Det kom ett brev. Biskopsvapen på kuvertet. Jag begrep att det var fint. Och än mer tog det mig, att kuvertet var handskrivet. Där satt Modéus II och plitade – alla sina mödor och sitt stora ansvar till trots. Så här i Vårfrudagstid tänkte han på mig, tänkte jag. Vilket var hans ärende?
”Utbrottet av Coronaviruset påverkar oss alla.” Jag tvekade. Corona är väl en klass av virus ungefär som typ i Marine; trupptransportfartyg typ Bore t ex. Nå, påverkas jag? Jag blev osäker igen. Jag är förbluffande opåverkad, tror jag. Nu hade Modéus II uppmanat kyrkoherdarna att kyrkorna ska hållas öppna och gudstjänst fortsätta firas. Men här blev det konstigt. ”Att kyrkans klockor ringer och att någon, om än bara prästen, ber för kyrkan, världen och oss människor är betydelsefullt.” Här vill jag veta. Berätta mera! Hur relaterar bönen till klock-klang och vice versa? Tar det bättre då?
Nu har Modéus II också bett. Bett kyrkoherdarna nämligen ”att ställa om för att kunna möta de själavårdsmässiga och diakonala behov som Coronautbrottet medför”. Förutsattes inte här något som egentligen först borde visas/bevisas? Skulle det kunna vara så, att det kyrkliga livet är så marginaliserat att få bryr sig. Det vore på sitt sätt rätt naturligt, givet den medvetna sekulariseringsprocessen i vårt land och vid pressträffarna ställs många frågor men få eller inga om det andliga. Jag har inte ringt själasörjaren för att han ska hantera något mitt behov efter Covid-19. Borde jag ha gjort det? Vad skulle jag sagt?
Modéus tvekar dock icke. ”Genom lång erfarenhet vet vi att människors oro klokast kanaliseras genom samtal med en erfaren själavårdare.”
För egen del är jag alls inte säker på det. Vänskapens sakrament kan visa sig väl så effektivt. Jag ska inte avslöja några bikthemligheter, men s Kerstin, det sannfärdiga och trovärdiga vittnet, hade en gång rådfrågat en präst. Han begick det klassiska misstaget att berätta för henne om sina erfarenheter av svårigheter… Jag tror inte syster Kerstin tyckte att hennes eventuella oro kanaliserats så värst vidare.
Modéus II ger sig inte. Han har ”även lyft behovet av ökade diakonala insatser”. Det vågade aldrig jag på min tid. Jag litade på att de som var diakoner kunde fatta själva – och det gjorde de. Modéus II kränker diakonatet genom att förlyfta sig, det är det hela och illa nog!
Ni märker att jag verkar ledsen. Samlingen för emeritipräster den 16 april på Östrabo ”kommer av naturliga skäl att ställas in”. Naturliga skäl? Är det Covid-19 som är det naturliga skälet eller Folkhälsomyndigheten, men så många som 499 ansamlade gamla präster finns det väl ändå inte i stiftet? Eller tror Modéus II att en uppsättning pensionerade pestsmittade komministrar av det oönskade slaget ska komma och hosta virus på sina före detta chefer för att ge betalt för gammal prästost? Detta sker nog inte. I det läget skulle ju Luther kalla på bödeln, som vi lärt oss. Jag får väl ordna mig lunch på egen hand den där aprildagen. Vad hade Modéus II tänkt bjuda på, tror ni? Menyn kanske kan realiseras i det mindre formatet om vi får veta? Följden blir förstås att den cateringfirma som anlitas, inte får någon beställning till Östrabo. Det kostar på att vara god, dvs det kostar på för andra när somliga är goda men den goda lunchen omintetgörs.
Allt detta sagt kom vad jag uppfattar vara den egentliga angelägenheten, bortsett från den lunch jag lurats på:
”Folkhälsomyndigheten har rekommenderat att alla som är över 70 år eller befinner sig i någon riksgrupp ska minska alla sina sociala kontakter till ett minimum. Så länge det nuvarande läget råder vill jag som er biskop ge er den svåra, men nödvändiga, rekommendationen att inte ta på er uppdrag av olika slag i församlingarna. Jag vet att för många av er, som levt hela ert liv i tjänst för församlingarna, kan det kännas som att ni sviker församlingsborna. Men utifrån vad Folkhälsomyndigheten har sagt och med omsorg om er hälsa vill jag ge er denna rekommendation.”
Vad är en nödvändig rekommendation? Är det nödvändigt att jag inte fullföljer lovade åtaganden och är det då bättre, att jag sätter mig ihop med mina KBK (på säkerhetsavstånd) än står vid altaret 10-12 meter ifrån församlingen med mina nyspritade nävar och celebrerar/förkunnar? Tänderna är borstade också. Modéus II råder mig och de andra pensionisterna ”som er biskop”. Om jag vaknar en mörk natt, kan jag fundera över den positioneringen. Jag har föga med honom att göra. Men biskopar har på ett särskilt sätt tumme med Gud. Har tiden för min tjänstgöring tagit slut och Modéus II fått auktoritativt besked om den saken? Med ”auktoritativt” avser jag inte endast Folkhälsomyndigheten. Är Modéus II en rätt vigd Kyrkans biskop? Frågan mal i den mörka natten och den är fri för den är ärlig.
Vad handlar det Modéus II skriver om egentligen? Laglydnad eller omsorg? Han skrev inte att jag kanske ska uppfattas vara inte bara gammelmanssunkig, men menade han att jag är en smittbärare och ett hot mot folkhälsan? Eller skulle Hallarydsborna smitta mig? Säger Modéus II, att jag ska sluta fira gudstjänst både vid altare och i kyrkbänk? Då är det inte bara lockout utan interdikt vi talar om.
Erland Johansson, kyrkoherde i Tingsryd och 79 år gammal, ställer in det som kallas vardagsverksamhet, begraver, men går inte på minnesstunder eller hembesök, såg jag i Smålandskomposten. Det får konsekvenser för andra om prästerna blir sjuka, heter det. Det var faktiskt lite lustigt eftersom just Johansson nödvändigtvis rekommenderas att inte vara i tjänst mera. Erland Johansson medger, och jag antar att han talar sanning, att det varit ovanligt lite frågor till prästerna om viruset. Det brukar betyda att ingen ringt särskilt i ämnet.
Hur eller hur tror jag detta som skrivs till mig är fel och jag uppfattar att jag begriper vari felet består. De som avlats fram till de högre kyrkliga positionerna vet att förhålla sig väl och slå mynt av all oro de möter. Nu kramar de ut allt vad de kan ur något de kallar ”Oro och Rädsla”.
Nej, jag säger inte att vi ska vara vårdslösa. Vi ska bara inte vara dumma åt något håll. Och när jag hör journalisternas frågor vid pressträffarna hör jag en oroad medelklass fundera över sina semesternöjen på Öland, i fjällen och annorstädes.
Kan det vi nu ser vara den fångenskap exponeras som det är Kyrkans uppgift att befria människor ifrån, dessa alltså ”som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv”? (Hebr 2:15) Är kallelsen nu att evangelium rätteligen skulle höras? Det skriver Modéus II inget om. Men tänka får vi väl. Bortom allt pretentiöst andligt skitprat kanske ett sant ord försöker komma till tals, ett om Jesus? Modéus II svarvar på frasen, att vi inte ska ställa in utan ställa om. Ingen vet vad detta egentligen betyder, men heltidslön betalas fortfarande ut. Ett tal om omvändelse kanske vore något mer begripligt och mer evangeliskt? Men lunchen ställde han faktiskt in – eller kanske på den framtid som bara finns hos Gud. Men inte om, alls inte om!
Efter allt Modéus II sagt och skrivit menar han, att vi ska fortsätta och fördjupas genom den regelbundna bönen. Det kan man väl alltid säga. Några har sagt det tidigare och byggt församling utifrån den modellen.
En präst lugnade mig efter att vi fått den nödvändiga men svåra rekommendationen:
”Vi får hantera situationen med förstånd.”
”Du menar med det biskopen saknar?”
Då skrattade han – !?