Jag förstår vad de säger. Munnar öppnas och sluts, tungor rör sig, förnumstigheter utslungas, ansiktsuttryck ska spegla fasthet, men givetvis av det förstående slaget. Nya planer görs upp för tänkta mottagare av deras godhet och omsorg: Vi ska inte glömma någon. Vi ska inte ställa in– men ställa om, vara sansade och inkännande. En vers om livets skörhet kan vi också dra till med.
Socialtjänsten kunde inte säga det bättre. Men fast jag förstår vad de säger, förstår jag ändå inte. Vad är det synnerliga de kyrkliga experterna och pratmaskinerna har att komma med? Inget om Jesus och handlar det om sakramenten handlar det mest om hur smittspridning ska undvikas. En del prästaskälmar träder fram och meddelar stolt att de ställt in det mesta, men demonstrerar godhet på annat vis. Ringer folk till exempel. Samt uppbär full lön.
På ett sätt behöver jag inte bekymra mig. I fredags kom kattungen Laban till oss. Han, en Ragdoll med stamtavla, införskaffades för att katten Leo (Birma och Ragdoll) inte skulle vara ensam katt bland tre hundar. Följden har blivit, att Leo bekymrad ser kattens hoppande och skuttande och känner sitt ansvar för kattungen. Jag följer verksamheten. När jag sätter mig med Laban slappnar Leo av och lägger sig att sova. Laban lägger sig gärna på mina axlar och tvättar ett öra (mitt!) eller sina egna tassar. För att vara i en riskgrupp kan situationen tyckas mig rätt behaglig. Men mitt livs grundläggande bekymmer över vad som övergår Svenska kyrkan släpper inte så lätt.
Vad är det som har blivit så fel? Vad är det i grunden jag inte förstår, när det handlar om Sveriges största medlemsorganisation med mer än 5 miljoner medlemmar, som på 1980-talet av kyrkopolitiska skäl alls inte fick kallas ”medlemmar” (bibliskt) utan skulle kallas ”kyrkotillhöriga”. Jag tror doktor F för rätt länge sedan slog huvudet på spiken, när han talade om ”trons hemspråk”. Det är trons hemspråk som inte hörs i allt det som ljudas. Var det doktor F som kom på själva begreppet? Han bör misstänkas tills motsatsen är bevisad. Och nu är det vi andra som får begreppet för att förstå vad vi inte förstår. I Guds rike finns ingen copy-right. Sprid talet om ”trons hemspråk” minst en gång denna torsdag och lyssna om det hör i allt ljudande uppifrån!
I Aftonbladet pratar ”vi”, dvs Vi Anders Lindberg, med Antje om motståndskraft. Rädsla är en dålig rådgivare, säger Antje. ”I varje fall i längden”. Det är, vet själasörjare, ett dåligt samvete också. Det man gör för att man har dåligt samvete, blir sällan bra. Inte omvändelse i nöd heller. Och så talas om det där med jourhavande präst och chattar, som ska erbjudas befolkningen – i stället för, antar jag, ett ord om MPA, Med Personligt Ansvar, och ett kraftfullt: ”Väx upp!” Infantiliseringens grundmönster måste bestå. Någon ska ta hand om oss…
Antje vill nu tänka ”bredare”. Intresset vaknar, må jag säga. Vad är det? Vi behöver gå från att tänka på att skydda mig och mina närmaste ”till att tänka på andra” och så drar hon till med samma bibelord med slutsatsen att ”vi kan förvandla vår rädsla till kärlek och omtanke”. Hur brett var detta för en gammal scout?
Jag som inte är ett dugg rädd för sjukdom kanske egentligen inte kan bidra med något i förvandlingsbranschen då? Å andra sidan är jag rädd för alla beskäftiga i civilsamhället, som med sällspord entusiasm kan ställa till det. Mest rädd är jag dock för att Antje inte uttrycker kristen tro. Vi kan inte göra ett skit när det gäller själva omvandlingen. Och kunde vi göra ett skit så skulle det bara bli skit. Det är en etablerad evangelisk insikt. Det var någon poäng med att den Helige Andes sändes till oss som Hjälparen i all vår nöd.
Samma sak när Antje, som Vi Lindberg får till det, ”påpekar att enligt kyrkans kalender” är det fastetid. Det är fastetid i vilken svensk kalender som helst och har varit i 1000 år i detta land. Det är sed och rit i Sverige! Vi Lindberg verkar lite insiktslös, må jag säga. När Antje sätter klorna i fastetiden, blir den inte längre ”heliga fastetider” – när vi följer vår Frälsares väg till korset – det som trons hemspråk brukade säga. Nej, det blir ”en tid för eftertanke då man traditionellt avstår från saker och reflekterar över vad som är viktigt i tillvaron”. ”Viktigt i tillvaron” – så föll orden. Så nära och just därför så långt ifrån.
Slutsatsen som Vi Lindberg kommer med utifrån samtalet med Antje är att vi ska göra som smittskyddsläkarna säger. Han har gjort sin värnplikt och varit med på ”soldaterinran”, dvs inte på korum. Där har han lärt sig att det beror på honom. Plikt alltså. Det blir så när evangeliet inte förkunnas. Då blir det lag och ordning på alla sätt och vis och själva Ärendet, det som trons hemspråk ger ord åt, blir ett annat. För Vi Lindberg gäller ett klart ”Ordning muss sein!”
De som nu blir talespersoner för detta andra, det där Jesus inte nämns, ska samtidigt torgföras som andliga ledare och ha ett uppdrag där de ska åtlydas i det andliga. Fascismen tar sig olika form och jag har i mer än 40 år förnummit det som kallades ”kyrkomötesfascism” i Svenska kyrkan. Den formulerades i en statlig utredning; SOU 1981:20.
Det blir förunderligt platt det hela. Vi Anders Lindberg kommer bara fram till att vi ska fråga ”vad kan vi göra?” och ska börja med att kopiera ett facebookinlägg från Svenska kyrkan i Oxelösund, för där har de välvilliga kommit på att det är en bra idé att handla mat och gå på apoteket åt oss i riskgrupperna. Jag känner mig inte hemma med detta heller. Jag vet nämligen att det finns sådana som gärna vill hitta sådana de kan utsätta för sin godhet. Jag tror mer på solidaritet. Den finns där människor finns. Det kyrkliga behövs inte särskilt för detta.
Ledsen, förstörde jag dagen nu?
När det gäller dem som tror sig vara andliga ledare blir jag alltmer benägen att konstatera, att något ledarskap över min tro och min tros hemspråk har de inte och ska de inte ha. Hon i Antjeborg får börja tala tydligt om Jesus. Annars tänker jag att hon sitter där hon sitter för att förkunna en Moralistisk Terapeutisk Deism, MTD-religion. Den bär inte till himlen och har föga med uppenbarad kristen tro att göra om vi tittar och tänker efter och inte bara lyssnar på fagert tal.
Katten har somnat på min axel. Så hjärtnupen är jag, att jag sitter kvar en stund för att inte störa. Detta sagt till alla som tror att jag är elak, så elak. Fast nu hoppade kattungen ner. Jag kan alltså sluta skriva.