Jag tror jag kom på hur det är. De som blir biskopar och domprostar sätts ihop av olika beståndsdelar men blir till sist varandra rätt lika. I deras DNA finns kanske en uppsättning havliga präster i några led. Själva kan de ha avlat sådana också. I ryggmärgen finns koderna och de sammanfattas i samlingsbegreppet ”inte för mycket uppståndelse”. Man kunde säga ”lagom” också. Inte en tro som utmanar. När de var yngre kan de understundom ha utmanat, men sedan har reflexerna manat dem tillbaka till ordningen. Så har de också mött mycken uppskattning. De har fått sina karriärer därför att de visat sig havliga.
När det blir skarpare lägen, och det blir det oftast inte, blir de osäkra. Det betyder att de som vanligt väljer den säkra vägen och kringgärdar denna väg med allsköns besvärjelser. Detta ska inte uppfattas som kritik av biskopar och domprostar. De kan inget annat. De är selekterade just därför. De är också själar med grå kepsar. Ingen ska begära att de ska gå emot den natur de tillägnat sig.
Alltså kan vi få oss ett ord till livs som tycks fromt: ”Det är vi människor som är kyrkan.” Nu är det inte så. Nog vet vi att förstå de döpta som något annat än alla människor och nog har vi fått brottas med tanken på den synliga och den osynliga Kyrkan. Men vi fortsätter att vara Kyrka, heter det. Småskalig. Kyrkan ”lever och vibrerar av liv och ljus genom dig och mängder av andra människor.” Så ska det låta. Men här sitter jag med mitt taskiga andakts- och böneliv och undrar om vibrationerna. Jag behöver inte undra. Detta är en biskop som vill uppmana mig att undvika att komma till gudstjänsterna. Hen nämner ”emeritipräster” och avser mig eller sådana som jag, det fattar jag. Jag ska undvika att komma för min egen skull och för mina medmänniskors.
Därefter kommer det bästa: ”Så småningom kommer vi att kunna träffas och vara församling som vanligt igen. Det ser jag verkligen fram emot. Men just nu kan vi inte det, utan får vara småskalig kyrka: var och en där hen befinner sig. En ljus- och hoppkyrka.”
Att jag blev ”hen” kan jag leva med. Hönor, kycklingar och ägg samt en sliten tupp hör påsken till. Men hur kan hen biskopen veta att allt blir som vanligt igen. Just det tror inte jag. Sådana där biskopsgökar ger jag inte mycket för. Deras fromsinta tal förråder dem.
”Att inte få komma samman och fira gudstjänst är för oss en stor uppoffring” skriver nu Andreas Holmberg på kvällen men fortfarande den 1 april. De flesta av Svenska kyrkans medlemmar delar inte hans syn att detta skulle vara en uppoffring – men kör i vind, sa Kalle Blomster. Nu har Andreas gett ”direktiv”. Tills vidare ska vi inte kalla samman till offentliga gudstjänster där människor samlas i kyrkorummet vid en bestämd tidpunkt. Han ser det uppenbarligen som en kallelse att avstå. Gudstjänsten fortsätter att vara kyrkolivets centrum men nu får det firas på annat sätt. Jojo. Några permitteringar av präster och andra väntar väl och kanske förhandlingar, för nu gör väl än färre än vanligt skäl för lönen?
Andreas Holmberg har, meddelar han, våndats och bett, men nu är beslutet fattat. Glöm inte att ni läste det tidigt just här. Fortsättning följer med besked i de andra stiften…
Jag kan ge exempel från de högsta höjderna också. Biskopsmötets sekreterare Anna Cöster bistår. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-haller-oss-till-rekommendationer-och-rad-som-myndigheterna-ger
Bäst är väl detta: ”Vi hoppas att påskens gudstjänster med all sin kraft och sin styrka i år når in i hemmen som aldrig förr.” Ingenting, inget, intet talar för detta. Vi som är 70+ vet att vi egentligen inte är önskade och föresten förstör vi genom vår blotta existens klimatet. För min del har jag kommit på mig själv med att andas ut koldioxid!
Men ”kyrkan” är ”mycket mer än gudstjänstfirande”, får jag veta av pastor Cöster. Vad då? jo jourhavande präst, förstärkt diakonalt arbete och samverkan med andra aktörer i civilsamhället.
”Genom anställda och förtroendevalda, ideeella medarbetare och var och en som kämpar och ber finns kyrkan där.”
Handen som jag kan hålla i är åtminstone digital, skriver biskoparna. De är sannerligen en samling gökar vi hålls med. Koko, koko, koko.
Och sänker vi oss till domprostnivå. I Linköpings pastorat är alla offentliga gudstjänster tillsvidare inställda. Dop, vigsel och begravningar som definieras i Brottsbalken (BrB 16 kap 4 §) – (domprosten ser de kyrkliga handlingarna definierade just där, inte i BrB 16:16, förargelseväckande beteende, noterar jag) kommer det närmare anvisningar för senare. På något sätt, utformningen får jag inte grepp om, ska gudstjänsterna firas men utan folket på plats. Det tycks mig vara klerikalt så det förslår. Och så ska det bedjas, standardfrasen i sammanhanget. De första kristna bad tillsammans, i gemenskap. Nu är den blott individuell men på ett högre plan förens individerans privata böner med alla heligas, kan jag kanske ana. Mitt liv problem är bara att detta bedjande styr på oss själva: Vi påminns om gemenskapen. När satsdelarna tas ut ur de fromma fraserna, inser jag en del jag helst nog inte skulle vilja förstå.
Domprosten tjatar om att Kyrkan finns till för världens skull. Då uppstår frågan varför brödet inte bryts och vinet delas för att världen ska få leva? Ska inte i denna värld som så rädes döden några räcka odödlighetens sakrament till de dödliga? Tydligen inte. Men vad beror det på? Är det inte längre så, att i mässans bröd och vin finns det liv nedlagt som döden inte råd på och att just det jag tar emot lägger liv in i min dödliga kropp? Nu vill jag veta. ”Kristi kropp och blod som ni tagit emot, bevarar er till evigt liv” – eller? Tror jag inkarnationen och tror jkag att detta är inkarnationens mönster som griper in i mitt liv. Jo, så tror jag. Och då hamnar jag plötsligt utanför, när Svenska kyrkan inte längre levererar, dvs räcker mig Kristi sanna kropp och blod i nattvardens sakrament.
Jag har länge haft på känn att vi är oense om mer än om ämbetet. Detta är logiskt och fullt begripligt för en vuxen man, som inte låter sig reduceras till en själ med grå keps.
Mitt kontokort är inte på avvägar. April, april. Påsköl har ingen köpt åt mig. Och det finns verkligen något som är FRG och organiseras kommunalt. För mina skattepengar alltså…