Biskopen fyller 80 idag. Göran Beijer alltså.
80 år är en aktningsvärd ålder, men viktigare är nog själva födelsedagsbarnet än åldern; en kär vän. På hans födelsedag ska jag påpeka att när Kyrkostyrelsen nu vill lagfästa vårt förtroende för biskoparna som andliga ledare, petar styrelsen i ett getingbo vars existens Göran för mer än 20 år sedan, den 4 oktober 1997, markerade. Han skrev nämligen brev till biskopen Henrik Svenungsson och Stockholms domkapitel och förklarade, att biskopen inte var hans och dekanatets biskop i andlig mening och att de därför inte accepterar hans andliga tillsyn som biskop.
Stockholms domkapitel anmodade, det heter så, professor em Åke Andrén, professor Sven-Erik Brodd och förre departementsrådet Göran Göransson att yttra sig över skrivelsen och de tre vise männen satte sig hos Göransson och bestämde sig för att belysa frågan ur tre aspekter: kyrkorättsligt, de lutherska kyrkornas uppfattning mellan ämbete och person och den internationella teologiska debatten om erkännandet av en biskop. Har Kyrkostyrelsen aktualiserat handlingarna? Dnr 97/0234/12 i Stockholms domkapitel. Denna fråga ska förstås som en ren psykning av inbyggarna i Antjeborg.
Slutsatsen? I kommande lagstiftning måste Svenska kyrkan ta ställning till de frågor som väckts.
Blev det så? Ja och nej. Ställningstagandet blev väl att inget skulle göras. Det är en gammal erfarenhet att det inte är så lyckat att peta i getingbon. De tre vise männen lyckades inte heller avge ett heltäckande svar utan nöjde sig med tre infallsvinklar.
Åke Andrén skulle reda ut det där med ämbete och person, dvs att t ex sakramentsförvaltningen inte beror på prästens person eller prästens vandel. Är det verkligen detta saken gäller? Är inte frågan betydligt mer brutal, nämligen en fråga om ämbetet. Om Gud är den som viger och det finns några instruktioner i Guds Ord om just ämbetet men en kyrkoorganisation bestämmer sig för att dessa instruktioner kan man strunta i – kan vi då tro att Gud själv viger? Gunnar Rosendal svarade nej. Det var odiplomatiskt. Men var det fel? Detta är frågan. Om biskopen har intentionen att prästviga, men inte Gud, kan man fråga vad som händer och prata sig sönder om saken. Det räcker kanske att se problemet och ana vidden om det nu är ett problem?
Docenten Gunnar Hillerdal i Växjö gav sig också frågan i kast sedan han läst de tre vise männen. Han var erfaren skolman och noterade först att den som är ledare i formell mening men kanske inte i informell. Ett sådant ledarskap kan i realiteten utövad av en eller flera underordnad. När det gäller biskopar och präster är det inte alltid, menade han, som de lyckas utöva ett informellt ledarskap. Lika litet eller kanske ännu mindre kan man räkna med att en biskop kommer att utöva ett andligt ledarskap ”av i vida kretsar erkänd legitimitet”.
Hillerdal tog upp ämbetsfrågan (där han under årens lopp jagat kv*nn*pr*stm*tst*n*r* och biskopar med samma entusiasm), men skrev nu om hur frågans ”egenartade turer” visar bristen på tolerans, särskilt som Svenska kyrkan i frågan ”gjort en helomvändning”. Det är sant. Uppseendeväckande sant. Pinsamt sant. Menar jag, som läst på. Så sant att saken blir i bokstavlig mening helt o-trolig.
Nå, slutsatsen Gunnar Hillerdal drar blir denna:
”Om någon har en mycket fast idémässig teologisk övertygelse som binder vederbörandes ’samvete’ medan en överordnad har en motsatt, är det orimligt att begära att den senare skall framstå som ’andlig ledare’.” Fallet med Göran Beijer ser Hillerdal vara ett modellfall.
Två omständigheter håller Hillerdal särskilt fram:
Svenska kyrkan har under ett halvsekel totalt ändrat ståndpunkt för vad som skall förkastas och befinner sig nu på kollisionskurs med några av sina hängivna präster och lekmän.
Det administrativa förfaringssättet mot Göran Beijer ”ökar enligt min bestämda meningen inte respekten för ett kyrkans ledarskap, allra minst ett ’andligt’. För egen del har jag reagerat med häpnad, besvikelse och djup sorg över att någon eller några på eget initiativ eller under intryck av dåliga rådgivare förnedrat Kristi kyrka med dessa aktioner.”
Det var på månaden faktiskt för precis 20 år sedan Gunnar Hillerdal skrev detta.
Som födelsedagshälsning smäller Gunnars analys högre än en gratulationsvisa.
Nu tror jag att den nuvarande Kyrkostyrelsen har precis ett så dåligt omdöme, som docenten Gunnar Hillerdal kritiserade. Kyrkomötet också. Där sitter den klokskap som tror att man kan lagfästa andligt ledarskap. Vi andra, som läser vad detta ledarskap får ur sig, går helt enkelt inte på det. Stiftschefer kan väljas och utses. Andliga ledare hittar man.