Det är en konst att leva, men det är en konst att dö också. Konstigt vore det annars. Finessen med Kyrkan är hennes resurser i båda konstfärdigheterna. Den allvarliga maningen till Kyrkan i alla lägen är ordet ”Bli vad du är!” Det är ordet till var och en av oss också.
Ni minns kanske repliken, när Götes nyanskaffade häst skulle bedömas av den lokala sakkunskapen: ”Inte ett ont ord om Götera häst, men en häst är det då rakt inte!” Inte ett ont ord om det kyrkliga livet i Moheda heller. Gudstjänsterna är utflyttade, men vi är välkomna att gå kyrkans tipsrunda med fina vinster från Ica Grytan. Nya frågor varje vecka. Det kan inte hjälpas att jag funderar över mer än den ansenliga avgift jag erlägger för detta utbud. Det som för de första kristna var ”Vägen”, har numera blivit en tipsrunda. De visste att Jesus är svaret och det fick dem att riskera livet. Numera erbjuds de en tipsrunda med frågor och fina vinster.
Till detta den återstående lilla omständigheten: döden, döden, döden! Antalet döda i Covid-19 redovisas nu. Talen är ohanterliga, jag vet inte vad jag ska jämföra med. Dör det 260 personer per dag rent statistiskt i vanliga fall i Sverige och fler nu, fast somliga inom en rätt nära tid skulle dött även om de inte fått Covid-19?
Hur eller hur blir de redovisade talen en tankeställare. Frågan är inte om jag ska dö utan när. Det är en insikt jag kan leva med. Eller måste. Då märker jag att Svenska kyrkan inte ger några närmare instruktioner när det kommer till konsten att dö, ars moriendi. Hur kommer det sig? Jag skulle vilja veta.
I går fick jag av Antje höra att sjukhusprästerna nu har en allmänreligiös formel att bruka när någon är död. ”Oavsett religiös tro” eller vad sa hon? Så sanslöst är detta kyrkosystem och så sanslös är Antje att hon glatt berättar saken. Hur blir det för mig då? Jag som inte är eller vill vara religiös utan vara kyrkokristen?
En biskop sa annars något om att livet blir 70 eller 80 år om det blir långt. Han hade fyllt 80 så han visste. Vi kyrkokristna som njuter av våra riskfyllda liv – jag menar: vem som fyllt 70 vill nöja sig med de risker som ett liv i gungstol innebär? – kan fundera.
Är det direkt opassande att offentligt säga: ”I detta land har välståndet varit fabulöst, men ni har glömt Gud. Det kommer en revision av ditt liv och allas. Vad ska du svara den som du glömde bort/struntade i när frågorna ställs och det inte längre finns tid för omvändelse? Du tycker kanske att den gode guden ska släppa in dig ändå. Det går inte. Den smitta du bär på, den kallas ’synden’ därför att den har sönder, måste hållas utanför. Om du då noterar att några av dina grannar får vara med där inne, så beror det på att de tagit emot odödlighetens sakrament. De kan inte skryta med en uppsättning goda gärningar. De har bara tackat och tagit emot. Nu har du fortfarande tid. Omvänd dig och tro evangelium! Gå inte på det där som biskopar och kyrkoherdar och andra kör att det skulle vara så riskabelt. Så gammal som du är, kan du satsa framåt. På Livet.”
Aj då. Gudstjänstlivet är ”omställt” i betydelsen ”inställt”. Men tanken räknas. Det är nog för sent i detta land och detta just när livet brutalt är på allvar och riskgruppsstämpeln lyser i pannan, som den blå stämpeln på den slaktade grisen. Men riksgruppens verkliga risk är att gå odödlighetens sakrament förlustig. Bara riktiga frommisar, helgon typ Padre Pio, kan ägna sig åt andlig kommunion. Vi andra måste få det vanliga, det handfasta. Nu tar vi ett exempel, Helge!
Vår vän Smygebratt, född 1948, ligger för döden. Döpt och konfirmerad är han. Till konfirmandernas andra nattvardsgång, 50-årsjubiléet av konfirmationen, kom han. Han undrar över denna tid som blivit så underlig och inser, att nu dör sådana som aldrig gjort det tidigare. Han också. Vad ska han tänka på?
Det tål att tänka på. Präster borde ha kläm på det för att inte tala om de finare, de som ska ställas fram som ”andliga ledare”. Hur ska Smygebratt lära sig konsten? Han har inte lång tid på sig. Och har någon egentligen lärt mig konsten? Jag har suttit vid dödsbäddar, jag har skött mig hyfsat; läst, bett, avlöst, försökt trösta, välsignat och korstecknat. Firat mässa – för eukaristi är färdkost, viaticum. Jag har begravt och tröstat de sörjande. Men har jag i förkunnelsen instruerat i konsten att dö? Om jag alltså ens kan konsten själv.
Psaltaren är ett redskap. Bönen likaså. Jag skulle vilja dö i frid och med några vänliga ord utsagda till var och en som rör sig i närheten. Jag skulle vilja dö nyfiken och kunna uttrycka denna nyfikenhet inför det som ska komma och som jag föregripit i den vanliga svenska högmässan. Ett trons vittne, alltså.
Nu är det lätt att genomskåda en präst som ligger på sitt yttersta och till det yttersta vill verka from och fin. Jag säger som docenten O: ”Det är som det är.” Men jag skulle uppskatta om några kom och läste psaltarpsalmer för mig. Den som sjunger bra kan få sjunga en vanlig psalm också. Sjung sv ps 622 på melodin i psalmboken, inte det lättsjungna trista alternativet. Jag dör bara en gång. Vid psalmsången börjar jag nog gråta. Inte för att jag är ledsen utan för att jag är rörd av perspektiven. Det där med stolen som Gud satt fram åt mig, gillar jag. Avlöst bör jag bli efter att ha fått hjälp till klarsyn om mig och mitt. Sjukkommunion med en präst jag kan uppfatta vara präst på riktigt med riktigt bröd och vin… Ja, ni förstår.
Men Smygebratt? Han har inte tillgång till ord och erfarenheter som jag trots allt kunnat tillgodogöra mig. Hur ska han få veta, att han kan säga till Jesus att tänka på honom när han kommer med sitt rike? Kan han få någon andlig ledning eller får han nöja sig med allmän andlighet och en sjukhuspräst som tar till den där religiösa bönen som passar alla oavsett tro?
Vem instruerar med samma självklarhet som vi får instruktioner inför val av pensionsförsäkringar när det gäller konsten att dö? ”Gör så här, tänk på det!” Svenska kyrkans resurser är inte en hoper volontärer så mycket som kompetenta präster, ”soul friends”, själasörjare. De har väl i allsin dar erfarenhet från Kyrkans själavårdstradition? Vad vill den som ligger för den ha besked om? Och vad kan den som sitter bredvid säga som bär?
Det måste förstås handla om Jesus. Vad gjorde han för Smygebratts skull? Vem berättar det nu? Och vad gör vi när livets bröd och välsignelsens kalk, odödlighetens läkemedel, inte längre ska räckas folket – av hänsyn!?
Det är mycket man får fundera på i tider som dessa.
Visst kan vi sjunga ”Livet vann..” men vad ska jag säga till den präst som undrar om inte Själafienden vinner just nu? Jeremias i Tröstlösa skulle känna sig som hemma i Svenska kyrkan. Han kunde kanske göra anspråk på att vara andlig ledare och få saken kodifierad i Kyrkoordningen?
Det enda glädjande just nu är att vi ser skillnaden. Det kallades ”nattvardslivets förnyelse”, men när det blev skarpt läge gick det att förstå att denna ”förnyelse” var något annat än den kyrkliga förnyelsens eukaristiska glädje. Vi är med mycket goda skäl oense om väldigt mycket. Eller som profeten formulerar sig: ”Det är skillnad på skit och pannkaka.”
Det är det, när det handlar om ars moriendi också.