Svårartat virus i det kyrkliga

Idag kan den som vill fira fader Gunnars födelsedag. Han var född 1897 och han dog 1988 så firandet kan sägas ske lite post festum. Men vad då? I dessa dystra tider av kyrkligt självskadebeteende behövs varje tillfälle till fest. Ställs påsken in, ska väl fastan gå samma väg? Och mot självskadebeteendet ställer vi fram den kyrkliga förnyelsens grand old man. ”Agere contra!” kunde fader Gunnar höras utropa. ”Gör tvärtemot!”

Nu ställer vi inte in utan ställer om. Vem idiot (alternativt: vilket slughuvud) kom på denna förtjusande lilla lögn? Under slagordets täckmantel ställs inte bara påskfirandet in och ersätts av något helt obeskrivligt som kan kallas Legio, för varianterna är många. Effekten som jag ser är 1. att de kyrkliga under åthävor berövas sitt firande av kyrkoårets stora högtid, identitetsskaparfesten för en kristen, 2. att de som är med, men hör till de obefästa som befästs alltmer genom Kyrkans fester, tappar sin förankring och 3. att det för döpta och andra hedningar de kyrkliga om-in-av-ställningarna inte gör någon som helst skillnad. Jag kan kommentera steg för steg. Och tro inte annat än att jag läser vad de som till hösten i kyrkoordningen ska definieras som ”andliga ledare” åstadkommer. På intet sätt framstår dessa de havliga som andliga, men inte heller som ledare. Varför skulle de?

1. De kyrkliga, fasta i trone

När kyrkosystemet ställer om genom att ställa in försvinner för en kyrkokristen en väsentlig del av livets glädje. Om vi talar om en intellektuell kyrkokristen ställer nog en sådan faktafrågor. Hur mycket Covid-19 är det i grannskapet och på vilket sätt och under hur lång tid härjar viruset? Är det luftburet, har vi problem. Är det kontaktsmitta har vi också, men egentligen enklare, problem. Kan det vara så att vi stängde ner landet (så mycket vi gjorde det) i onödan? Folk var lite småförkylda, som vanligt, kände efter och gick hem i 16 dagar. Eller har många haft Covid-19, men så lindrigt att de aldrig märkt det? Snart vill jag nog veta. 

Nå, när livets glädje försvinner därför att påskfirandet destrueras, då skadar detta oss mentalt. Det är samma sak när jag får ligga ensam på äldreboendet och barnbarnen bara kan skicka glada hälsningar. Det finns lägen när en klok människa undrar vad allt tjänar till. Kommer man inte på ett vettigt svar, dör man. Livet måste ha mening av Victor Frankl för den som vill bilda sig. Tristess eller brist på livsmod är också dödsorsaker, annat att förtiga. Till meningen i en kyrkokristens liv hör gudstjänst och kyrkoår. Sådant ersätts inte av taffliga insatser på youtube av välmenande kyrkoherdar. Tro mig eller inte.

Om jag skulle dö nu, är det uppenbarligen en så klen begravning Svenska kyrkan kan åstadkomma, att det rimligaste är att gräva ner mig utan åthävor. 

Kring själens trädgård skulle resas ett staket för att skydda den mot Djävulens kaniner /metafor!/. Stolparna var högmässan, jämnt avstånd och stadigt. Sedan löpte två kraftiga trådar mellan stolparna, uppe och nere. Morgonbön och aftonbön. Till det kom rutnätet, alla korta böner under dagen. Ursäkta mig, men vet ni inte att trådar och nät utan stolpar aldrig blir ett staket utan något som ligger platt på marken. Vilken Djävulens kanin som helst tar sig och smaskar på sallad och morötter, som växer i själens trädgård. Detta är vad som kommer att hända. Glöm inte var ni läste det först.

2. De obefästa

Det tar tid att fastna i Kyrkans liv och kräver egen och andras omsorg. Vi läser om fyrahanda sädesåker (Mt 13) och inser skeendet. Vi kan läsa de apostoliska breven och se förhållandet illustreras. Det är inte annorlunda än när jag 5 år gammal planterade en apelsinkärna i en kruka för att det skulle bli ett apelsinträd. En gång i timmen kollade jag om det blivit något. Det blev det aldrig. Livet i kärnan hann inte slå rot.  Den processen är känslig och tål inte pillande barnfingrar. Hade jag gett kärnan tid, hade jag nu haft ett apelsinträd som varit 66 år gammalt. 

För att tron inte ska pillas bort behövs tiden – men också stöttor. Sed och rit är trons stöttor. Kyrkogångssed och kulturell sed (sedvänja, det invanda) men också riten. Jag undrar om inte skapelsen i grunden är liturgisk. Djuren här hemma är det i varje fall. Det ska vara som det brukar, annars blir de förvirrade. 

Vad som nu kommer att ske är det stillsamma borttynandet av begynnande tro. De som gick regelbundet var tredje vecka, tappar också den lilla vanan. Det blir glesare i bänkarna och frågan måste i den nya lågkonjunkturen ställas om den utgift, som så beredvilligt redovisas i deklarationstider, är motiverad. Kan man inte ens få en anständig begravning så… Jag såg i går vad Moheda församling håvar in. Något andligt får jag inte tillbaka om inte klockklang och församlingsblad ska räknas dit. 

3. Hedningarna

Blir det bra väder blir påsken lyckad. Högtiden handlar om mat. Någon gammal anförvant, som brukar vara med, kanske inte kan komma och besöket på äldreboendet kan inte bli av i år. Detta icke-besök på äldreboendet ersätts av ett telefonsamtal, för det är vad vi kan göra. Annars är det som vanligt – förutom att vi inte anständigtvis kan åka till fritidsboendet om det ligger utanför den egna regionen. Det är andra som behöver justera firandet, ett ”ni” som Lena Hallengren sa, när hon beskrev konsekvenserna för ”de troende”. Inte ”vi” alltså. Det hade kyrkoherde Erik Hallengren inte uppskattat att höra, Lenas farfars bror. Det var efter hans begravning prosten Pehr och jag tog sällskap från Södra kyrkogården i Kalmar. Prosten Pehr sa: ”Alla snälla människor dör. Snart är det bara du och jag kvar.” Jag brukar numera påpeka, att prosten Pehr också är död. Nå, Lenas fritidsboende, ”en stuga på Öland” som jag hörde stället beskrivas som, kan väl ändå familjen trots allt inte få åka till – av politiska skäl men egentligen inga andra?

För hedningarna inträffar alltså inget egentligt nytt, inte i relation till själva helgen. Och så ställs försvarsmaktsövningen Aurora 20 in. Det kom virus emellan… Vilken tilltro till Sveriges försvarsförmåga ska vi egentligen ha nu? Det är en väldigt skarp fråga. När det handlar om bakteriologisk krigföring säger vi: ”Hurra för löjtnant Schiller, som pest i vattnet spiller.”

Försågs vi med helt fel ledare och vart leder de oss då? Frågan är i grunden biblisk – men högaktuell.