Skärtorsdagen far häxorna till Blåkulla för att möta sin herre Djävulen. Om dem alla gäller, att de har anammat Djävulen, tagit honom till sig. Anamma heter på tyska annehmen. Lika väl som vi kan be att Gud ska anamma oss, kan vi be att mörkrets furste ska anamma oss. I dagligt hednaspråk ”jävlar anamma”. Och för att upprepa sig. Det är just detta som häxorna gjort och firar just denna dag.
Denna häxdag får jag den i sammanhanget rätt överraskande upplysningen av Antje, intervjuad i Weekend, Dagens Industris glassiga läsning inför helgen, att tron ger ”jävlar anamma”. Det har ingen ärkebiskop sagt tidigare. Den första som säger det är alltså just en kvinnlig ärkebiskop och just denna dag.
Har vi då därmed fått klart för oss skillnaden mellan Kyrkans tro/tilltro och ”Religionen”? I båda fallen anammas – men olika.
Coronakrisen kanske inte ska motverkas eller ens tas på allvar?
Antje förklarar nämligen att ”katastrofer är en del av den evolutionära utvecklingen till större komplexitet.” Så vad är då problemet? Håller vi på att försöka hejda själva utvecklingen?
Eller är just denna förklaring en häxkonst, lite lurigt illusionsmakande? En Skärtorsdag undrar man sannerligen. Och denna Skärtorsdag undrar många kyrkokristna mycket. I varje fall om de är läskunniga.
Jag undrar bland mycket annat i funderingsväg om Antje under åren i Chicago varit professor i vår mening, så som hon presenteras i Weekend. Docenter i Lund tror, att hon var universitetslektor. Det är kanske inte så mycket att bråka om, för i varje universitetslektor bor en professor. Men jag inte säker på att det bor en universitetslektor i varje professor. De är nog uppfyllda av det professorala just, dvs glädjen av att ha blivit professor. Jfr Jh 16:21.