Ett volontärt kronvrak, “en stark aktör”, uppmuntrar mig?

Varför får jag så lite hjälp att förstå det verkliga Covid-19-läget? Att Torsås kommun drabbats hårt, får jag veta. Äldreboendet är infekterat. Att det är kris i Stockholm, förutom när det gäller utelivet på Söder och Stureplan, har jag nog fattat. Men ännu inte så mycket kris som det kommer att bli. Om denna kris infaller till helgen, tycks det vara två veckor kvar till motsvarande kris i Göteborg och Malmö. När kommer då krisen till Moheda, Pjätteryd, Rydaholm och andra platser jag frekventerar? Växjö ska vi inte tala om.

Nå, när Växjö ändå oförhappandes kom på tapeten, så har Modéus II hört av sig med en insändare i Barometern/OT. Den insikt han vill förmedla är att Vi människor behöver varandra. Det hela slutar med en fråga: ”Visst kan också du ge lite av din tid?” Till vad? Jag är ju i en så kallad riskgrupp och tid är det mesta jag har. Lite evighet har jag sedan den dag jag döptes också.  

Vad vill Modéus II ha min tid till. Jo, ”fem starka aktörer i civilsamhället står nu i beredskapsläge.” Ett kronvrak av det slag Modéus II utgör, volontärt kronvrak (vapenfri tjänstepliktig), ska kanske inte orda så mycket om beredskapsläge, kan ärrade frontkämpar i den svenska krigsmakten tänka samtidigt, två tankar sammanhållna, som de drar sig till minnes beredskap för omfattande strider med lösplugg i högsta hugg. Själva tanken på Svenska kyrkan – med alla pastorat och alla kyrkoherdar i beredskapsläge – gör vilken dag som helst och förlänger livet, det medges oförbehållsamt. Jesus kommer snart, kanske? Så vad är det för beredskap till vad? Jodå, det kommer mera!

”Alla (de fem starka aktörerna alltså, DS) med varsin infrastruktur för att tillsammans med kommunerna lindra den sociala smärta som snabbt växer fram i samhällskroppen. Nu behöver vi varandra.” Att smärtan tycks begränsad och mest innebära att vi blir mer fundersamma än oroliga, kan vi bortse från. Men vad är det för godhetsavtal som tecknats? Sveriges Kommuner och Regioner och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har ett avtal med Svenska kyrkan, Rädda barnen, Stadsmissionerna och Riksidrottsförbundet, ”som alla bygger stora delar av sin verksamhet på volontärer, ska bistå kommunerna i att nå ut till människor som är isolerade och i behov av hjälp med till exempel matinköp.”

Man kan undra vem som för Svenska kyrkans del skriver på ett sådant avtal. Jag såg bilden på tre frivilliga undertecknare. De har alla en månadslön snäppet under 100 000:- Undertecknare var alltså inte den församlingspräst, som skådar ut över sin församling bestående av konfirmander och 70-plussare. Vi såg en centralt placerad och väl betald tjänsteman, som måste godhetsmarkera på det enklaste sättet, det att skära breda remmar ur andras läder. Nå, jag kan i andanom se en behjärtansvärd dam, 70+, men denna tänkta normaldam är inte bara engagerad i sin församling utan också för Röda Korset och Rädda barnen. Men ska riksgruppsmadamen sätts in volontärt mot viruset och dess konsekvenser? Hennes volontärinsats i församlingen leds nog av någon anställd, alltså en s k ”ofrivillig”. På dessa anställda (kvinnor mest) växer nu tuppkammen. Modéus II ser att ”civilsamhällets aktörer” är  ”’limmet’ som vill hjälpa till att hålla samman samhället.” Nu blir jag rädd på riktigt! 

Modéus II skrive,r att den som behöver hjälp kan vända sig till sin kommun. Den som vill hjälpa till kan till exempel vända sig till sin församling. Det hela verkar enfaldigt. Nu kan vilken skojare som helst ta sig in till de gamla i Svenska kyrkans namn. Det behövs väl inte ett samarbetsavtal med SKR och MSB för att en kristen församling ska sköta sina sociala kontakter i medvetande om att innan det fanns en enda kommun och en enda statlig myndighet så fanns Kyrkan och hennes nätverk av församlingar? Det sociala livet byggs nerifrån. Inte från en kåk som ser ut som en salpeterlada och är viste för biskopssätet. Myndigheterna tänker att det finns många ensamma i de utsatta åldrarna över 70, som inte får hjälp från släktingar eller grannar. Jamen, ring kommunen då. Den höstar in mycket pengar av mig årligen. Vad är det den inte klarar?

Jag har för egen del ingen som köper ut ett sortiment av påsköl från Systembolaget till mig. Ska jag ringa församlingen och anmäla mitt behov?

Vad är Modéus II ute efter? ”Det är min förhoppning och min tro att nya samverkansformer växer fram.” Det är väl typiskt. Först lägga ut text om smärta och sedan skaffa sig makt och inflytande för den egna organisationen. Det religiösa fungerar så. En kristen Kyrka kanske inte…

Det står förstås inte på förrän flyktingkrisen hösten 2015 ska utnyttjas i detta sammanhang. Svenska kyrkan var på. Vilken nomineringsgrupp såg till att det blev så? lyder min frimodiga fråga. Och då har jag inte ens frågat efter ett personnamn. Den nakna sanningen är att folket i Antjeborg inte hade en susning om läget, vare sig i församlingarna eller i flyktingströmmarna. dåförtiden. Heller. Eftersom tjänstemännen inte visste, behövde politikerna inte heller veta. Det går till så.

I den innevarande oredan har vi det värsta framför oss och kanske det värsta blir värre på grund av felbeslut, som skapar än värre problem. Det finns lägen när boten är värre än soten. Då handlar det om att hantera problemen med utsändande av godhetsmarkörer och krav på människors tid. Var inte Pär Lagerkvist från Växjö bättre på att formulera läget än Modéus II?

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Hade Lagerkvist inte redan skrivit dikten, hade han kunnat skriva den efter att ha läst Modéus II. Inte ett ord om Jesus i någon av texterna, noterar jag. Lagerkvist var inte biskop. Kunde inte Modéus II fått ur sig ett ord om att de kristna bara ska skatta oss lyckliga när vi utsätts för prövningar av olika slag? 

Ska de? Jak 1:2.

I morgon kanske jag visas bort från högmässan för att kvoten fyllts. Ska vi förstå förebudet till hur det blir vid himlaporten när vi står vi kyrkporten och den stängs framför oss?