I Barometern/OT fick jag läsa en text, som enligt redaktör Andersson handlade om att vi måste våga tro på framtiden. Det var Modéus II som begått sig igen. Jag läste. Jag tappade tron på framtiden. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag plockar som vanligt upp den igen. Lite mer kantstött för varje gång, men skam den som ger sig!
Modéus II har tagit livsmodet från mig många gånger. Det blir så när samtidseländet gör sina nedslag. Nyligen ställde han in lunchen jag bjudits till på Östrabo och ställde därefter ut mig och alla pensionister till allmänt beskådande: Här var sådana som skulle hållas som ansvarslösa om de tog sig till Herrens sköna gudstjänst. Hans råd att kyrkoherdar ställer om stilla veckans och påskens gudstjänster har alla ansvarsfulla hörsammat, ställer in och lägger ut på nätet. De kallar det inställda för omställt. Om det alls kommer att skrivas kyrkohistoria och inte bara allmänhistoriska fotnötter om den tid som är, har Modéus II skrivit in sig i böckerna som den som effektivt avfolkat folkkyrkan. Han har inga instrument att få den kyrkliga vagnen upp på Vägen igen. Förlorat är förlorat, det är den bistra sanningen. Vi vet. Vi får hantera vår nedslagenhet.
Allvar är det nu och ansvar ska vi ta, får vi veta. Märkligt nog ska kyrkklockorna dagligen ringa i tre minuter kl 17 – tydligen också Dymmelonsdag, Skärtorsdag, Långfredag och Påskafton. Tre minuter i ett bostadskvarter? Gör man så i Norrliden, Kalmar, kommer folk att bli galna. Och varför ringer man? För att något händer i kyrkan? Oftast inte. Man ringer och låtsas att detta pinglande har bäring på fromhet, andlighet. Lite tystare – men i samma härad – vore att städsla en buddistmunk med en bönekvarn. En bönekvarn väsnas lite mindre. Men det idoga ringandet ska på något sätt påminna om kyrkans närvaro och bönens kraft. Det blir ju bara dumt det hela. Men fint naturligtvis!
Vad ska jag göra när kyrkklockorna ringer? ”Stanna gärna upp när du hör kyrkklockorna. Låt dem bidra till den känsla av enhet vi behöver just nu.” Men jag är alls inte enig med Modéus II. Jag tycker närmast att han ägnar sig åt fånerier, men det får man väl inte säga. En känsla är det i varje fall.
I går ringde klockorna i Moheda. Jag var ute med hundarna och blev konfys. Var klockan denna lördag verkligen 18, hur länge hade jag då varit ute och gått? Andakten hade gått sin väg, när jag kom på hur det var. Andakten kom inte tillbaka. Känslan av enhet infann sig inte. Hundarna ville hem och äta.
”Församlingarna kan erbjuda telefonsamtal med bön och välsignelse.” Men församlingarna är väl människor, som församlas hos Jesus? Nä, jag fattar. Så var det. Församlingarna glesnade. Då blev arbetslagen församlingar och producerade sådant vi andra erbjuds att konsumera. Nu produceras i denna coronautbrottets tid telefonsamtal med fromhetsinslag. Det är kostbart eller kostsamt (välj själv!) för oss som betalar. Det låtsas vi dock inte om. Huvudsaken att de anställda har något att företa sig. Annars bleve (konjunktiv!) de anställda permitterade. Som företag är Svenska kyrkan annorlunda genom att det inte finns några lönsamhetskrav.
Nu tröstas vi av Modéus II: ”detta kommer inte att vara för evigt”. Riktigt vad det betyder och hur han kan veta det, förstår jag inte. Vad i denna fallna värld kommer att vara för evigt? Och vad inte? Jag tröstas i mitt förvirrade funderande handfast: ”Myndigheter och beslutsfattare gör allt för att fatta rätt beslut i rätt tid.” Jag vet det.
Jag har på närmaste håll sett samverkansövningarna mellan försvarsmakten och det civila försvaret. Jag har utbildats för beslutsfattande på nivå därtill och fattat rätt beslut i rätt tid också om jag förstått, att med det beslut som fattats, måste några hundra soldater dö. Makar och fäder. Detta är lika knepigt att hantera som när en befälselev utbildas för att bedöma skadeläget på en olycksplats och därmed bestämma vilka som ska få leva (de med hanterliga skador) och vilka som ska dö (de svårast skadade). Rätt beslut i rätt tid? Tja. Jag går inte på de fagra orden. Modéus II vet inte vad han pratar om, men väder pratar han inte i utan om: ”Mitt i vårkylan kan molnen spricka upp och solens strålar titta fram.” Sa inte Jesus något meteorologiskt också? (Mt 16:1-4)
Det bästa kommer sist.
Modéus II: ”För mig som kristen är det självklart att omvandla allt i livet till bön. Be gärna med mig. Be med de ord som kommer inifrån. Att be är inget särskilt för religiösa, att be är mänskligt. Låt oss be och låt oss hjälpas åt, med alla till buds stående medel, så att smittan inte sprids.”
Jag ringde och frågade en erkänt from och uppenbart gammal diakonissa, men inte ens hon hade funnit det självklart att omvandla allt i livet till bön. Då kände jag att jag inte var så förtappad som det först känts. Vi är två som inte hanterar allt i livet så där självklart. Diakonissan föreslog, att det skulle sägas att livet omvandlas i bön, men jag tror det där med ”självklart” inte var så självklart ens för henne, alltså. Jag fortsatte fråga en prost, en doktor, en föreståndare och en kv*nnl*g pr*st. Ingen fann självklarheten självklar. Puddingen bevisas genom ätande.
Jag ber med ord som kommer utifrån också; Psaltaren och bönböcker. Men jag har en uppsättning personer jag ber för, det erkänns. Orden om nåd och hjälp och förbarmande för dem har jag nog faktiskt en gång fått utifrån och in i mig. Och det där som kommer inifrån, hade Jesus också några synpunkter på… (Mt 15:16-20) Är Modéus II så lyckosam i karriären som andlig ledare? Frågan är fri, bara den är ärlig.
Riktigt vad som skiljer kristen bön från allt annat bedjande klargör inte Modéus II för mig. Om det är så där mänskligt enkelt att be, hade lärjungarna kanske inte behövt be Jesus om undervisning? (Lk 11:1-4). För egen del tycker jag det är svårt att be disciplinerat och ensam… Varför fick vi Hjälparen för att hjälpa oss att be – om saken är mänskligt enkel? (Rm 8:26-27)
Annat mänskligt tycks lärjungarna inte behövt undervisning om. Något lurt är det med det som kallas mänskligt om vi ska tala om Kyrkans bön. Ska vi alltså be att smittan inte sprids när den redan är spridd världen över? Det tycks mig kunna bli en sån där tanklös bön, en sådan som uppskattas för de många ordens skull, men som likväl inte har bäring. (Mt 6:5-8) Finns det inte vettigare saker att be om i den pestens tid som är? Förmåga att hantera den tid som är? Förslagsvis. Med risk förstås att vi ingenting får, eftersom vi ber illa. (Jak 4:3) Illa? Vi vill bara tillfredsställa våra begär. Jakob och samma ställe igen. Man kan bli nedslagen för mindre.
Men förtvivla inte. Modéus II igen: ”Det kommer en tid då fröet som haft sin vila i den frusna jorden väcks till liv. Det finns hopp i en värld som just nu känns hopplös.
”https://nxt.barometern.se/debatt/lat-oss-be-och-lat-oss-hjalpas-at/
Förresten letade jag efter Jesus i en samling texter av våra presumtiva andliga ledare, de som av kyrkomötet till hösten kommer att kodifieras som sådana. Jag fann honom ingenstans. Var kan de ha lagt honom?