kommit löss i fanan och då skulle vi skakas bort. Det var lite sorgligt. Men säg den sorg som varar. Frimodig kyrka kom till. Dessutom skulle liberalerna och moderaterna steg för steg stå på smittavstånd från sina partier liksom kristdemokraterna. Visserligen var de alla smittade av sina politiska partiers ideologier, men det skulle vi inte låtsas om. Med viss förtjusning återger jag biskop Arne Palmqvist och socialdemokraten/hedersmannen Gustav Öberg, som på väg ut från plenum i ”kyrkomötet” 1983 hördes fråga varandra: ”Vad är det för krafter vi släppt lösa?!” I det läget ska jag misstänkas för att ha varit begränsat helgad.
Nu finns en promemoria på fyra sidor – radavstånd 1 – om kyrkomöte i coronatider. Låt oss gneta på! Frågan om ”den rådande samhällssituationen”, myndighetsrekommendationer och allmänna råd gör att frågan måste hanteras. Maria Lundqvist Norling tittar, dvs skriver, ”närmare på möjligheten att anordna kyrkomötet i nya former hösten 2020”.
24% av ledamöterna är över 70 år, kanske lite högre om man räknar med att några ersättare ska in. Vid kyrkomötesplenum kan man räkna in ledamöter, medarbetare, publik och övriga. Då samlas 350-400 personer. Det är över gränsen. Men det finns inga bestämmelser om beslutsförhet. ”Det kan alltså vara möjligt att fatta beslut med endast ett mindre antal, eller inga fysiskt närvarande ledamöter.”
Nu har kyrkostyrelsen den 26 mars fattat beslut att alla beslut kan fattas på distans, ytterst per telefon. Problemet noteras. Kan en styrelse fatta beslut för det högsta beslutande organet? Det tror inte jag ett ögonblick. Kan kyrkomötets presidium fatta beslutet? Högst olämpligt. Men det finns sammanhang där genvägar av detta slag gillats…
Riksdagen är som alltid mönsterbild. Där deltar 55 ledamöter och fattar beslut, inte de 349 valda. Varför godtar väljarna detta?
Nå, om motsvarande bantning görs för kyrkomötet och nomineringsgrupperna företräds proportionellt – kan inte en ledamot helt enkelt vägra, ta Gud i hågen och fara till Antjeborg och rakt av hävda sig vara vald för att debattera och fatta beslut? Det här kunde bli riktigt roligt.
Somliga vågar förstås inte ta risken utan stannar hemma och skickar inte någon ersättare, för det måste vara dålig kristendom att riskera någon annans liv. Det betyder att bara sådana som tar Gud i hågen kommer, det vill säga sådana som på kvällen sjunger ”Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör, det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.” Dessförinnan lever de om i kyrkomötet, kan jag tänka.
Nu kan det tänkas (slug passivform!) att ledamöter kan ”närvara” digitalt utan att delta i besluten. Men hur ska besluten beredas? Det tycks oklart. Och ”hur ska en debatt inte bara kunna genomföras utan också kunna följas och synliggöras?” Om antalet ledamöter och antalet ärenden begränsas, kan det konstrueras ett system för omröstning. Men handuppräckning digitalt fungerar inte.
Saken måste analyseras ytterligare. Gruppmöten och ”överläggningar”/avstämningar (citationstecken i PM:et!) vid sidan av de formella formerna ”kan förmodas ha bidrait (sic!) till ett smidigt genomförande av kyrkomötet, inte minst i mer omdiskuterade frågor.”
Det sista uppskattar jag allra mest. Lite vanligt parlamentsmygel gör att omdiskuterade frågor smidigt kan dras igenom utan att bli genomdiskuterade. Paradexemplet är förstås samkönad vigsel om vi inte ska dra några andra frågor, som baxats igenom beslutssystemet utan förnuftig debatt. Det är dock ”tveksamt”, så faller ordet, att detta kan ordnas ”i så betryggande former som bör krävas för kyrkans högsta beslutande organ.” Nu är det visserligen bara Svenska kyrkans högsta beslutande organ. När det handlar om Kyrkan är det högsta organet Kyrkans Herre själv. Men låt gå. Alternativet är att ställa in eller skjuta upp kyrkomötet.
Frågan om motioner ska få skrivas är förstås en sådan fråga, som ligger och skvalpar, men som inte aktualiseras i detta PM. Här heter det bara, att antalet frågor kanske borde begränsas till ett minimum? Medge att det är informationsbärande – särskilt för dem som varsnar det kyrkliga sönderfallet och behov av kraftgärningar – att se den lilla ärendelistan. Till båtnad för de ansvariga i styrelser och nämnder minimeras den? Inga kritiska frågor mer.
Kan inte den radikala lösningen prövas? Kyrkomötet sammanträder som vanligt, de ledamöter som vågar komma, kommer. Blir någon sjuk i Covid-19 tillhandahålls förslagsvis inte allmän sjukvård för dem som varit på kyrkomöte så belastningen blir högst måttlig för den sjukvård vi betalat till i decennier. Sprit måste naturligtvis tillhandahållas i och av kyrkomötet. Ospritade – men spirituella – skriver ledamöterna motioner och talar om det faktiska läget och de faktiska hoten mot hela kyrkostrukturen och mot församlingslivet med förslag om vad som bör göras.
Eller ska en alternativ radikal lösning prövas? En som vilar på insikten, att alla dessa beslut kanske till sist inte på något seriöst sätt behövs? Guds rike består inte i kraftgärningar utförda av det så kallade kyrkomötet. Men hur skulle det gå om alla tänkte så? Visar det sig nu att hela 1982 års kyrkomötesreform är ett misslyckande ? Ska det till en pandemi för att avslöja för alla vad vi andra sagt i 38 år?
Förresten talar vi om en demokratisk folkkyrka… En folkkyrka utan folk och en kyrkostruktur, som inte hämmas av att vara kyriakä, Herren tillhörig, men alltså inte mer demokratisk än att demokratin kan skrivas av för att bli något som kallas ”ett minimum”. Vad är detta egentligen? ”Gängtlien” som det heter.