En lång slända för en lång fredag, som är en särskild högtidsdag.
Var dock klara över att denna högtidsdag, 60 år senare, för dem som kunnat se in i framtiden år 1960, kommit som en överraskning. Det fanns alltså fortfarande kv*nn*pr*stm*st*n*r* år 2020? Men än mer: det som sades vara ”fullständigt självklart, skulle 60 år senare firas, eftersom det alls inte var självklart utan skulle firas. Bara det som inte är självklart firar vi, det är självklart. Skulle vi fira egentliga självklarheter, skulle vi inte hinna annat.
Nå, det har firats tidigare. När det var 2008 firades att ”vi” haft kv*nnl*g* pr*st*r i 50 år. Nu tolv år snare firar ”vi” samma sak – men 60 år! Må vara att jag är klen i matematiken, men något lurt är det. Det blir det ofta när de högstämda talen ska hållas. Lögnens fader skrattar nu.
Då, när det var 2008, skrev jag ett antal blogginlägg. De finns samlade i en bok, men också tillgängliga på https://kyrkligdokumentation.nu/sandahllustigaaret.pdf
Det är så lustig läsning att somliga kanske tycker, att det är olämplig läsning i dessa heliga tider. Om detta har jag ingen egentlig egen åsikt. Det kan dock inte vara fel att ställa till med uppståndelse. Mestadels blev det för 12 år sedan ingen egentlig uppståndelse. Bortsett från fester och festliga skrifter skulle mycket tigas ihjäl. Men det är klart att de som inte trodde rätt skulle bringas till ordning – om så nödvändigt med tvångsmedel.
Det finns ett problem: Margit Sahlin. Hon, som vi firar idag, sa efter docenten Mereth Lindgrens begravning till de församlade journalisterna, som lagt märke till att Margit var på en begravning av en kv*nn*pr*stm*st*nd*r*: ”Hade jag vetat hur de skulle bli hanterade, hade jag aldrig låtit mig prästvigas.” Denna nyhet kom inte i radio och inte i några tidningar. Journalisterna la ner pennorna. Men det är en högtidsdag som denna mer än tänkvärt.
Margit köpte ju inte riktigt allt. Grabbarna på Diakonistyrelsen stördes därför av henne, Ingmar Ström, Ingemar Stoltz och Karl-Manfred Olsson alltså. Margit var en kompetent kvinna av en annan kyrklig sort. Hon hanterades inte heller väl av kyrkosystemet. Lika uselt blev det med S:ta Katharinastiftelsen. Från början till slutet, kan jag säga. Kyrkosystemet ville inte ha denna typ av intellektuell verksamhet, det fattar jag – och kanske fattar jag varför också.
Den andlighet Margit stod för är fortfarande en annan än den som bär de flesta kv*nnl*g* pr*sterna. Margit ville bort från klerikalismen. En enkel ”Sahlinklänning” med vit bård på kragen, men ingen elva. Den bärs av få numera. Nu kan varje kv*nnl*g pr*st med självaktning klä upp sig riktigt piffigt utifrån den funktionalistiska ämbetsteologi, som producerar inkännande Religion eller Samtidsideologin religiöst förpackad. Det långa talets kort mening: Margit stod för något annat; tidebön, själavård, mässa och just därför en radikal kulturöppenhet och ett andligt och kyrkligt dialogcentrum.
Nu var inte Margit alltid så rolig. Hon kunde aldrig bedöma kraften i sitt agerande. Det kan få, som varit illa hanterade tidigare och sedan blivit uppburna, göra. Jag tar detaljerna i annat sammanhang.
Margit ville på 1940-talet ha en kvinnlig kyrkotjänst. Det ville den sekulära kvinnorörelsen alls inte. Det var det fina de skulle bli, präster alltså. Mucka inte med kvinnliga telegrafexpeditörer i statliga Televerket, sådana med jämställdhetsambitioner. När Margit blev utsatt frontfigur, var det efter beslut i riksdagen år 1958, det beslut som kyrkomötet bara kunde bekräfta hösten 1958.
Sedan hände ingenting. Biskopsmötet våndades, satt under medial press som det var. Det var tvunget att få fram några kvinnor, en enda ung teolog skulle inte ensam få bära all uppmärksamhet som första kv*nnl*g* pr*st. Saken löstes.
Biskop Bohlin hade lett den statliga utredningen om Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (SOU 1950:48) och nu ställde hans svägerska Margit Sahlin liksom den diakonissa, som gått som barn i biskopshuset i Härnösand, Ingrid Persson upp. Då kunde också Elisabet Djurle, som var klar med sin prakt, den praktiska prästutbildningen hösten 1958, vigas. Margit av ärkebiskop Gunnar Hultgren på Österskär (dispens från prakten), s Ingrid i Härnösand av biskop Ruben Josefson och Elisabet i Stockholms Storkyrka av biskop Helge Ljungberg. Helge hade konstrat, men bringats på banan och vigde. Det är detta som firas idag. Men tydligen måttllgt. Firandet 2008 kom för övrigt på många sätt av sig… Det blir nog så när dryga 48 år ska hanteras som 50 och alla ser det fromma bedrägeriet eftersom 48 inte är 50.
Dessa tre kvinnor ”gick före i tuffa tider”, läser jag. Saken har påtalats tidigare. De bars av en överväldigande folkopinion och ett statligt beslut. Vad var tufft? Motståndet upphörde dock inte. Varför skulle det?
Biskopsmötet tillsatte en bibelkommission för att försöka hantera oenigheten. Gert Borgenstierna, biskop i Karlstad, blev ordförande. Han hade drivit bibelsynsfrågan i biskopsmötet också. Kommissionen var partsammansatt, men efterhand blev en enda kvar i motståndarlägret; lekmannen lektor Erik Petrén. Det hindrade inte kommissionen från att gemensamt säga hiskliga ting om den reform, vars utflöde alltså firas denna Långfredag.
Jag nöjer mig med ett citat om hur reformen genomfördes i Svenska kyrkan:
”Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i N[ya] T[estamentet].” Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970, s 130.
Margit Sahlin menade, att reformen och vigningen var ett fullföljande av reformationen. Nå, Luther avvisade, efter att ha prövat, tanken så när en ”biskopkarin” gick igenom Kyrkans sju kännetecken lyssnade jag särskilt noga när hon kom till det femte. Hennes framställning nämnde inte Luthers ”nej”, hon talade mest om diakonatet, som Luther inte självklart räknade till ämbetet. Det blir fortfarande lustigt det mesta – oaktat att det är Långfredag. https://www.facebook.com/search/top/?q=biskop%20karin&epa=SEARCH_BOX
Somliga ser Palmsöndagen 1960 som dagen för ”ett evangeliets genombrott i tiden”. Vackert. Var fanns evangeliet dessförinnan? Och hur syns genombrottet nu, handen på hjärtat? Det är den här sortens utrop, som omedelbart skulle väcka varje andligt sinnad persons misstankar till liv. Då nämner jag inte de kyrkopolitiska tvångsmedel, som måste tas till för att då unga präster som inte övertygats, att ställa in sig i ledet. Inte heller Sören Dalevis enfaldiga krönika i NWT i går. Den återkommer jag till.
Ska jag påminna om Leif Östborgs undersökning, Forskningsrapport nr 145 från Religionssociologiska Institutet december 1978? I Inställningen till kvinnliga präster och samvetsklausulen hos Svenska kyrkans prästerskap kunde en förbluffad allmoge inte bara förstå att 42.4% av de manliga prästerna var negativa till kvinnor i prästämbetet – men kollade man, som Östborg, åsikterna hos de präster som inte fyllt 50 var det 48.1% som var negativa (aa s 4). Nu kan man kanske förstå nödvändigheten att få bort samvetsklausulen. På tjugo år hade Svenska kyrkan inte riktigt lyckats med sin ämbetsreform. Eller? Hon har inte lyckats hittills. Fråga era församlingspräster vad de egentligen och innerst inne tänker.
Varför tänker de inte så innerst inne? Ulla-Carin Holms doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne, Bokförlaget Plus Ultra, Helsingborg 1982, ger nog besked om motsättningens art.
”Det är inte bara frågan om kvinnliga präster som skiljer lägren åt. Snarare är det ett helt symboliskt system med liturgi, bibelsyn, människosyn och organisation som skiljer dem åt. Kanske är det en förklaring till att kvinnoprästdebatten utmynnat i så hårda låsningar. Motståndarna känner mer eller mindre intuitivt att om de ger efter på denna punkt så går proppen ur kärlek och innehållet i den traditionella kristendomen rinner ut. Då går det inte längre att försvara mässkrudar, biskopsvigningar, äktenskapets oupplöslighet eller ens Faderns monopol i himlen. Kvar finns en namnlös, intim gudomlig närvaro, en öppen diffus församling med anonyma medlemmar, en situationsetik utan bestämda regler och obundna (känslosamma?) gudstjänster. Det vore underligt om två så artskilda symboliska system kunde samsas i samma kyrka.” (aa s 130).
Man kunde ställa till det och fråga om inte dr Holm här tidigt förstått i vilket läge vi skulle komma och då besinna att vigningsjubiléet nu infaller just en Långfredag?
Ska man riktigt ställa till det, kunde man utmana kyrkoherden i pastoratet att hålla en föreläsning vid en församlingsafton på temat Därför är det rätt med kvinnor i prästämbetet. Kommer kyrkoherden att klara uppgiften, om det ges tillfälle till frågor efteråt? Jag föreslår en sådan församlingsafton. Det hör till det friska teologiska samtalet att det sker öppet och inför församlingen. Ge skäl för din tro!
Problemet, men inte mitt, är förstås att en kyrkoherde som talar över ämnet då medger att det finns frågor om reformen att besvara… Och riskerar att någon läst Bibelsyn och bibelbruk eller någon annan upphetsande skrift, lustig eller ej. Det skulle, med Antjes ord, kunna bli rätt mycket ”jävlaranamma” och det vore ur mitt perspektiv inte helt fel.
Nu återgår vi till dagens sedvanliga lidande.