”Du behöver inte tro för att vara med i Svenska kyrkan. Du behöver bara tro på att vi gör ett bra jobb.” Nu fick jag genom Torsdagsdepressionen besked från Jerker Alsterlind i Spånga-Kista. Problemet där är medlemstappet. Från 20570 medlemmar 2011 till 15945 i år. Nu ska det rekryteras, annars finns det ingen församling 2040, heter det. Egentligen kanske Spånga-Kista inte är så unikt?
Tanken på en fattig kyrka med lekmannaengagemang lockar inte Alsterlind. ”Utan resurser kan vi inte göra någonting.” Säg det till apostlarna! Eller till Jesus själv! (Jh 15:5)
”Vi kan inte heller återupprätta skapelsen om vi bara är 17 procent.” Nähä. Här kommer det där förbannade talet om vad ”vi” ska göra. och det sägs som om hedningar inte kan återupprätta skapelsen. Det kan de väl. På sitt sätt. Men det ska sägas: När vi lever Kyrkans liv på riktigt återupprättas (slug passivform!) skapelsen, den som just nu längtar efter det liv vi kan leva i kyrkorummet söndag förmiddag. Jag halkade in på den apostoliska undervisningen, Rm 8:19-21 t ex.
Alsterlind ger sig inte. För medlemskap ”räcker att du vill vara med och känna att du gör skillnad”. Jag? Eller mina pengar. Vad är du främst ute efter, Alsterlind, handen på plånboken?
Han ger sig inte, Alsterlind: ”Vi måste komma ifrån tanken på en personlig tro, det 150-åriga arvet från väckelserörelserna.” Så tänker den som aldrig haft någon relation till de kyrkliga väckelserna. Alsterlind luktar missionsförbund. Och där har ofog bedrivits. Men att utifrån detta kasta ut barnet med dopvattnet, verkar inte så välbetänkt. Vi noterar att begreppet ”trossamfund” nu fyllts med ett annat innehåll. Hej och hå!
Det grundläggande problemet är förstås att Alsterlind och de flesta av hans uppburna och välbetalda kyrkoherdekollegor inte har någon teologisk susning om en bärande kyrkoteologi av det slag Martin Thornton formulerade. Den var både kyrkokritik och befrielse för präster i vånda inför framtiden. PO Sjögren introducerade tankemodellen. Väckelse kommer inifrån och är en hjärtefråga, inte en plånboksfråga för kyrkoherdar och kanslichefer. Men i varje hjärta kan Guds rike ha en bundsförvant, och då vill det till att prästerna kan ge tydliga instruktioner för den resan. Det borde inte vara omöjligt. Det borde, oss emellan, vara själva sysslan!
Detta är inget nytt utan sådant som sagts under slagordet ”Kyrklig förnyelse” i generationer. Av kyrkopolitiska skäl har en centerpartist (bondeförbundare i storstadsmiljön Spånga-Kista!) inte kunnat tillgodogöra sig detta tankeinnehåll. För honom måste en folkkyrka vara stor mer än folklig och levande. Att Einar Billing kunde tänka sig en folkkyrka, som bara bestod av en familj där det nyfödda barnet just döpts, verkar vara en förlorad insikt men det var då folkkyrkan föddes, enligt Billing. Einar Billing hade rätt. Det folkomspännande draget ligger i själva evangeliet, tillsammans med dop, nattvard och ämbete. Det tror Alsterlind inte heller, har jag förstått.
Jag ska inte göra mig märkvärdig(are än jag är…), men det har skrivits rätt mycket om vad det är att vara Kyrka i denna tid och i detta läge. Det har skrivits som en uppgörelse med avvägarna, de som obevekligt skulle leda till att Svenska kyrkan förlorade folket. Felsatsningar leder fel, konstigare än så är det inte. De som påpekade insikter om detta, kunde dock avfärdas. Inte så att de hade fel. Men de var fel. De var av det slag som ingen klok människa skulle lyssna på. De kunde enkelt deplatformeras som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Nu sitter de och säger ”vad var det vi sa”, men de säger det bibliskt och fromsint förstås. ”Ni skulle ha lytt mitt råd … så hade ni besparat er dessa strapatser och förluster”, Apg 27:22
Allt har sin kostnad och decennier av felaktiga strategival kostar gigantiskt mycket. Det behöver kanske ändå inte betyda så mycket, givet att vi under 1900-talet fick se den stabila grunden för ett trosskifte läggas. Ett par-tre eller fyra generationer senare ser vi utfallet. Då häckar i en kyrkostyrelse folk som rekryterats från andra ideologiska sändare än den sändning som söndagligen skett från församlingskyrkans altare. Med den tidigare modellen sändes Guds husfolk ut i världen. Men den nya modellen sänds världens folk in i Kyrkan för att ta ideologisk kontroll över vad som sker. Jag tror skillnaden blir begriplig – liksom de avgörande konsekvenserna.
Jag läste Anders Borgs bok Finansministern (Mondial, Stockholm 2019). Jag fick den gratis och nämner denna omständighet eftersom högeravvikelser annars är något allvarligt. Borg imponerade, men också folket på Finansdepartementet. De åstadkommer mängder med analyser. Somliga av dem körs i tuggen för de bär inte framåt. Andra stöps om till politik. Samråden är världsvida och samtidigt djupsinniga, folk funderar och finansminstern släpper inte sina frågor utan maler dem för sig själv på långa skogspromenader. Ledig är han aldrig.
Detta tycks skilja sig från arbetet i den s k Kyrkostyrelsen. Vad jag minns av omvärldsanalyserna var mest att de levererats av analytiker – men aldrig fick något genomslag på styrelsens diskussioner, överväganden och förslag. Jag tror inte att det ens är möjligt. Partipolitikerna tänker politiskt och sorterar i analyserna fram det som stämmer med deras förförståelse. Envar sin egen Alsterlind, sålunda. Det blir som det blir och det blev som det blivit. Och alldeles i onödan för samtiden är sannerligen onödig. Sitt i båten, men bered er på skeppsbrottet. Apg 27 igen.