Vill man aktualisera vad Antje sa, har ni länken på nytt här. https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/12581430
Den nyhet vi fick veta var, att det tagits fram något som fungerar oavsett tro då någon har dött och detta för att värna människans värdighet. Det där med ”oavsett tro” intresserade nästan lika mycket som att det är en statlig myndighet som levererar fromhetsmaterial. Så vad ska sägas ”oavsett tro” när det är statens tro som ska komma till uttryck? Jag fascineras.
Ni får hela texten. Antje tyckte uppenbarligen att detta var något att vifta med i bilderburken:
”Avskedsord att användas av personal
Här finns ord att använda innan snabbt bortförande av kropp, vilket kan vara extra viktigt då omständigheterna begränsar andra avsked. Vem som helst kan uttala dessa ord, exempelvis den personal som hanterar kroppen. Orden är allmänmänskliga och kan riktas till alla. När orden uttalas spelar ingen roll, men är förslagsvis det sista man gör innan kroppen lämnar avdelningen. Utifrån vad som känns naturligt i situationen är det möjligt att lägga till egna ord eller att enbart använda delar av texten.
NN = Namnet på personen som avlidit, förnamn räcker.
(Vi vill nu stanna upp en kort stund)
Vi människor delar livet här på jorden. Under den tid vi är här möter vi gott och ont, vi ger och tar emot. Ingen av oss vet vad vi kommer att möta, ingen människa vet hur många våra dagar blir.
NNs liv är nu slut. Vi önskar frid över de dagar hon/han fick och över den hon/han var. Frid över det minne hon/han lämnar efter sig.
Vi önskar frid till de som stod NN nära, i deras sorg och saknad över det som blev och det som inte blev.
Vi önskar frid över dem/oss som denna sista tid mött och vårdat NN. Frid över det arbete som nu fortsätter på denna avdelning.
Vi är nu tysta en kort stund/en tyst minut.
(Tystnaden bryts med orden…) Vila i frid NN
Framtaget av Sjukhuskyrkan på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna i samarbete med Myndigheten för stöd till trossamfund ”
Om ni frågar mig, är begreppet ”frid” missbrukat. Vad betyder ordet, frikopplat från Frälsaren, som erövrat den och vill ge den på det där överraskande sättet; dvs i uppgivna lägen? Nog vet jag att det finns sådana som säger ”frid, frid” bara de får något i gengäld för sitt fagra tal (Mika 3:5), men jag går inte på vilken kärringatröst som helst. Det tackar jag min kronobergska gammalkyrklighet för.
Jag vet att det där med ”vila i frid” har en viktig fortsättning, som oftast faller bort: ”till uppståndelsens morgon”. Nu tror ni att jag blir dyster till sinnes. Måttligt dyster. Antje borde överraska trons folk, när hon så oreserverat talar för en tydligen användbar formel för människor oavsett tro. Det finns väl, om jag lyssnar till profeten, någon typ av kvalificerad tro som ska bestå för att jag ska bestå? Jes 7:9. Det var det som förr hette att har vi inte tro skulle vi inte ha ro heller. Fast det kanske bara var förr, 1917 eller så?
Jag blir egentligen – och mer grundläggande – glad, för jag ser ju hur kristen tro avviker från det där flumreligiösa, som Antje promotar i tv. Jag hör ju till dem som stöddigt hävdar, att den som inte kan tala om vår uppståndne Frälsare inte heller beskriver existensen på ett korrekt sätt. Den tro jag fått mig till livs, är inte något annat än insikter i tillvarons heliga hemligheter. När den statliga myndigheten i samarbete med något som är ”sjukhuskyrka” – mer sjuk än kyrka, skulle jag säga – formulerar sig, vill jag hellre se vad som skiljer än vad som förenar.
Vad är bön i detta sammanhang? Egenterapi? Eller ett allmänmänskligt behov av rit? Jag kan förstå det behovet. Jag förstår än mer den kyrkliga försummelsen att missionera och tala om vår käre himmelske Fader, som vi i alla lägen får be till genom Sonen och i Anden. Men det säger inte Antje ett endast ord om, när hon sitter i tv-studion. Känsliga personer skulle kunna uppfatta denna försummelse som ett tjänstefel.
Om jag skulle krepera på en avdelning och min kropp, för det är den de hanterar, snabbt ska föras bort, då vlll jag inte ha några riter utsagda över mitt kadaver. Om jag inte kan förhindra det utan ska utsättas för denna personliga kränkning (för det är ändå mitt kadaver), kanske jag kan få utbedja mig ynnesten att få spöka lite för vårdpersonalen. Jag tar reda på var de bor och sedan rasslar jag lite med kedjor, hasar över deras golv, flyttar på saker och säger ”ooooooh, ooooooh” både hemma hos dem som utsatt mig för den sanslösa och sanningslösa statsapproberade formeln och jag gör det kl 2 på natten, men också på avdelningen. Regionråden och sjukhusdirektörerna ska ha problem! Ska jag satsa lite på en räd i Ärkebiskopsgården också? Hur mycket ”ooooooh” och ”ooooooh” tål dom egentligen i det stora huset – för att inte tala om kedjornas skrammel? Vad mig anbelangar: frid ska de alls inte ha.
Varför ska den kyrkliga överheten erbjuda folket något mindre än själva ärendet (Guds mission) och ha bra betalt för det?
Varför fick vi nu en ny men a-intellektuell statsreligion? Ska statsmannen Löfven skylla ifrån sig på myndigheten eller står han fram och säger, att just detta kan man med goda skäl tro? Eller ska?
Varför är det ”Religionen” som folket ska erbjudas och inte Tron, vår allraheligaste kristna tro? Vad svarar Antje?
Varför är det i en slända som ni får se hur den falska fromheten formuleras och inte i Torsdagsdepressionen? Jag tänker att det finns ett svar – men ack!
Varför ska det förresten vara frid över arbetet på en vårdavdelning på ett svenskt sjukhus? Där borde det väl vara strid på kniven mot sjukdomarna, ungefär den hållning som Jesus avslöjar när han botar sjuka och uppväcker döda?
Nu fick ni något att fundera över.