I dessa dystra tider får man göra sitt bästa för att muntra upp sig. Många finner ett muntrationsvärde i avståndstagande. Glada pensionärer som besöker Östermalmshallen och med sina obekymrade kommentarer hamnar i bilderburken blir tjänliga för detta syfte. Fy skam! 40-talister är de nog också, om inte något värre! En koloni 80-plussare ute på gemensam vandring, några med gåstavar, gör nytta på samma sätt. De borde sitta hemma, alternativt ta sig ut i ental. Migranten som hostar rakt ut på Biltema är likaså klandervärd. Till detta kommer insikten att bärarna vid den lilla begravningen nog var i riskzonen hela bandet. Som gjort för uppbragthet även om man inte är praktiserande kyrkokristen.
För egen del bär jag med mig insikten om hur vi fått nya villkor vid begravningar. Radion bar saken till mig i torsdags eftermiddag i P1. Jag får inte till någon hänvisning till programmet men det kanske är av mindre intresse.
Jag fröjdades. Först en driven kommunikatör, som utsade alla lämpliga enkla sanningar om det han kallade ”ceremoni”. Han visste vad han var ut efter. Till detta en vänlig kyrkoherde. Han var luddigare i budskapet än kommunikatören och egentligen sa han ett, som han därefter lite försiktigt säkrade med att ta tillbaka något litet. ”Två steg fram och ett tillbaka”, som vi fick lära oss på danskurs. Själva vittnesbördet om Jesus, det som gör att just Kyrkan tagit hand om begravningarna i detta land under snart sagt tusen år, stod inte fram. Däremot lite knep och knåp. Psalmböcker på lagom avstånd så att folk inte skulle sitta för nära – men förstås nära om de ville.
Jag undrar inte över att det blir så här. Jag hörde en gängse kyrkoherde och insåg att vilken religionssociolog som helst skulle säga, att kyrkoherden väl uppfyllde prästrollen; alltid kamma medhårs. Profetrollen är en annan.
Så långt i min lilla värld tänkte jag på Lortsverige av Lubbe Nordström.
Lubbes tanke var att bedriva undersökande journalistik landet runt. Han skulle intervjua provinsialläkare och präster. Efter tre prästintervjuer (kyrkoherdar?) bestämde han sig för att strunta i prästerna. Provinsialläkarna framstod som kompetenta. Prästerna avslöjade att de visste föga om folkets villkor. Vi talar 1930-tal. Har det blivit bättre nu, tror ni? Provinsialläkarna kunde sina distrikt och prästerna kunde sin lilla kyrkliga värld, men den var mindre än provinsialläkarnas. Det var själva problemet. Då.
Kunde denna insikt muntra mig?
I tider med Covid-19 muntrar det mesta som är annat än de fasansfulla virusarna. Men dysterheten överfaller mig likväl. När Svenska kyrkan ska vara relevant samhällsaktör, är det relevans på de andras villkor. De kyrkoanställda förefaller nöjda med denna relevanta lott. Köra ut käk och vara allmänmänskligt omtänksamma samt sätta fart på något som kallas volontärer. Inte lägga krut på bön eller möda på att ge instruktioner för vårt inre liv alltså…
Komminister P slogs av insikten att få vet hur man genomför en husandakt. Harriet Löwenhielms ord ”låt oss hålla hudandakt, ty det lugnar själen” är i vår tid oanvändbara.
Senast det kom fromt material för just husandakt var det väl Bo Giertz – bönekort på 40-50-talen och så hans två böcker för daglig andakt och då var det 70-tal. Böckerna finns i ny upplaga, Söndagsboken, för ett så sanslöst billigt pris att jag inte vill nämna det. Din Bok i Göteborg. Vore jag församlingspräst …
Gabriel Fjellanders insats med tidebönsappen har en absolut majoritet av prästerna inte tipsat församlingarna om.
Varför är så mycket i det kyrkliga inte bara trist rutin utan kontraproduktiv rutin? ”Vi gör som vi alltid har gjort”-hållningen är destruktiv i alla lägen och mest nu.
Svartvikskonsten i Torsdagsdepressionen var otänkt och därför obegriplig. Kunde någon begripa vad han var ute efter?
Det finns dock muntrationer på den hemliga prästlistan på Facebook. Nu är det känsligt att lämna ut vad som sker där, men i detta fall är det hela så anslående att det inte får begränsas till själva skrået. Det är ett gemensamt kristet ansvar att stå det onda emot.
En kyrkoherde fick höra ”att någon kollega hört av en kollega att jag skulle vara mot präster av kvinnligt kön”. Jag tar inte platsangivelsen eftersom händelsen kan tänkas vara allmängiltigt allmänkyrklig. Kommentarerna överflödade av sympati. Det hela var tragiskt och märkligt, men fler hade anklagats. ”Trist” är ordet. ”Värsta tänkbara”. Men detta skulle vara ett av de vanligaste brotten mot åttonde budet kollegor emellan, fick jag veta. ”Att sprida rykten om att en kollega är kvinnoprästmotståndare är ett av de mest säkra sätten att misskreditera någon. Jag har varit utsatt i några omgångar”.
Det är nu man kan förstå vad de som verkligen inte övertygats om att 1958 års riksdagsbeslut skulle vara gudomliga får utstå. Det värsta är då att om dem gäller, att ryktena är sanna! D v s de misskrediteras på det mest säkra sättet. Ingen står fram och säger ifrån, för ryktet är ju sant. Det onda ryktet blir manifest, misskrediteringen verklig.
Jag unnar andra präster behandlingen. I jämförelse med en rejäl Covid-19 tycks det hela inte så farligt om det inte är sant. Men om det är sant, har dessa präster all min sympati. Detta är min mening, och den respekterar jag.
Är det ohelgat att unna andra samma erfarenhet som många har – men med den lilla skillnaden att för somliga är det inte sant medan det för andra är destruktivt sant och destruerar rejält? Finns det något i den kristna tron eller i det kristna livet som skulle bli en lärdom när en helt oskyldig lärjunge ändå måste dela erfarenhet av den förföljelse som tar sig uttryck som deplattformering à la Svenska kyrkan?
Jag vet inte. Min hållning kanske är det inkännande ”shit happens”…
Förresten tycks det som om den kristna bokförsäljningen rasar. Som så mycket annat. Det är bara att tänka efter vilka butiker/förlag vi vill slå vakt om och rusta sig med böcker och kläder inför sommaren (och kanske inför hotande tillvaro som eremiter). På Ölands stöttas bussföretagen genom att folk köper biljetter för kommande resor så att bolagen får in pengar. Det finns ett kristet ansvar att slå vakt om Mammons goda också. Jag menar: det är så vi skaffar oss vänner. Frälsaren sa det.