Falkenbergskombinatet som gökbo

Det är svåra tider. Statsmannen Stefan Löfven såg jag i tv i går kväll. Det var ödesmättat. Denna tid var den som mitt liv styrt mot, ungefär som i Esters bok alltså. Den är nog statsmannen inte närmare bekant med. Hans erfarenheter av civil-militära samövningar kanske också är begränsade? Det är inte mina. Jag har vid slutet av ett antal sådana övningar avslutat med kommentaren (i olika verbala former): ”Vi får vara tacksamma att det här inte var på riktigt.”

Det gemensamma för dessa samlade oriktigheter var en oändlig ambition från alla befattningshavare att ta i, visa duktighet. Var och en skötte sig fögderi med fullt fokus – men hur denna insats hörde in i den gemensamma uppgiften var inte bara oklart utan obefintligt. I dessa miljöer firade förstås en sådan felfinnare, ärrad stridsdomare/förbandsinstruktör som jag, julafton. Jag har övat med generaler och försvarsministrar, om ni undrar. Jag har undervisats av sådant folk också. 

Då undrar mina kritiker vad jag själv kunde göra i krislägen för nationen. Som jag sa, när jag övernattade på Harpsund, till den som då var statsminister: ”Jag har fattat avgörande beslut för nationen i mer utsatta lägen än du – för förr än du var jag.” Jag gör mig, med andra ord, inga illusioner hur beslut i konungariket Sverige fattas. På något mysteriöst sätt klarar det sig ändå. Jag förstår inte hur. De, som är frommare än jag, skulle tala om Guds nåd.

Min köttsliga natur säger ett: det blir ett helt annat samhälle om det samhälle vi nu känner stänger ner i 3 månader eller mer. Detta ter sig irrationellt, givet att vi tänker att det är rationella beslut som fattas. Men det kan vara så, att vi betalar den yttersta kostnaden för den institutionella gudlösheten, den som gör att ingen längre vågar säga ”ske mig som du har sagt” utan i stället måste säkra sitt liv på alla sätt. Och den som vill bevara sitt liv, har jag hört från auktoritativt håll, kommer att förlora det.

Inte är jag orolig, det som tv-förståsigpåarna säger att ”alla” är. Jag är mer uppgiven. Que sera, sera, som saken så träffande och melodiskt har uttryckts.

Förstår ni nu min iver att grotta ner mig i något mer handgripligt? Falkenbergskombinatet blir själva grottan! Som vanligt levererar kombinatet. Nu är det regnbågsfrågorna som kyrkoherden särskilt engagerar sig och sitt i. Men helt lyckosamt blev det inte. Maroderande homofober eller kanske bara marodörer i största allmänhet ägnade sig åt skadegörelse. Jag kallar det inte ”partiell kulturupprensning” för att inte kränka kyrkoherdens djupt kända…

Vad hände?

2017 bildades det kyrkliga kombinatet genom att ett stort antal pastorat/församlingar blen ett kombinat. Sedan bildandet har kombinatet varit en del av Pride Falkenberg. Det är ett fint engagemang, ”grundat i kyrkans uppdrag at förkunna Evangeliet och stå upp för de betryckta”, skriver kyrkoherden. Nu har arbetet med Regnbågsnyckeln inletts, alla ska studera och det sker organiserat och på arbetstid.

”Pride och Regnbågsnyckeln är väl grundade i vår kyrkas bekännelse, i beslut i kyrkomötet och ställningstaganden från våra biskopar”. Likväl finns det en öppenhet för att det finns människor som menar, att kyrkan borde ha en annan hållning. Trots bekännelse, beslut och biskopar?

Pride – men nu också Regnbågsnyckeln – har drabbats av skadegörelse. Med ”stor sorg” konstaterades ”detta pinsamma lågvatenmärke i brist på sakliga argument”: någon eller några har skurit sönder en roll-up som ställts i entrén till Församlingsgården och stulit den tryckta banderollen. När en ny roll-up ställdes fram, förstördes den ”efter någon timma” med klotter. 

Kyrkoherden funderar över vem förövaren/förövarna är förstås. ”Det är rimligt att anta att den som saboterat och stulit den (regnbågsflaggan) är en person som redan vet vad Regnbågsnyckeln står för.” Med ”de här metoderna” har den som väljer att framföra sin mening med de här metoderna ”valt en väg som leder bort från respekt och samförstånd”.

Kombinatschefen Staffan Orrdal framstår som uppbragt. Nu vet vi inte säkert bevekelsegrunderna för dessa rebelliska aktioner, sådana som i andra sammanhang gått under samlingsbeteckningen ”partiell kulturupprensning”. Problemet för alla kombinat kanske inte handlar om sexuell läggning eller böjelse utan om den kommandostruktur som ligger inbyggd i kombinatsidén? Till denna struktur hör ideologisk likriktning, Gleichschaltung. Genom ”studier” ska en bestämd påverkan ske. Vi kallar detta för ”medvetandegörande”, och med denna påverkan ska kombinatsmedlemmarna förses med lämpliga uttryck. När de använder rätt ord, formas deras tankevärld. Det har skett tidigare. Det blir alltid storstilat.

Nu kan det vara så, att det finns folk som inte vill låta sig manipuleras. Jag läste på nytt Ken Keseys bok Gökboet, lämplig fasteläsning för den som förstår vad boken egentligen handlar om. På Bokus fanns den för 15:-. Lämpligast vore att några handlingskraftiga köpte 25-30 böcker för att kombinatsmedlemmarna skulle förstå hur Stora Syster Ratched och hela systemet fungerar. När folk fattar det, kommer kyrkoherde Orrdal att länga tillbaka till den tid när hans roll-ups blev sönderskurna eller nedklottrade och banderollen kom bort. I detta större perspektiv blir skadegörelse något harmlöst i jämförelse med den revolution som riktigt ställer till det på hela anstalten. 

Jag säger inte att denna revolution kommer till Falkenbergskombinatet eller till hela Svenska kyrkn. Men väldet vacklar för den som vill se. Och stormöten för att tala Regnbågsnyckel kanske i denna pestens tid inte är att tänka på. Inte för sådana som tänker, alltså.

Gamle prosten hade inte läst boken, men sett filmen, sa han. Det är som med De tio budorden, förklarade han. I andra tider hade det kunnat ordnas filmaftnar i Falkenbergskombinatet med lika förödande resultat. Det finns nämligen folk som fortfarande kan skratta och säga: “Hellre ett slut på eländet än ett elände utan slut!” Då har Syster Ratched förlorat.