Christina Odenberg fyller 80 idag och gratuleras förstås. Hon presenteras som ”biskop emerita” i gårdagens Smålandskompost. Det är hon inte. Någon emeritilön har inte beslutats om för hennes del och utbetalas inte. Hon har sin pension. Hon säger nej till kyrkliga åtaganden. Men ”manliga miljöer” har aldrig avskräckt henne. Exemplet på manlig miljö som TT ger i födelsedagsintervjun är – det kyrkliga! Att Torsdagsdepressionen inte uppmärksammar denna bemärkelsedag noteras.
Så märkligt det är. Aldrig, aldrig har jag uppfattat de kyrkliga miljöerna som manliga. Det var kvinnor överallt. Som söndagsskollärare, som ledare, som föreläsande missionärer, på Katharinastiftelsen och i kyrkbänkarna. I allt det praktiska var dte kvinnor som bestämde. Alltså klipptes det hål i godispåsarna för att små pojkar inte skulle kunna blåsa upp och smälla dem. Karlarna lyste på två sätt; dels med sin frånvaro och dels i den sammanträdeskultur som vi små pojkar inte hade någon närmare kännedom om.
Christina var första kv*nnl*g* pr*st i kyrkomötet år 1979 och hamnade omedelbart som ordinarie i ett utskott, nämligen det som skulle hantera ämbetsfrågans dåvarande kyrkopolitiska läge. Var hon den första av sitt slag i dåvarande kyrkostyrelsen också? Jag minns inte. Jag minns bara att det var jämställt på det säregna viset, att det alltid var kvinnor, som skulle sitta med ärkebiskop Werkström vid luncherna.
Hur löstes frågorna 1979, den om ämbetet och den om kyrka-stat? Alls inte. Frågorna skulle ”lösas” först under 1990-talet. Såvitt jag förstår på ett betydligt sämre sätt vid en betydligt sämre tidpunkt och med betydligt sämre utgångspunkter för en kyrklig förnyelse av Svenska kyrkan. Men somliga historiska processer låter sig inte hejdas, knappast ens påverkas.
I allt detta satt Christina som kyrkopolitiker för moderaterna. Hon är uppvuxen på ”Gärdet”, som det heter. För oss mer plebejiska är det detsamma som Östermalm. Om någon skulle kalla Christina ”moderatkärring” har hon väl åldern inne, men en gentleman som jag skulle protestera. Hon har visserligen gjort pigtjänst åt partiet i kärnkraftsomröstningen, men det hör till de demokratiska spelreglerna.
Jag kan lugnt säga att jag aldrig betraktat Christina som en min ovän. I det kyrkliga styrandet och ställandet i det rikskyrkliga styret och arbetsutskottandet kunde vi mestadels hitta kloka lösningar. Det svenskkyrkliga hade vi gemensamt. I personbedömningarna kunde vi ofta vara ense. Jag tror jag vet hur maktspelet gick till i den dåvarande styrelsen och det var oftast utan bråk och vapenskrammel. Svärd förekom dock. Svenska kyrkans 1980-tal har kallats ”pragmatismens årtionde”, kyrkomötesreformen kom till på den utredning Hilding Johansson (s) åstadkommit. Det var mycket som bestämdes av vad socialdemokratin förstod och alls inte förstod.
Hur var det nu med Guds finger? Christina tror att ”vår herre har ett litet pekfinger med och petar in rätt person” som biskopar och ledare. Det kan man ju tro om man förfaller till fromhet. Men det löser inte något problem. Gud ger oss ibland ledare som en straffdom eller en varning. Rätt person kan på det viset vara helt fel person. Så var det väl när Guds folk ville skaffa sig kungar, det som ”alla andra” hade? Bara som ett exempel, Helge!
Vad hände när Christina blev biskop i Lund. På ett sätt var det konstigt eftersom Christina alls inte haft något med Lund att skaffa. På ett annat sätt var det självklart. Jag undrar om det inte gick till så här?
Ny ärkebiskop efter Gunnar Weman. Han skulle bort vid 65 års ålder och bara efter några korta år som ärkebiskop. Gunnar ville stanna två år till, han hade räknat med det. Hade han vetat att det bara skulle bli några korta år, hade han stannat i Luleå. Det var alltså Marita Ulvskogs vägran att låta Gunnar stanna. Han var djupt besviken.
Kunde det bli Jonas Jonson? Eller KG Hammar? Eller Ragnar Persenius? För somliga, som skulle rösta, var det hela ett taktiskt spel och helt säkert så för den som skulle utnämna. Var kunde man räkna med att få en kvinnlig biskop? Inte som ärkebiskop (”varför inte?” frågade jag, ”det är lättare att vara ärkebiskop än stiftsbiskop…” men då handlade det om Svenska kyrkans plats i det ekumeniska och dåförtiden gick det inte med en kvinnlig ärkebiskop). Strängnäs stift eller Lunds? Lund tycktes troligare och KG havligare. Saken gällde att få en kvinna på biskopsförslag, resten skulle kyrkoministern sköta. KG blev ärkebiskop och så var det val i Lund. Motkandidaten till Christina var domprosten Svenningsson. Christina fick första förslagsrum om än med liten marginal till domprosten och andades ut. Hade Gunnar Weman fått stanna, som han ville, hade det dröjt med att få en kvinnlig biskop och KG hade kanske fått gå kvar i Lund. I varje fall till år 1999. I det läget hade Christina blivit biskop i något annat stift. Eller inte alls. Så vilka planerade de olika schackdragen, var det himmelskt eller väldigt jordbundet? Att det var pekfinger tror jag. Men Guds?
Jag kan alltså inte minnas att jag varit ovän med Christina. En biskop anförtrodde mig att hon var förbannad på mig, men jag övertygades inte. I vart fall uppfattade jag inte att förbannelsen i så fall hade någon verkan. Hon och hennes följeslagare lyckades ju lösa ämbetsfrågan genom att marginalisera och eliminera m*tst*nd*rn*. Men så här på högtidsdagen kan jag meditera över att jag inte minns mig ha hört Christina ge teologiska argument om ämbetet och skälen att tro att det enda gudomliga beslut riksdagen fattat, fattades i fyra omgångar (tvåkammarriksdag och så ATP-valet ställde till det) år 1958. Ändå satt vi i gruppen Kyrka Ämbete Enhet tillsammans.
Christinas bild av sin biskopsgärning (det heter så i sammanhang som dessa!) är att Lunds stift just då behövde en församlingspräst till skillnad från ”intellektuella akademiker” som företrädaren KG och efterträderskan Antje. Jojo. Christina ville lyssna, samtala och stötta. Jag tror att detta på många sätt är informationsbärande. Det säger på ett mycket diskret sätt en hel del om KG och Antje. Lägg det på minne.
Numera sker Christinas kyrkliga engagemang på hennes villkor, heter det i intervjun. På vems villkor skedde de då tidigare?
Jag funderar under dysterhet. På grund av risken för virus kom inte tranan till mig i går. Nästa år skaffar jag mig godis till Tranedagen själv, så kan tranan stå där med lång näbb. Givet förstås att världen består och jag med den.