På Långfredagens morgon dog Dr Geoffrey Kirk (1945-2020). Han var Forward in Faith´s sekreterare under 20 år, kyrkoherde i Lewisham (som för relativister gäller för att vara centrala London!) under 30 år och redaktör för New Directions. Han satt i General Synod, engelska kyrkans kyrkomöte, och han var Oxford-doktor – forskade om intressanta språkproblem i renässanstidens engelska. Kortare sagt: han var en mångsidigt intellektuell och orädd präst. Utan hans trägna sysslor och samspelet med FiF:s ordförande John Broadhurst hade Forward in Faith aldrig spelat någon roll.
In i det sista, med en kropp som inte längre kunde botas, behöll han förmågan till snabba inpass. Till det kom att han var en älskad församlingspräst, dvs en präst som också älskade sin församling och skötte den med en sann herdes omsorg. Det betyder, att han kunde vara kritisk mot församlingen. Ni vet hur det sägs om församlingspräster: i, med och mot sin församling.
När det inte gick längre i Church of England (”beyond repair”) flyttade Geoffrey över till Ordinariatet och upptogs därmed i den romersk-katolska kyrkan. Ordinariatet bevarar anglikansk spiritualitet i romersk-katolsk kontext. Påven Benedict var en tillskyndare av denna lösning, som också hade sina bestämda motståndare bland katoliker både i Rom och London. Ett antal anglikaner var nog glada att bli av med de oppositionella. Särskilt de begåvade.
”När någon är död, bildar årtalen en helhet”, läste jag någonstans. Det grep mig. Livet är ju mer än våra år, och det där att vi glömmer årtal är kanske ovidkommande. Geoffrey räknar jag till mina engelska vänner. Vi har rest ihop i USA och Norge och alltså inte mötts bara i London. Han skulle en gång ha en arbetsdag i Wolwerhampton. Jag var på släktbesök i Birmingham och insåg, att nu kunde Geoffrey överraskas. Det funkade. Geoffrey greps av lätt förvirring, när han skådade ut över auditoriet och såg min svärson och mig.
En gång var jag förresten i St Stephen’s Lewisham en söndag, satte mig i en bänk. Geoffrey gjorde i ordning vid altaret. Han var klarsynt på många sätt, men ögonen var lite svaga. Han hade dock sett ”a very Sandahl-shaped man” och undrade om vi inte skulle koncelebrera. Hans färgstarka församling gillade sådant. Klart vi skulle.
Geoffrey var solidarisk, inte lojal, och därför oppositionell. Den omtänksamme stiftsadjunkten kom hem till Geoffrey för att mana honom till försiktighet när det gällde hans polemik. ”Tänk på lönen!” sa stiftsadjunkten. ”Vem tror du lever på lönen? frågade Geoffrey. Kanske la han till ett engelskt renässanskt kraftuttryck. Geoffrey hade stort hus i London, fritidshus i The Lake District och två lägenheter i Singapore. Lönen levde han inte på. Det gjorde snarare hans vänner!
Hans vänsällhet, han dog i går så jag är fortfarande i det sentimentala stadiet, gjorde att han ville bjuda mig på The Liberal Club, där han var medlem. Han fattade vad jag skulle uppskatta. Det var sanslöst på många sätt. Jag blev bemött som den gentleman ingen tror att jag är. Vi började med ostron och champagne. Riktigt hur det slutade, kan ni inte längre fråga någon om. Jag minns oljemålningarna av Churchill och Eric Kemp, biskopen av Chichester…
Mat och Geoffrey hör ihop. Det finns bröder i Church of England som också gillar mat och dryck. De ser alla ut som Broder Tuck. Inte Geoffrey. Han bjöd likväl generöst. Efter högmässan kunde det vara något som motsvarar kyrkkaffe – även om det kanske inte var kaffe just. Ätandet var fest. Geoffrey hade tagit tåget till Paris för att skaffa ostar till middagen, sa han. Det var säkert i någon mening sant, är jag rädd.
Det fanns behov av att bjuda tillbaka och fast Göran Beijer och jag var beslutna att satsa friskt, såg Geoffrey till att hamna på modesta ställen. Men bra. Mitt rykte som gourmet i London ska tillskrivas Geoffrey. Säg inte det till barnbarnen, som tror att jag är fena på matställen både i Docklands och mer centralt.
Vi reste. I USA. I New York mötte jag Asle, som sa ”Husk!”. Det betyder att man ska passa sig när det gällde att gå ut och äta med Geoffrey. Geoffrey sa: ”Asle is a real Scotsman!” Jag skrattade och följde med Geoffrey ut i snöyran till en ”pretty good restaurant”. Vi var i Scranton, Pennsylvania. Vid frukosten kom den vänliga servitrisen och sa på bred amerikanska ”How are you?!” Geoffrey tittade vänligt på henne och sa på sin mest kultiverade renässansengelska: ”If you reallly wanted to know, you first ought to ask how we were yesterday.” Servitrisen på lika typisk amerikansk engelska: ”I get your point.” Sedan fick vi frukost. Geoffrey frågade efter vändstekta ägg (”turned over” fick han veta att det hette) och så fick vi amerikanskt kaffe. Servitrisen uppsökte bordet igen. ”Do you want some more coffee?” Geoffrey: ”Oh, is that what it was.” Vi reste i Norge, men vad som hänt när biskopinnan Judie Broadhurst konstaterade, att hon nog aldrig sett Geoffrey ”so pissed” får komma i annat sammanhang.
Geoffrey hade familjebakgrund hos metodisterna och blev anglokatolik i Oxford, tror jag. Den legendariske Austin Farrar betydde mycket för honom och där ser ni det intellektuella igen. Till bilden hör kyrkoglädjen gestaltad som ordning och reda i bön och sakramentsförvaltning.
När Geoffrey i New Directions skrev om ädle prästen, som efter en anpasslig kyrklig karriär slutade som biskop – Armitage-Shanks – hade Geoffrey skapat en figur som många trodde var verklig och ville komma i kontakt med. Geoffrey fick klura ut ett sätt att ta livet av biskopen. Han lyckades. New Directions blev ”slightly” (som man säger) tråkigare utan Armitage-Shanks.
På svenska kan man läsa ett bidrag av Geoffrey (inte biskop Armitage-Shanks!) i boken Kvinnor i biskopsämbetet. Hans bok Without Precedent kom 2016 på Wipf & Stock i Oregon och jag kan bara tacka professor Bill Tighe, som en gång sände mig boken. Den är något för barnen i himlen att få! För att inte tala om arvingarna.
I New Directions majnummer kommer en” orbituary”. När Geoffrey ändå är död, kan jag se fram emot den. Annars inte. Jag hoppas att den håller klass i jämnhöjd med den döde som porträtteras.
Eftersom Geoffrey varit illa sjuk en tid innan Coronan och alla visste att det var fråga om kort tid, funderade jag på att ta mig till hans begravning. Så blir det inte. Och i bönerna för vänner i Great Britain finns det nu ett utrymme.
Vill ni ha en historia till? Ocensurerad? Jaha. Språkdoktorn Geoffrey talar med biskop John Broadhurst, en infödd Londoner.
”John, din engelska är som en obäddad säng!”
”Geoffrey, din engelska är som att sova i stärkta lakan. Och vem fan vill sova så?”
Ni kanske förstår min glädje? Och sorgsenhet.
”Vad är det för en kyrka, som inte kan ta vara på sina begåvningar?” Det frågade jag en gång när BBC intervjuade mig! Om jag nu skrev för mycket om mig, när jag skulle skriva om Geoffrey, beskriver det likväl Geoffrey!
Jag tror ni förstår.