Antje skrev i Sveriges malligaste morgontidning och proklamerade: Nu prövas vår förmåga att leva med ovisshet. Jag stämde omedelbart upp psalm 259: Saliga ovisshet. Sedan kom jag på att jag sjöng fel. I psalmen är det visshet och lovsång som gäller. Jag greps av glädjen. Över psalmen. Men vad är det Antje förmedlar?
Man kan läsa själv:
Jag inhämtar visdomen att det är tid för besinning och lärande därför att ”Coronaviruset” sprider oro. Jag började i småskolan (efter att ha gått i lekskolan i Tranås) år 1955 och det var väl för att jag skulle få en tid för besinning (fostran) och lärande. Men Antje drar på. Till skillnad från en tid med Hylands hörna, då människorna i vårt land fick en gemensam berättelse att prata om (alltså 1960-talet, då Antje inte var i Sverige och aldrig kunde delta i detta gemensamma samtal…), är det alltså ”Coronan” vi nu pratar om. ”Hellre Hyland än Coronan”” ropar jag – men ingendera är väl så mycket att tala om? Det är en berättelse ingen kan undgå, heter det. Givet alla pressträffar och medelklassjournalister är detta helt sant – men kanske inte helt intressant?
Antje sitter fast i föreställningen att ”vi alla ändå” gör samma saker. Så är det inte längre. Stora skaror av migranter gör helt andra saker i ett parallellsamhälle. Något mer än den där traktaten av Martin Luther, som hon stympat till oigenkännlighet, kommer hon inte med. Det fromma hon uttrycker blir emellertid informationsbärande. ”Vi kan lita på en Gud som ser med förbarmande på oss i vår svaghet, sänder tröstens ande och ger oss kraft att trots djävulen – det vill säga de krafter som vill splittra, bryta ner och låta feghet och ondska segra över det goda.” Här ser ni MTD-religionen uttryckt. Inte Gud som vår käre himmelske fader (Luthers favorithållning!) utan ”en Gud”. Och vad med Djävulen? Finns det en personligt ond kraft eller hur är det?
Antje citerade, som ni kanske minns, 2 Tim 1:7. Referensen återkommer nu med konstaterandet att bibelordet ”citeras just nu särskilt ofta”. Man tar sig för pannan för att göra honnör inför denna beundransvärda och självupptagna fräckhet. Det finns, vet bibelläsaren, profetior och så finns det självuppfyllande profetior.
När Antje spekulerar i om det kommer att bli fler coronabebisar, kan de bibelsprängda förstå. Vi låser in alla 70+ och väntar barn. Hur bibliskt som helst! 1 Mos 18:11-15. Ska det anföras bibelord ska det!
Antje ger sig inte.
Jag läste i fredags eftermiddag Erik Blombergs bok Demokratin och kriget (Steinsviks förlag, Stockholm 1945 ) i tanke att det är demokratifrågorna, som i denna tid – med minimerad riksdag och tilltagande men oenigt expertvälde – borde fokuseras. Den samhällsförändring vi nu genomgår kanske får större konsekvenser än de två tidigare europeiska inbördeskrigen?
Jag läste och läste. Blomberg ser den kapitalistiska demokratin vara en maskerad klassdiktatur: ”I och med fascistdiktaturen har det borgerliga klassamhället kastat masken.” (aa s 122) Det kan jag kanske förstå liksom att Blomberg år 1914 i Tyskland mötte en professor som omväxlade subtila Shakespearetolkningar med ”mycket burchikosa ankedoter”. (aa s 136) Det där ”burchikosa” införlivade jag i min vokabulär.
Men vad ska jag säga om Blombergs insikter? ”För första gången fick jag en inblick i den egendomliga tyska folkmentaliteten med dess blandning av småborgerlig godmodighet och iskallt högmod, fanatisk självkänsla och inre osjälvständighet, och började undra över hur dessa egenskaper hade kommit att växa upp i samma jordmån.” (aa s 136)
Antje ger sig alltså inte.
”Det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke.” Det bästa! Medge att det inte ska uppfattas som kritiklusta att påpeka att detta är det ord Svenska kyrkans ärkebiskop får ur sig. Ingenting om Jesus. Men ”den som har lärt sig att leva med ovisshet har lärt sig det största”.
Se, det tror inte jag på. Inte på minsta vis. Den som har lärt sig leva med vissheten om vem Jesus är och vad han gjort, har lärt sig det största. Kan Antje inte i Sveriges malligaste morgontidning avlägga detta vittnesbörd är löneavdrag inte tillräckligt. Det krävs i stället ett tack för den tid som varit och så – ajö. Lite andlig motståndskraft måste vi visa, vi som är kyrkokristna syndare, dvs syndare – men kyrkokristna!
Antje tjatar på om den där andliga utvecklingen, en viktig komponent för MTD-religionen. ”Nådens ordning” missuppfattas ibland för att handla just om andlig utveckling. Den som varit i gamet ett slag vet, att det inte fungerar så, den andliga livet går mest i cirklar. Det gör inte så mycket bara det cirklar kring Jesus.
Antje ger sig inte. Hjälp finns i vårt kulturarv, orgelspel till exempel. Bach i Leipzig. Jo. Men kyrkorna är tydligen en stabil punkt och öppna för alla. ”Särskilt i kristider brukar kyrkan framstå som bärare av hopp, en hamn för oro, en röst i förbön och en kompass för moral och det praktiska handlandet.” Det är kanske viktigt att förstå hur Antje tänker? Här gestaltas MTD ånyo. Moralistisk Terapeutisk Deism.
Ett ord om fastetiden och ett predikantknep av enklaste slag om den corona Kristus bär får läsaren också. Och allt leder fram till att ”livets seger över döden bryter fram”. Hon kunde alltså inte skriva, att den Jesus som var död gick i närkamp och besegrade döden och träder så fram med det liv som döden inte rår på för att ge oss det. Detta är den radikala omställningen.
Antje talar om omställningar på ett mer blygsamt sätt. Samhällsomställning, att på mycket kort tid ställa om ett samhälle i grunden och därtill radikala klimatomställningar. Det är här jag blir orolig. Det går lätt och fort att riva det som byggts under lång tid.
Jag noterar att Åke Bonnier fann Antjes artikel ”viktig”. Då vet ni. Han är också en anhängare av ovissheten. De som är det kan visa sig utgöra en majoritet, men det är blir en häpen majoritet när den förstått vad den där omställningen i grunden innebär för vår vardag. Måhända blir det då gyllene tider för MTD-religion…
För egen del säger jag: Det är rätt att göra uppror! Det vill säga: vi måste höja våra röster för att höras över det ovissa mumlet från biskopssätena! Om det ens är mummel. Kan det i stället vara peristaltiskt muller?
Men hur gör jag med kyrkogången idag, en söndag i Pestens tid?