Antje la ut texten i Godmorgon, världen! denna söndagsmorgon. Vägen mellan Delary och Hallaryd är så krokig att den sortens utläggning blir trafikfarlig. Hon påstod nämligen att ”ångest” är detsamma som ”ovisshet”. Är det Søren Kierkegaards mening hon försöker översätta för att beskriva våra villkor i Covid-19-tid, träffar den inte. Möjligtvis kan man mena att Kierkegaard i Skyldig–icke skyldig menar att det kristna lidandet utgörs av ovissheten, men ångest är något annat. Det vet den som fått leva med ångest. Och då är vi djupt inne i existentiella frågor. Jag återkommer strax till detta.
Ingen minns väl längre professor Sigfrid von Engeströms föreläsning den 19 oktober 1950. Jag hade då fyllt två år, vilket förklarar varför somligt gått mig förbi. Men ett ord till Antje blir det likväl. Professorn menade, att det inte är rätt att åberopa Kierkegaard om man inte även har Kierkegaards utgångspunkter; Hegels filosofi. Vetande och vara är ett. Jag fördjupar mig inte närmare i detta mitt barndomsminne. Tillbaka till det trafikfarliga.
Jag insåg att den som tror att ångest är detsamma som ovisshet saknar en egen erfarenhet av djävulskap i livet. Med denna bristande existentiella erfarenhet kan man likväl väljas till biskop och ärkebiskop. Det är uppenbart en lakun i det egna personliga, kanske en hållning där allt det obehagliga undviks för att inte utlösa just ångest men vad begriper en sådan person om existensen. Lika uppseendeväckande är att Antje uppenbarligen aldrig stött på andras ångest. Ångesten som är vår arvedel borde en teolog ha lite kläm på.
När jag likväl inte körde i diket denna söndag har jag använt dagen till att fråga kloka människor hur de förstår begreppet ”ångest”. Ingen av de kloka jag rådfrågat förstod den som ”ovisshet”. En prost kommenterade: ”Kan man inte bli av med henne?” Jag förstod att det inte var maran eller ångesten han avsåg.
Ska jag vara nöjd?
Jag menar ju, att Antje är den främsta företrädaren för MTD-religionen. Alltså tar den medelklass som sitter på redaktionerna gärna fram henne, ty denna klass tar till alla knep för sitt välmående, också Religionen.. Kanske denna klass är ångestriden – eller blir. För, oss emellan, nog kan det i virusets spår bli så, att medelklassen proletariseras. Skrev inte Marx något om detta?
”Se världen i en spegel
med hjälp av Marx och Hegel.”
Antje förser de ångestridna med Religion, det blir alltmer uppenbart. Jag tiger inte. Jag samtycker inte. Svenska kyrkans kallelse är en annan. Vi som vet det, måste göra den saken klar. Det är en fråga om kallelse. Den bränner så att den motiverar en Flash!
Ångest är INTE ovisshet. Ångest är något betydligt allvarligare. Prosten Schartau bad att Frälsaren i medlidande skulle se till sina återlösta, då de är stadda i ångest, eftersom han själv varit i ångest. Sänd den Helige Ande, bad prosten, ”så skola dina trogna även under ångesten hoppas på dig och efter ångestens slut med ännu större frimodighet förtrösta på dig i all nöd.” Befriade ur all ångest kan dessa återlösta ”tacka dig för nöden som för dem har ökat härligheten”. Nu är vi långt ifrån det lättuggade. Det beror på att vi inte ägnar oss åt Religionen utan åt den kristna tron och trons möte med livet när det är på allvar.